Kategoriarkiv: Passion

Måndag i stilla veckan

”Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset”

Måndag i stilla veckan går vi ett steg vidare in i det tempel som är byggt av de sista sju meningarna Kristus talar, när han är döende på korset. En nästan outhärdlig spänning utspelas mellan den fruktansvärda situationen som orden uttalas i och den kärleksfulla godhet som de utstrålar: I går hörde vi ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” idag handlar det om orden: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.” Kristus säger de här orden till en människa, inte till Gud, som fallet var när det gällde förlåtelsen.

Tre kors på Golgata

Tre kors reses på Golgata, tre män korsfästs. Jesus korsfäst mellan två förbrytare, som prioriterat sin egen vilja framför Guds vilja. De har ställt sig utanför gemenskapens överenskommelser, brutit mot gällande regler så grovt att de nu dömts till döden. Den av förbrytarna som hänger till höger om Kristus hånar honom och säger att om du är Messias så hjälp dig själv och oss. Medan den till vänster, tillrättavisar den förste och säger : ”Vi har dömts med rätta. Men han – i vår mitt –  har inte gjort något ont”. Sedan vänder han sig direkt till Kristus med orden: ”tänk på mig när du kommer till ditt rike! Och han får det tröstande svaret: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.”

I stunder av förskräckelse

I stunder av förskräckelse och fasa finns det en del i vår själ som plötsligt blir feg och rädd, som handlar helt emot de ideal vi annars står för. Evangelierna berättar om Judas som förråder och Petrus som förnekar. Den delen i människan representeras här av rövaren till höger om Kristus. I sin fullständiga uppgiven hånar han Kristus, bortser från sin egen skuld och skjuter problemet från sig. Han vill slippa ifrån situationen utan att själv behöva bidra med någon som helst form av självrannsakan eller självreflektion. Han hänger lika hjälplöst lidande på korset som sina med-döende, men distanserar sig från gemenskapen med dem. 

Den andra förbrytaren däremot, som är på Kristus vänstra sida – hjärtesidan – visar på en annan mänsklig egenskap. Han slår inte ifrån sig sitt ansvar i den uppkomna situationen. Det trängda läget väcker en förmåga i honom att tänka med hjärtat. Han besinnar sig och blir nyanserad i sitt omdöme istället för att tänka ensidigt i svart eller vitt. Det gör att han inser vem han har vid sin sida och anar meningen med att Kristus oskyldig hänger på koset. Han förstår att Kristus hör till en annan världsordning. Insikten gör honom ödmjuk, han förväntar sig inget annat än att få sona sitt brott, för att därefter försona sig med sin Gud och bli upptagen i Hans gemenskap. Därför ber han inte heller om förlåtelse. Inte heller säger han: ”Jag är skyldig och jag ångrar mig djupt”. Inget sådant. Han ber bara om att Kristus ska tänka på honom, medan han själv sonar sitt brott.

Redan idag

Vi känner alla till, vad vetskapen om att någon tänker på oss, betyder när vi går igenom en prövning. Det ger oss extra kraft och styrka och vi känner närheten av den som tänker på oss. Förbrytaren vill inte förlora närheten till Kristus – därför säger han ”tänk på mig när du kommer till ditt rike.” Svaret som Kristus ger överraskar. Han säger inte ” ja, jag ska tänka på dig”. Han frågar inte heller ”Vad har du gjort? Vad är du skyldig till?” Inga ord av anklagelse kommer från Honom, bara djup med-mänsklighet, ren kärlek och omsorg. Han ger ett löfte: ”Redan i dag skall du vara med mig i paradiset!” Kristus försäkrar förbrytaren om att han ska få vara med Honom i Guds kärlek och gemenskap, han behöver inte stanna utanför. Och det här träder inte i kraft först i någon avlägsen framtid utan det gäller från och med i dag! ”Redan idag ska du vara med mig!”Genom Mysteriet på Golgata, Kristi död och uppståndelse på korset, öppnas dörren till den andliga världen för människorna igen.

