Kategoriarkiv: Passion

Påskafton

Fader, i dina händer lämnar jag min ande.

Kristus sju sista ord på korset återges i de fyra evangelierna på olika sätt. Matteus och Markus nämner bara det fjärde ordet: ”Min Gud varför har du övergivit mig”. Lukas och Johannes återger tre var av de övriga. Fördjupar man sig i dem här orden, först en och en för att sedan låta dem verka på sig i sin helhet, börja man ana en underbar komposition. Så är det också många tonsättare som låtit sig inspireras av den här sjufalden av meningar:

”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”. 

”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.” 

”Där är din son.” – ”Där är din mor.”

”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

”Jag är törstig.” 

”Det är fullbordat.” 

”Fader, i dina händer lämnar jag min ande.”

Det sjunde och sista ordet är som ett hemlighetsfullt mellanrum, som skjuter sig in mellan avslutningen – fullbordan av Kristi livsverk – och hans inträdet i dödsriket.När Kristus sagt den sista meningen ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande.”  slutade han att andas. Ingen väntade att han skulle ge upp andan redan då. För normalt dröjde det längre än dessa sex timmar, innan den som korsfästs hade lidit färdigt. Lukas evangeliet berättar också att Kristus ropade de här orden med hög röst – vilket måste ha varit oerhört ansträngande, ja nästan på gränsen till omöjligt, i den situation som han befann sig. Allt det här tyder på att det egentligen inte var någon som berövade honom livet. Jesus hade själv sagt ” ingen har makt att ta mitt liv”.  Han gav det frivilligt, och det skedde i det ögonblick, och på det sätt, som var fastställt enligt profetiorna i Gamla testamentet.

Den sjunde meningen är återigen ett citat ur en psalm i psaltaren. Psalm nr 31 är en judisk aftonbön som även lästes vid dödsbädden. Men Kristus ger den här gamla bönen ett nytt förtecken, genom att inleda den med ordet Fader. Också den första meningen som Kristus uttalar när han precis blivit hängd på korset, inleder han med ordet Fader, ”Fader förlåt dem…” Så knyts början och slutet på korsfästelsen samman med en bön som entydigt vänder sig till Fadern. Kristus sista viljeimpuls innan dödsögonblicket är riktad mot Fadern med ord från en kvällsbön. ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande.”

Det är som när vi stiger in i en liten båt och skjuter den ifrån stranden.

Det är inte betydelselöst hur vi tar avsked från dagen innan själen löser sig från kroppen på kvällen för att bege sig in i den andliga världen. Är vi in till det sista upptagna med tankar som rör sig kring det vardagliga eller överlämnar vi vår själ medvetet till Gud? Den sista viljeimpulsen, den sista rörelsen vår själ gör innan vi somnar, avgör hur djupt vi kommer att nå in i himlen under natten. Det är som när vi stiger in i en liten båt och skjuter den ifrån stranden. Ger vi den från början rätt riktning och kraftig fart så tar vi oss snabbare ut på det djupa vattnet. Kvällsbönens uppgift är just den att kraftfullt och målinriktat hjälpa själen att lämna vardagens kustlinje. Motsvarande  gäller för det mer radikala avskedet som döden är. Den intention vi ger vårt sista andetag innan vi lämnar kroppen har konsekvenser för livet efter döden. 

Guds händer är skapelsen

Kristus överlämnade sig i Världsfaderns, skaparens händer. Hur ska vi förstå det? Kanske är det inte helt fel att tänka sig att Guds händer är skapelsen, är jorden och människorna? Kristus överlämnar sig i döden hängivet till det som Gud skapat. När en människa dör så återvänder hennes jag till den andliga världen, som hon en gång kommit ifrån. När Kristus dog utvidgade han sitt människovara med att också innefatta hela jorden.

Kristus kärleksvilja

Den djupaste hemligheten med korsfästelsen är ändå döden. I Johannesevangeliet säger Kristus att vägen till Fadern är densamma som vägen till döden. Men vad har döden och fadern med varandra att göra, kan man kanske undra? Världens och människans skapelse är Guds verk. Genom syndafallet, när människan drevs ut ur paradiset, distanserade sig Gud och människor från varandra för att människan skulle få möjligheten att lära känna friheten. I samband med det uppstod en tröskel mellan vår fysiska tillvaro och Faderns värld. När människan dog upplevdes tröskeln som en avgrund av tomhet och intighet. Det här vakuumet var det enda rum i världsalltet där Fadern inte var – där var istället Döden. 