Försoning – ett av de vackraste orden

I den här dramatiska stunden på korset börjar försoningen mellan himmel och jord, människor och Gud att slå ut som en blomma. Försoning är kanske ett av de vackraste orden vi har!  Det sprider hopp och framtidstro. Försoning är vårt sätt att sluta fred med världen och med varandra. Den är den enda väg som kan förändra hopplösa, brutna relationer. Men förutsätter vilja att sona sina felsteg, att själv bidra till att mildra konsekvenserna av det man förbrutit, något som den vänstra rövaren insett. Medan förbrytaren till höger intar en oförsonlig hållning, utesluter sig själv och tar avstånd från samhörighet. Försoning har blivit ett viktigt begrepp inom den kristna läran. Inte sällan blandas den ihop med förlåtelse. Men försoning betecknar inte bara att en osämja, en konflikt har upphört. Den handlar mer om en återvunnen samhörighet, om en förlorad gemenskap som återuppstår. Genom Kristus försoningsverk på Golgata finns en ny förutsättning för alla relationer och  former av gemenskaper. Inte bara den enskilda människan får ta del av uppståndelse-undret utan också det sociala livet!

Nytändning

Men den här ”nytändningen” i våra relationer till medmänniskorna och den andliga världen sker inte per automatik. Försoning är inte en skön känsla eller en abstrakt tankekonstruktion utan en viljeimpuls. Vi kan alltid vara förvissade om att Kristus tänker på oss, men försoningen blir först verklighet när vi bidrar med vår del. Den förverkligas när den bli till handling, när vi stödjande tänker på och ber för varandra och där vi även tar upp Kristi försonande gärning på Golgata i vårt tänkande!

Ylwa Breidenstein


Inför stilla veckan

Passionstiden

Vi är i mitt i passionstiden – fastetiden – och vi upplever den särskilt starkt genom alla händelser och åtgärder som drabbar oss människor världen över. Men märkligt nog, att behöva vara åtskild i det yttre kan förbinda oss desto starkare i det inre. Längtan efter medmänniskan, närheten till henne vaknar i oss alla, just för att vi inte kan vara så nära vi önskar. Skype är då ringa tröst, lite tröstlöst s.a.s. Det är den reala människan, medmänniskan – vår nästa som den kallas i evangeliet – vi längtar till. Det är en slags dödsupplevelse som vi som mänsklighet tydligen måste gå igenom. Vad kan det vara som vill uppstå ur detta?

Under passionstiden upplever vi i våra kyrkor ett svart altare, en sinnebild för Kristi grav. Han sänktes ner i den, som ett frökorn, som vilar och dör. Ur detta frökorn vill nytt liv uppstå men inte bara trettio- sextio- eller hundrafalt som det står i evangeliet, utan så många gånger som det finns människor på jorden som vill bereda boning för honom i hjärtat. Det ÄR en ny livskraft som Kristus vill sänka in i den lidande mänskligheten. Den ska tillfriskna, denna mänsklighet. Lidande och smärta som vi i den här situationen upplever, vill få en framtid, de vill uppstå i Kristus. De vill förvandlas till ny innerlig glädje som förenar oss människor på nytt och på nytt i frid och tillförsikt.

Felix Nieriker

Nattvard utan nattvard

Inledning

På grund av coronaviruset är utdelningen av nattvarden till församlingen under gudstjänsten, Människovigningens Handling, för närvarande inställd i Kristensamfundet. Detta är i och för sig inget ovanligt och förekommer på andra ställen, till exempel vid konfirmationen och midnattshandlingen till jul. Men ändå upplever vi det som något ovanligt, eftersom vi inte är vana vid detta i Kristensamfundets vanliga liv, och jag kan tänka mig att det är några som just nu saknar nattvarden i handlingen.

Men man kan faktiskt säga att nattvarden ändå delas ut i varje handling trots att den inte delas ut i fysisk form till församlingen. Låter det märkligt? Här kommer ett försök till en förklaring.

Vad är en församling?

För att förstå grundfrågan här behöver vi först titta på vad en församling är. En gång besökte Rudolf Steiner en gudstjänst som Friedrich Rittelmeyer höll. Han var en av Kristensamfundets grundare och på den tiden, detta var före Kristensamfundets grundande, en mycket känd präst i Tyskland. Rudolf Steiner beskriver hur han under gudstjänsten upplevde att människorna förenades, blev till en församling. Jag förmodar att vi kan förstå detta så, att Rudolf Steiner såg hur människornas eteriska och själsliga väsensled fogades ihop till en gemensam församlingskropp.

En sida av ett sådant församlingsväsen som uppstår under gudstjänsten beskriver Rudolf Steiner på ett ställe där han talar om gemenskaper. Där beskriver han hur människor som är förbundna i bestämda gemenskaper tillsammans bär varandras karma. Vi är alltså inte bara tillsammans i samma “förening”, eller sitter i samma rum under en viss tid, utan vi är till och med förenade på sådant sätt att vi bär varandras livsöden. Det kan man väl kalla en väldigt intim förbindelse.

Paulus beskriver detta när han talar om församlingen som en kropp:
“Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus …” Romarbrevet 12,4-5. Han talar också om att kroppen har lemmar att handla med. Till dessa lemmar hör prästen och ministranterna när de under gudstjänsten talar och handlar på församlingens vägnar. När det i början av gudstjänsten sägs “Låt oss …” hålla denna handling, så betyder det att alla i församlingen är aktiva gestaltare av gudstjänsten, men det är genom några få, präst och ministranter, som denna aktivitet kommer till uttryck.

Prästen har här en dubbel roll. Ibland vänder sig hen och talar till församlingen, det vill säga talar som språkrör för den andliga världen till den jordiska. Men framför allt, och den allra största delen av tiden, talar prästen som representant för den jordiska församlingen till den andliga världen. Allt som präst och ministranter gör är församlingskroppens, församlingsväsendets handlingar. Detta ses också däri att de inte bär sina personliga kläder utan speciella kläder, dräkter som visar att de handlar på församlingens vägnar.

Nattvarden

Under gudstjänstens sista del, där nattvarden vanligtvis delas ut till församlingen, intar prästen själv nattvarden. Eftersom prästen handlar på församlingens vägnar är intagandet av nattvarden inte enbart personligt: det är framför allt församlingens väsen som då intar nattvarden. Den kraft som lever i nattvarden går alltså in i församlingskroppen och därmed tar alla som är förbundna med församlingens väsen emot nattvardens kraft i detta ögonblick.

Vi avstår alltså inte från att ta emot nattvarden genom att vi inte går fram och tar emot den fysiskt. Vi behöver därför inte leva med en föreställning om att vi går miste om något. Vi kan försöka uppleva hur vi tar emot nattvarden i det ögonblick prästen på församlingens vägnar intar bröd och vin.

Att utforska

Vi lever i en tid där det personliga medvetandet blir allt viktigare, vilket vi kanske också känner till genom antroposofin. Den som önskar utveckla detta personliga medvetande kan ha nytta av att försöka uppleva hur Människovigningens Handling verkar in i det egna livet, in i vår fysiska kropp. Nu, när det inte är möjligt att dela ut nattvarden, har vi en utomordentligt bra möjlighet att utforska, uppleva och kanske bli medvetna om hur nattvarden verkar i oss när den kommer till oss genom församlingens väsen.

Per Andersen

Josa och de tolv vävarna

Barnens tårar är bittra. Jag var rädd den dagen, skrämmande makter tycktes lura bland ormbunkarna. Vindens glada susande i träden och bäckens vänliga porlande hade förvandlats till skräckens röster. Det lugna ljuset i gräset såg ut som flammande eld. Det vilda folket som gömde sig bland skuggorna tittade på min hjälplöshet: när mörkret föll skulle jag dö, tänkte jag, slukas av okända vilda varelser. Varför kom inte mor med sina hjälpande armar, med sina milda ögon som lyste som hemmets trygga lampsken? Men så tystnade mina snyftningar, jag hörde steg. Förskräckt tittade jag upp och såg en lång, smal man med långt hår som föll ned i hans ansikte. Han var blek som en månbelyst hydda ute på ett mörkt kärr och hans röst var mjuk och stilla. Jag såg mors blick i hans ögon när han böjde sig ner och lyfte upp mig. Jag var inte rädd längre och tårarna hade torkad. ” Vad är det du lyssnar till, min pojke? ” frågade han när han såg att jag sträckte på mig för att höra – jag vet inte vad. ”Jag vet inte, jag trodde mig höra en melodi långt inne i skogen” svarade jag. Jag är säker på att jag hörde en underbar sång, som när någon spelar fiol i en dröm. ”Vill du följa med mig i denna nätternas natt, min pojke? ”frågade mannen och hans läppar rörde vid min panna och gav mig ro. ”Det vill jag”, svarade jag och sedan somnade jag.