Före mysteriet på Golgata var den här – av Gud frigivna sfären – besatt av världens orättmätige furste. När Kristus dog skred han in i hans territorium, trängde sig in i dödsriket för att driva ut dess furste och fylla avgrunden med sin kärlek till Fadern. Så blev kärleken den väg som både leder till Fadern och döden, som gör att vi trygga kan överlämna oss i Faderns händer när vi dör.

Från dödsögonblicket på korset, när Kristus slutade andas och under hela påsklördagen fram till soluppgången på påskdagens morgon, kämpar Kristus om herraväldet i dödens rike. Det sker varje år på nytt, just under dessa dagar- och varje gång tror mörkrets furste att han ska vinna. Men hans maktanspråk har ingen chans mot Kristus kärleksvilja. Därför kan vi varje påsk på nytt, ja varje dag  med tacksamhet och stor glädje fira att Kristus vann kampen och återigen besegrade döden. 

Ylwa Breidenstein

Långfredag i stilla veckan

”Det är fullbordat”

”När Jesus hade fått det sura vinet sade han: ”Det är fullbordat.” Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.” Djupt prövad efter sex långa timmar på korset uttalar Kristus nu det sjätte, näst sista av de sju orden. Han har bara några minuter kvar att leva då han säger de kanske tre viktigaste orden i mänsklighetens historia: ”Det är fullbordat!”Här är början till något helt nytt. Här föds en ny tid. Här fullbordas Guds plan att rädda världen. Men för de få människor som stod kvar runt korset var de här orden en gåta. Vad hade han fullbordat, han som dör som en förbrytare? De hade kanske väntat sig helt andra ord: ” Jag har misslyckats, allt var förgäves” eller.”Det är slut”, men han säger det motsatta. ”Det är fullbordat”, det är segerns och triumfens ord. Kristus dör inte i nederlag. Han dör i seger! 

Ingenting kan läggas till eller dras ifrån mer.

Vi använder sällan ordet fullbordat till vardags. Istället säger vi att något är avklarat eller avslutat. Vi känner kanske en viss tillfredställelse när vi säger det och andas ut. Det är alltid ett speciellt ögonblick när man sätter punkt för ett projekt. Ingenting kan läggas till eller dras ifrån mer. Oavsett om vårt intellekt eller vårt känsloliv säger något annat, så förändrar det inte grundfaktumet att nu   är  allt  klart. För Kristus kommer orden också som en utandning. Men det är inte tillfredsställelsen över sin egen gärning som fyller hans själ, utan kärleken till Fadern och människorna. Han har fullgjort det uppdrag Fadern gett honom. Det är svårt att föreställa sig för oss, men det var just för det här, för korsfästelsen på Golgata, som Kristus hade kommit till jorden. Hans uppdrag var att bli människa och ge sitt liv på korset och nu var han vid målet. På ett tydligt och konkret sätt hade han visat på den Gud som inte tvingar eller gör våld på människor, men som i kärlek låter sig tvingas och bli utsatt för våld och förnedring för vår skull.

Den sjätte dagen

Det var på veckans sjätte dag, en fredag som Kristus fullbordade sitt livsverk. I skapelseberättelsen i GT används också ordet fullbordat: ”Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns.” Gud fullbordade allting på sex dagar och vilade på den sjunde. Det var på den sjätte dagen som människan skapades till guds avbild. Men den här likheten med sin skapare förlorade vi människor mer eller mindre under utvecklingens gång. Genom det som sker på långfredagen så skapas möjligheten för var och en av oss att börja återerövra den förlorade människobilden – att göra som Kristus och bli människa! Därför överraskar det inte heller att orden ”Se människan” har en central roll på långfredagen – det är Pilatus som uttalar dem. Så som gud fulländar skapelsen och vilar på sjunde dagen, så fullbordar Kristus sin jordemission på veckans sjätte dag, fredagen och låter den sjunka som ett framtidsfrö in i sabbatsvilan.Den sjätte meningen på korset riktar sig till Fadern. Kristus bekräftar för honom att nu är ögonblicket inne då allt är klart. Därefter böjer han sitt huvud – som han otroligt nog hållit upprätt under hela tiden fram till nu – och överlämnade sin ande. Till sista ögonblicket är han herre över situationen.