När jag vaknade hade vi kommit fram till jaktstugan i slutet av den skuggiga ravinen. Där inne stod ett långt, stort bord och till min förvåning såg jag att bordet var dukat med bägare och en stor kanna mjölk, med ett fat med havrekakor och en limpa rågbröd. ”Vet du nu vem jag är?” frågade mannen som bar mig. ”Jag tror att du är en furste” svarade jag blygt. ”Ja, så är det. Jag kallas fredens furste” . ” Vem skall äta allt det här?” frågade jag. ”Det här är nattvarden”, furstens svar kom som en viskning ”för jag dör varje dag och varje kväll bryter de tolv brödet med mig.” Då såg jag att det även stod tolv skålar med soppa på bordet.

  • ”Vad är ditt namn, o furste?”
  • ”Josa”
  • ”Och du bor i det här huset?
  • ”Ja. Men nu, min pojke, skall jag kyssa dina ögon så att du får se vilka som delar måltiden med mig.”

”Då kysste fursten, som kallas Josa mina ögon och jag såg. ”Du kommer aldrig mer att vara helt blind,” viskade han. Det är därför min själ har varit fylld med glädje i alla dessa år. Det jag nu såg var underligt och underbart. Det satt tolv män vid bordet och alla vände sina ögon fulla av kärlek mot Josa. De liknade inte några män jag hade sett tidigare. De var stora och vackra och skrämmande som en morgon i ödemarken – alla utom en, som var mörk och hade en mörk skugga omkring sig och i sina ögon. Det var som om var och en var klädd i en lysande dimma och deras ögon strålade som stjärnor genom dimman. Innan de bröt brödet eller doppade skeden i soppan lade var och en tre vävskyttlar på bordet. Länge tittade jag på männen runt bordet, Josa höll mig i sina armar och jag var inte rädd.

Vilka är dessa män?” frågade han mig. ”De är Guds söner,” svarade jag utan att veta vad jag sade, för jag var ju bara ett barn. Han log och sade sedan till de tolv männen runt bordet: ”Se, den här lille pojken är visare än den visaste av er!” Då log alla muntert och glatt utom han som var i skuggan. Han tittade på mig och hans ögon påminde mig om två ensliga bergsjöar, svarta av skräck. ”Vilka är dessa män? ”frågade jag medan jag fylldes av bävande vördnad. ”De är de tolv vävare, kära barn.” ”Vad är det de väver?” ”De väver en väv åt min fader och den väven är jag.”Jag såg på fursten men kunde inte se någon väv. ”Är du inte Josa, fursten?””Jag är livets väv,” svarade han. ”Och vad betyder de tre skyttlar som ligger bredvid varje vävare?”Jag vet att dessa skyttlar var levande och underbara när jag såg på dem med mina barnögon.”De kallas skönhet, hemlighet och under”. Nu satte sig Josa och samtalade med de tolv. ”Han kommer att bli en drömmare bland människor”, sade fursten,” så berätta för honom vilka ni är.”

Då såg han som satt vid Josas högra sida på mig och jag böjde mig fram till honom. Jag log av lycka över hans ögon och hans lysande hår och över den flammande blå färgen av hans dräkt. ”Jag är glädjens vävare,” sade han och tog sina tre skyttlar som kallas skönhet, hemlighet och under och vävde en odödlig gestalt som reste sig och gick ut ur rummet, ut i den gröna världen och sjöng en hänförande vacker sång. Sedan såg mannen som satt vid Josas vänstra sida på mig och mitt hjärta tog ett språng. Även han hade lysande hår men i hans ögon fanns en sådan strålglans att jag inte kunde urskilja ögonens färg. ”Jag är kärlekens vävare”, sade han, ”och jag sitter närmast Josas hjärta.” Och han tog sina tre skyttlar som kallas skönhet, hemlighet och under och vävde en odödlig gestalt som reste sig och gick ut ur rummet, ut i den gröna världen och sjöng en hänförande vacker sång. Fast jag bara var ett barn då så ville jag bara se på dessa två. Ingen kunde vara vackrare än glädjens och kärlekens vävare. Men då fylldes mitt öra med en underbar mild röst och en sval, mjuk hand lades på mitt huvud. En man som strålade av stolt skönhet sade: ”Jag är dödens vävare.” Och den som ljuvt hade viskat till mig och vaggat mig till ro sade: ”Jag är sömnens vävare.” Båda vävde med skönhetens, hemlighetens och undrens skyttlar och jag visste inte längre vem av de två som var vackrast. Döden var som kärleken och i drömmens ögon såg jag glädjen. Mina ögon vilade fortfarande på de underbara gestalter som hade skapats av dessa två. Sömnens vävare hade vävt en odödlig gestalt av stjärnögd tystnad och dödens vävare ett djupt mörker med ett hemlighetsfullt glödande hjärta.

Nu hörde jag två andra röster. De lät som skrattet i vinden i säden, som den gyllene glansen på varje korn. ”Jag är lidelsens vävare,” sade den ena. Jag sträckte ut mina händer och tänkte att han var både kärlek och glädje och död och liv. ”Det är kraft jag skänker,” sade han, lyfte upp mig och kysste mig. När Josa höll mig i sina armar igen såg jag att lidelsens vävare vände sig mot den glansen vid hans sida. Josa viskade: ”Han är världens hemlighet och kallas  ”dygdens vävare.” Jag vet inte varifrån eller hur det kom sig. Men när dessa två män tog sina skyttlar av skönhet, hemlighet och under hördes en sång som från himmels alla fåglar. Vävarna vävde en odödlig gestalt och skickade ut den ur rummet ut i den gröna världen där den för all tid och evighet skulle sjunga en hänförande vacker sång i människornas öron.

Josa!” ropade jag,” är alla dessa vävare dina bröder? Alla är ljuvliga som du och i allas ögon brinner samma vita eld som jag ser i ditt hjärta.” Innan han svarade fylldes rummet av musik. Jag darrade av glädje och musiken klingar för alltid i mina öron och kommer aldrig att sluta. Sedan såg jag att sången kom från den sjunde, åttonde, nionde och tionde av dessa stjärnögda tjänare, som Josa kallade de tolv. Deras namn var skrattets vävare, tårarnas vävare, bönens vävare och fredens vävare. Var och en reste sig och kysste mig och sade: ”Vi kommer att vara med dig – ända till slutet”. Jag grep tag i deras händer och bad: ”Ni ädla män, var även med kvinnan, min mor!” Som svar hörde jag tårarnas vävare viska: ”Vi skall!” Sedan såg jag hur han tog skyttlarna, alltid samma och alltid olika och vävde en odödlig gestalt. När denna tårarnas gestalt gick ut ur rummet tänkte jag att det var min mors röst som sjöng den hänförande vackra sången och jag grät. Den vackre odödlige vände sig om, vinkade och suckade som ett sommarregn som faller på träden: ”Jag kommer aldrig att vara långt borta, men nu går jag till mitt hem som är i kvinnornas hjärtan!”

Nu var bara två kvar av de tolv.  Vilken lätthet och glädje när jag såg på den mannen som hela tiden tittade på Josa, livets furste. Han lyfte sina tre skyttlar som är glädje, hemlighet och under och vävde en regnbågsdimma som fyllde hela rummet. I regnbågens glans såg jag att även den dystre tolfte tittade upp och log. ”Vad är ditt namn?” ropade jag och sträckte armarna mot den stolte, vackre vävaren. Men han hörde inte för han skapade regnbåge efter regnbåge ur glansdimman och skickade ut dem i den gröna världen så att de alltid skulle finnas framför människornas ögon.”Han är hoppets vävare”, viskade Josa ”och alla som är här bär honom i sin själ.

Sedan vände jag mig till den tolfte och sade: ”Vem är du, du stolte man med så mycket skugga i ögonen?” Men han svarade inte och rummet fylldes av tystnad. Alla – från glädjens vävare till fredens vävare – sänkte blicken. Bara hoppets vävare gjorde ännu en regnbåge och lade den i den ensamme vävarens hjärta, han som var den tolfte. ”Vem är den här mannen, Josa? ”viskade jag. ”Svara det lilla barnet!” sade Josa med sorgsen röst. ”Jag är härlighetens vävare”…, började han, men Josa tittade på honom och han tystnade.” Han är den som för alltid förråder mig. Han heter Judas, fruktans vävare”, sade fredens furste. Då tog den bekymrade, skuggögde mannen, han som var den tolfte, upp sina tre skyttlar och jag såg att de var svarta. ”Vad betyder det, Judas?” frågade jag. När han inte svarade lutade sig en av de andra fram och såg på honom. Det var dödens vävare. ”Judas tre skyttlar kallas hemligheten, förtvivlan och graven,” sade dödens vävare. Då reste sig Judas och lämnade rummet, gestalten han hade vävt följde honom som en skugga och de gick ut i den dystra, kalla världen. Skuggan gled in människornas själar och hjärtan och de förrådde Josa, fredens furste.