”Det är fullbordat, men det är inte över” skrev en teolog en gång. Även om det som skulle ske på korset är fullbordat, slutar inte Kristus gärning där. Han kommer att förbli den korsfäste, kommer att fortsätta att vara en lidande frälsare, så länge vi människor inte gör något åt det. Vår kallelse är att vara med och i den här världen och genom våra liv, fullborda det Kristus fullbordat på korset: Att utföra guds vilja i frihet.

Tetelestai

Tetelestai är det grekiska ordet för ”det är fullbordat” och det är det som används i evangeliets urtext. Ordet användes till vardags i tre olika sammanhang. När en arbetare slutfört ett speciellt ansvarsfullt uppdrag anmälde han det till sin arbetsgivare med ordet tetelestai. När man hade återgäldat en skuld skrevs ordet tetelestai över hela skuldsedeln. Och när man hade hittat ett felfritt offerlamm, band man ihop dess ben och bar det till prästen utanför templet. Man överlämnade djuret med ordet tetelestai.

Kristus tog på sig det speciella uppdraget att utföra Faderns vilja, för att rädda mänsklighetens framtid och ge oss en väg att följa. Han tog också på sig att återgälda våra skulder till Fadern, för att ge oss möjligheten att börja på nytt. För allt detta offrade han sig som ett lamm. På den historiska långfredagen skulle vid den nionde timman – samma tid som Kristus led offerdöden  – påsklammet offras i templet. Tusentals lamm överlämnades under eftermiddagen till prästerna medan ordet tetelestai ekande från tempelväggarna om och om igen.

Ett mysterieord

Men tetelestai  var också ett mysterieord som betecknade slutet på en invigningsväg. ”Vigningen är fullbordad” kunde det också betyda. Det övertogs av kristendomen och den katolska mässan avslutas med liknande ord på latin ”ite missa est”.  Också vi i Kristensamfundet låter det sjätte ordet på korset klinga med när vi avslutar altarsakramentet med orden ”Detta var den”. Då låter vi slutorden i Människovigningens handling förena sig med Kristus då han fullbordar sitt världssakrament på Golgata med ordet tetelestai:  ”Den stora, heliga handlingen, detta var den!”

Ylwa Breidenstein

Skärtorsdag i stilla veckan

”Jag törstar.”

Sedan lång tid tillbaka i kyrkans historia har människor mediterat över de sju yttranden som Jesus gör på korset och funnit vägledning för sina liv. Det femte yttrandet är det kortaste av dem alla. Det bestående av bara  två ord ”Jag törstar.” Men de här två små orden har en djupare och större innebörd än de ger sken av. Det är inte entydigt vem Kristus riktar orden till den här gången. Det första ordet på korset är en bön, det andra ett löfte, det tredje är en uppmaning och det fjärde en fråga. Det femte ordet: ”Jag törstar ” är mer som ett konstaterande, även om soldaterna känner sig tilltalade och räcker honom ättiksvinet.

Att våga se torkan i vårt liv

Vi vet alla vad törst är, i alla fall fysiskt. Men i vår del av världen behöver vi inte törsta efter vatten särskilt länge. Överflödet hos oss har gjort oss okänsliga för den törst vi bär på i andra avseenden än det fysiska. Vi törstar efter innehåll och mening i livet, efter eviga värden som kan förvandla vår tillvaro. Det är som om Kristus med sitt rop ”Jag törstar” också idag vill hjälpa oss att förstå vad som är vårt verkliga problem: att våga se torkan i vårt eget liv. Vi behöver varsebli vår egen törst efter andlighet, äkthet och innerlighet. Kanske var den största smärtan vid korsfästelse just törsten. Kristus upplevde här alla de helvetets kval som törst innebär. Han gör det för att kunna leda oss ut ur mänsklighetens torka. I orden ”jag törstar” hör vi hela världens törst. Och Kristus törstar efter att få släcka den med sin nåd och kärlek.