Efter det reste sig Josa, tog min hand och ledde mig ut ur rummet. När jag vände mig om fanns bara hoppets vävare kvar vid bordet. Han satt och sjöng en vacker och vild sång som glädjens vävare hade lärt honom. Han satt mitt i en dimma av regnbågar och vävde en strålande gloria, bländande ljus som solen.

En keltisk legend, berättad av Fiona Macleod, översättning Katharina Karlsson

MARSBREV

Vem är min nästa?

Codex purpureus Rossanensis kallas en ovanlig evangelie-handskrift från 500-talet. Den är skriven på purpurfärgade pergamenstblad och texterna är omgivna av unika miniatyr-målningar. Den purpurfärgade bakgrunden gör att det rumsliga i de små konstverken träder tillbaka och man får en upplevelse av något översinnligt och evigt. En av miniatyrerna skildrar den kända liknelsen om den barmhärtige samariten (Luk 10, 25-37). Bilden är mer än bara en illustration och ger liknelsen en ny och djupare innebörd.

Berättelsen i evangeliet utgår från frågan ”vem är min nästa?” På bilden ser man den överfallne mannen liggande på marken. Han är naken och utelämnad. Håret är rufsigt och han blöder. Ögonen är vidgade och uppspärrade. Han har precis sett två människor gå förbi som ignorerade hans nöd. Inte bara hans kropp gör ont, han har också tillfogats en själslig smärta.

Vid den sårade mannens fötter svävar en ängel i skir, ljusblåa dräkt. Dräkten döljer ängelns fötter och händer. Ängelns svallande hölje –  som står i skarp kontrast till mannens nakenhet –  sänker sig ömt ner mot den överfallne. Genom hela sin kroppshållning uttrycker ängeln sitt deltagande i det som sker och sin beredskap att tjäna. Han bär på en gyllene skål med substanser som ska rena såren och lindra smärtorna.

Vid den nödlidandes huvud står den barmhärtige. Målningen fångar det ögonblick när han med utsträckta händer böjer sig ner mot den sårade för att tröstande beröra honom. Han bär en gyllene mantel ovanpå sin blåa dräkt och utstrålar medlidande och förbarmande. Glorian runt hans huvud har ett kors. Är det Kristus själv som kommer till hjälp och närmar sig den som klagande ligger på marken? I liknelsen är det en samarier som visar medmänsklighet mot sin nästa. Men här i bilden är det Kristus som hjälper den fallne att resa sig upp. Det är ingen motsägelse, för där det sant mänskliga visar sig i sin storhet, där är samtidigt Kristus. 

I liknelsen känner vi igen vår tid. Vi känner igen vanmakten, utmattningen och kraftlösheten hos den nödlidande, som inte orkar resa sig. Alla dessa känslor upplever Kristus med oss. Han vill omfamna oss och ge oss kraften att stå upp igen och vandra vidare på våra livsvägar. Men liknelsen om den barmhärtige samariern påminner oss också om tendensen i dag att se förbi en medmänniska i nöd eller betrakta henne som ett hot, en smittobärande fiende. Samtidigt som Kristus är den barmhärtige som hjälper oss att resa oss upp, är han paradoxalt nog också den nödlidande. Vårt lidande har han gjort till sin smärta och identifierar sig med varje enskild nödlidande. Därför kan man säga att Kristus är vår nästa.

Om allt detta berättar den lilla miniatyrbilden från 500-talet som är lika aktuell då som nu. Den lyfter fram passionstidens (fastetidens) budskap: att vara kristen är att öva sig i barmhärtighet och låta det rent mänskliga i oss bli verksamt. Gör vi det kommer änglarna att stödjande bistå oss! 

Ylwa Breidenstein

”Det djupast individuella är alltid det vidast universella.”