Buddha och törsten

Törst spelar en stor roll i människans andliga historia. Enligt Buddha är grundorsaken till vårt lidande, till problemen i tillvaron just törsten efter allt som jordelivet har att erbjuda. Då Buddha dog och gick in i Nirvana så var också hans sista ord: ”Jag törstar.”  En av hans lärjungar gick då och hämtade vatten från en flod i närheten. Till hans besvikelse var vattnet alldeles grumligt därför att en karavan just hade vadat över. Men när lärjungen tog upp vattnet i sin skopa blev det till hans överraskning rent och klart och han kunde räcka det till den döende Buddha. Här blir det tydligt att Buddha hade en annan uppgift och väg en Kristus. Buddha återvänder till ursprungets ogrumlade källa, som vi alla härstammar från. Han går  t. o. m. ännu längre, bakom den här källan, till det tillstånd där törsten ännu inte fanns. 

”Om någon törstar, så kom till mig och drick.”

Hos Kristus får ordet törst en annan smak. Törsten blir en ledsagare till livet och framtiden. Johannesevangeliet berätta om när Kristus en gång ställer sig på tempel- området och ropar: ”Om någon törstar, så kom till mig och drick.” Och han lovar dem som kommer till honom strömmar av levande vatten. Nu, när han själv törstande hänger på korset erbjuds han inget vatten som renats från grumlighet. Han får en svamp förd till sin mun som är doppad i ättiksvin och galla. Vi kan föreställa oss hur ättikan verkade på en människa som är översållad med sår, när den droppade ner från svampen som hölls mot hans mun. Evangeliet nämner lite på sidan om att svampen var satt på en lång isopstjälk,  en hemlighetsfull läkeväxt som ansågs skydda mot olyckor. Det var också med en knippa isop som israeliterna strök påskalammets blod på sina dörrposter inför uttåget ur Egypten. Och nu finns växten med igen när Kristus, på tröskeln till den andliga världen, förbereder sig på att lämna jorderiket.

Ättika, den jordiska formen av vin

Ättiksvinet som han får, är gjort av druvor som jäst och bildat glukos, samma sockerart som finns i vårt blod. Genom ytterligare processer blir det emellertid oerhört surt och bittert. Ättika kan beskrivas som den tyngre, jordiska formen av det mer himmelskt sprudlande vinet. Det sura och bittra drar ihop Kristus själ en sista gång, drar den in i  kroppen, så som smärtan gjort med honom under hela dagen. Ättika har egenskapen att väcka medvetandet och kan därför användas om någon svimmat eller blivit medvetslös. En sista gång före han går över tröskeln upplever Kristus behovet av att vara helt närvarande, för att kunna ta steget vaken och med högsta medvetenhet.

En gudstjänst

Hela skeendet på korset är en gudstjänst, är egentligen en urbild för Människovigningens handling. Golgata är altaret som vi alla står inför. När orden ”Jag törstar” uttalas är vi framme vid kommunionen, vid nattvarden som bär skärtorsdagens signatur. Vi människor tar emot bröd och vin vid altaret, Människosonens kropp och blod. Kristus däremot tar emot jorden i sin kommunion på Golgata. – genom ättiksvinet och gallan. Han tar emot det för att kunna förbli evigt förbunden med jorden och allt som lever här.

Människan tar emot himlen vid kommunionen – Kristus tar emot jorden! 

Ylwa Breidenstein

Långfredagsbön från 300-talet

Du har druckit gallan

för att göra oss fria från bitterhet.

Du har druckit ättiksvinet

för att ta bort vår tröghet.

Du blev hånad

för att bestänka oss med himmelsk dagg.

Du blev slagen med käppar

för att kunna ge vårt förgängliga väsen evigt liv.

Du blev krönt med törne

för att kunna kröna dina troende

med kärlekens alltid grönskande kransar.

Du blev lagd i graven

för att kunna ge oss del i nyskapelsens nåd

nu och i kommande tidsåldrar.


Onsdag i stilla veckan

Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.”

Det fjärde av de sju orden på korset är kanske det mest gåtfulla, mest komplicerade. Det är det mittersta ordet, inbäddad mellan de andra, tre på var sida. Kristus uttalar den här mening vid den nionde timmen.Han har hängt på korset i sex timmar och hans krafter är nästan helt slut. De tre första meningarna han yttrade på korset uttalades ännu i solljuset. Men fr o m det här fjärde ordet kommer han att tala in i mörkret. Vid den sjätte timmen, från kl. 12 till 3 på eftermiddagen, sänkte sig ett stort mörker över landet. Då lämnade de flesta människorna Golgata, platsen med de tre korsen.

I mörkret är det svårt att se spåren av Gud

Efter tre timmars mörker utropar Jesus: ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.” Vi förbinder de här orden spontant med gränslös förtvivlan, ensamhet och övergivenhet. Från mänskligt perspektiv vet vi att när man är övergiven av människor är det lätt att man också känner sig övergiven av Gud. I det som är mörkt är det svårt att se spåren av Gud. Men vi får vara lite försiktiga med att för snabbt tolka in oss själva i de här orden och misstolka deras egentliga budskap. För de är inte uttalade i desperation eller i ögonblickets ingivelse. Orden är inledningen till psalm 22 i psaltaren som de flesta på den tiden kunde utantill. Den här gamla psalmen av David beskriver korsfästelsen 1000 år i förväg! Den skildrar Messias lidande och seger, hans väg och genombrott till den gudomliga härligheten. De här orden om ensamhet och övergivenhet måste emellertid också ställas i relation till det Kristus sagt inför sin prövning bara några dagar tidigare: ”Jag är inte ensam, Fadern är med mig”. Kan han så snabbt ha förlorat närheten till Fadern eller är det något annat han menar när han citerar den gamla psalmen?

Från Jesus till Kristus

Det är stor skillnad på hur vi människor dör och det är stor skillnad på det vi ser utifrån av en dödsprocess och vad den döende själv upplever i sitt inre. Men den inre upplevelsen av döden är också olika, har olika medvetenhetsgrader beroende av hur vi levt vårt jordeliv. Jesus var vid fullt och nyanserat medvetande när hans livskrafter drog  sig ur kroppen. Han upplevde varje enskildhet som skedde när kropp, själ och ande löste sig från varandra. Orden ur psalmen understryker den här dödsprocessen, upplevelsen av hans egen död. Men det är tveksamt om de blivit riktigt översatta. I stället för ”min Gud, varför har du övergett mig” kan det nämligen också heta: ”O Du mitt jags Gud, hur förhärligande lämnar Du mig!” Jesus-medvetandet i den fysiska kroppen upplever det storslagna i hur Kristus-jagets steg för steg lämnar det jordiska höljet  Och det är det här Jesus-medvetandet,  som ropar efter Kristus i det fjärde ordet på korset. Vi har tidigare hört hur det första av de sju orden på korset riktas till Fadern, hur det andra ordet vänder sig till en enda människa, och det tredje till de två människor som var Kristus närmaste. Det här fjärde ordet däremot uttalas alltså från Jesus till Kristus. 

Sista smörjelsen

Vid intåget i Jerusalem på palmsöndagen var Kristus-jaget som djupast förbundet och inkarnerat med Jesus-kroppen. Men strax därefter börjar det att frigöra sig, lösa sig stegvis och gå i motsatt riktning, mot döden. Den första som märkte vad som höll på att ske var kvinnan som på onsdag i stilla veckan smörjde hans huvud, gav honom sista smörjelsen. På skärtorsdagen frigörs Kristus-jaget ännu mer, när han andas ut sina livskrafter i brödet och vinet och lärjungarna får ta del av det genom kommunionen. Under natten i Getsemane har frigörelsen av jaget från kroppen övergått till en ren dödsprocess. Det går så fort att Kristus befarar att han kan dö innan han fullbordat sitt uppdrag och han ber Fadern att förskona honom från nederlaget att inte nå korset, med orden ”Tag denna kalk ifrån mig”. Så får han också kraften att hålla förbindelsen med kroppen hela vägen fram till korsfästelsens nionde timma. 

In Christo Morimur!

Men innan Kristus lämnar sin kropp, Jesus-kroppen, lär han känna övergivenhet och ensamhet från människornas perspektiv. Han förbinder sig med de här  avgrundsdjupa känslorna, för att genom mysteriet på Golgata kunna rädda alla människorna från detta mörker. Efter det ögonblick där Kristus på korset uttalande inledningen på den 22:a psalmen behöver människan inte längre vara rädd för döden, inte befara att bli ensam och övergiven i dödsögonblicket. Kristus finns alltid där och fångar upp oss i sin famn. Vi dör i Honom: In Christo Morimur!

Ylwa Breidenstein