Diktaren Bertil Ekman studerade i Uppsala ungefär samtidigt som Dag Hammarskjöld och hans tankar kom att sätta djupa spår i Hammarskjölds själ. Här är ett avsnitt (skrivet ca 1917) ur Ekmans ”Strödda blad”: 

”När en människa får sin egen tro, då lyftes hon till sitt väsens förklaringsberg och får skåda sin Guds innersta mening med henne. Denna tro är sålunda alltid något som är speciellt hennes, som hon ej delar med andra. Det är därför som det är så svårt för en människa att hjälpa en annan till tro. Hennes tro, det är den glimt av Guds väsen, som hon skall ge ut åt andra och som hon och ingen annan kan uppenbara för världen. ”

”Men tron har även en universell sida. Den, som förnummit Gud i sitt inre, skall även bli lyhörd för Guds närvaro i alla andra väsen, som han möter på sin väg, och kanske mest hos dem, han minst anade att finna något hos. Det djupast individuella är alltid det vidast universella. Guds-upplevelsen står alltid i förening med du-upplevelsen.” 

”Nya trosmänniskor, det innebär sålunda ny tro, ett tillskott till den gamla. En äldre generation stirrar sig så lätt blind på sina trosuttryck, att den ej mäktar ana Gud bakom nya. Men är ej kriteriet på graden av livet i en gudstro just förmågan att känna igen de nya glimtarna från en evigt danande Gud?”

”Varför äro alla tider så fattiga på en Simeon, som kan välsignande betrakta den nya tidens Kristus-ande?”

Lars Karlsson

Hur mäter man en maskros skönhet?

Hur mäter man en maskros skönhet? Hur mäter man djupet i ett bra samtal? Hur mäter man glädjen över ett människomöte? Svaret är enkelt: det går inte, det kan vi inte, det vill vi inte. Detta är hjärtats kvaliteter och låter sig inte mätas. Och där har vi ett problem eftersom vi lever i ett samhälle där allt ska mätas och vägas, där kvantitet är viktigare än kvalitet. Ett samhälle som tenderar till att inte värdera det som inte kan uttryckas genom kvantitet! 

Allt måste kunna mätas och vägas är maximen idag, det gäller också människans värde i samhället. Vårt arbetet är ett bra exempel på detta. Det mätts och vägs bland annat genom den tid vi arbetar, vår effektivitet, hur vi uppfyller alla normer och regler och allt dokumentera ordentligt.

En motsatsen till detta finns i tankarna om medborgarlön, där idéen är att komma bort ifrån att mäta och väga arbetet och sedan betala för kvantiteten. Istället är idén att ge en av arbetet oberoende basinkomst som det går att leva av. Därigenom får människan en kraftfull möjlighet till att göra det som hon känner är värdefullt, meningsfullt, och glädjande – och att bidra till samhället efter förmågan.

Att kvalitet är viktigare än kvantitet hittar vi på en rad olika ställen i våra liv. Bland annat i vårt förhållande till andligt arbete, till meditation och bön. En kort stund med bön eller meditation kan ge en hel dag kvalitet. Att delta i Människovigningens handling kan ge en hel vecka kvalitet.

I evangeliets berättelse om arbetarna i vingården, Matt 20,1-16, verkar vingårdens ägare ha en aning om allt detta. Han ger människorna något meningsfullt att arbeta med, låter dem bidra efter förmåga och betalar dem, oberoende av arbetets kvantitet. Varje arbetare fick det som ansågs nödvändigt för att kunna klara levnadskostnaderna för en dag.

Vingårdsägarens sätt att handla på kan inspirera till tankar kring hur vi inrättar vårt samhälle så det blir mer mänskligt, ett samhälle där vi inte mäter och väger allt och där det är plats för alla. Ett samhälle som är skapat utifrån hjärtats kvaliteter.

Per Andersen

”Vår fysiska kropp består av hopp. Den är inte enbart sammansatt av atomer och molekyler. Ser vi med en fördjupad blick upptäcker vi att vår kropp hålls samman av hoppet!”

Tar vi de här orden av Rudolf Steiner på allvar innebär det att hoppet och förtroendet i tillvarons goda makter är det viktigaste för oss och vår hälsa. De ger oss den motståndskraft vi behöver för att klara tidens prövningar.

Ylwa Breidenstein