Kategoriarkiv: Passion

Var var Kristus när han var död?

Mänsklighetsrepresentanten, Rudolf Steiner

Påskafton i stilla veckan

Var var Kristus när han var död? Var var han på påskafton, dagen mellan döden på korset och dagen för uppståndelsen? I de klassiska trosbekännelserna står det att han var ”nedstigen till dödsriket”, i vissa översättningar är det till helvetet som Kristus steg ner. Den sista dagen i stilla veckan går han på djupet med de problem som fängslar människorna vid deras skuggor och ensidigheter, både under jordelivet och i döden. Här i mörkret börjar han frälsningen och uppståndelsen av det livlösa i oss.  

De sista raderna i Fader Vår, så som den är oss given i Matteusevangeliet, lyder ”Inled oss inte i frestelse, utan fräls oss från det onda”. Det är omdiskuterade rader och inte helt enkla att förså. Men nu konfronteras vi med de makter i och utanför oss som vill få oss på fall genom att vända vår blick bort från Fadern. Vi påminns om att vi har en fri vilja som kan handla mot himlen, att vi kan vanhelga varandras och Guds namn, tillbedja materialismen, ruinera riken och ge varandra stenar i stället för bröd. 

Många av de problem och svårigheter vi har beror på våra egna livsval, vår livsstil och vårt tänkande. Men vi ska  inte underskatta att det ytterst sett finns en andlig dimension av en del av de svårigheter vi upplever, att det finns krafter som inte vill oss väl.

Ordet ”frestelse” har med tiden fått en för snäv betydelse. Det betyder inte bara lockelse utan också svårighet eller påfrestning. I bibeln används ordet för stora lidanden som övergår våra möjligheter att klara av själva. Kristus och den tidiga kristendomen var övertygad om att sådana svåra tider skulle komma och ville visa var hjälp fanns att få.  Att bevara Guds Ord i vårt sinne är ett avgörande skydd och frälsning från det onda. Hans ord finner vi i Fader Vår. Kristus uppmanar också uttryckligen sina lärjungarna att vaka och be för att de inte ska falla för frestelser. 

Nedstigen i dödsriket, Jean Delville

Även om det inte är Gud som leder oss i frestelsen, är det inte heller alltid hans vilja att bespara oss från konfrontationer med motståndarmakterna. Men med ett aktivt böneliv kan vi lära oss att hantera sådana påfrestningar när de kommer i vår väg. Därför ber vi inte heller om att vi inte ska frestas utan att vi inte ska falla och besegras av frestelsen. 

Möten med frestelser och ondska är en stor och ansträngande utmaning i vår biografi. De kräver ett hårt inre arbete av oss, som  samtidigt gör att vi kan växa som andliga människor. Och vi är aldrig ensamma i den här kampen.

Påskaftonen var ingen vilodag för Kristus utan en intensiv konfrontation med allt det som vill hindra oss att bli sanna människor. Han gick som segrare ur den kampen och står oss sedan dess hjälpande vid vår sida. 

Ylwa Breidenstein

Vad är jag skyldig mig själv?

Långfredag i stilla veckan

På långfredag kommer vi fram till korset, den kristna trons kärna. Vi kommer så nära att vi kan höra orden från korset. ”Fader, förlåt dem ” Kristus första ord från korset är en bön om förlåtelse. Korset är mysteriets och förlåtelsens plats, det är här vi kan finna den. Här och ingen annan stans.

”Förlåt oss våra skulder, så som ock vi förlåter dem oss skyldiga  är”, ber vi i Fader Vår. Vi kommer inte vidare i bönen om vi inte tar oss igenom det här nålsögat. De första meningarna i Fader Vår vänder sig till himlen, de följande mot jorden och nu är vi framme vid människan själv. Vår försoningsvilja ställs på prov. Besitter vi det mod som krävs för att be om förlåtelse och för att själva kunna förlåta? Vid den här korspunkten i Fader Vår visar det sig obönhörligt hur starkt vi förbundit oss med Kristus.

Måste man alltid förlåta? Det är lätt att svara ”ja” men det är inte lätt att göra det.  Vi behöver idag få ett nytt och friare förhållande till det här begreppet som blivit så nedtyngt av plikt och moral. Kanske är det en hjälp att börja hos sig själv och utgå från frågan vad är jag skyldig mig själv? Vad bär jag på för skulder? När jag ser mig själv i ögonen och erkänner det som ännu är bristfälligt, väcks mitt högre jag. Det bär på mina ideal och mål, på min gudomliga gnista och kan därför förlåtande uppmuntra mitt vardagsjag till bättring utan att lägga sten på börda.

Att vara skyldig är ett mänsklighetsöde – ingen är helt oskyldig. Lösningen är förlåtelse, att förlåta sin nästa. Då tar vi ansvar för våra relationer och drar oss inte undan konsekvenserna av vårt eget handlande. Vågar jag fråga mig vad min andel är i en annan människas skuld? I Faderns och Kristus rike bär vi varandras skulder. Sann gemenskap visar sig där förlåtelse förvandlar skuld till kärlek.

Förlåtande är ett kännetecken för Gud. Men det är också en handling som  människan kan utföra, något som vi därför har gemensamt med Gud. ”Förlåt oss våra skulder så som ock vi förlåter ”. Den ström av förlåtelse som vi själva dagligen får ta emot från himlen kan vi pröva att skänka vidare till våra medmänniskor.

Förlåtelse är inte bara att dra ett sträck över det som skett. Det är en process som får ta tid. En rörelse mot ett mål som vi vill försöka uppnå. Det är inget vi behöver klara av en gång för alla, utan något vi kan öva på varje dag på nytt. Genom att göra det tränger vi djupare och djupare in i korsets och förlåtelsens mysterium.

Ylwa Breidenstein

Bröd kan vi inte ärva

Skärtorsdag i stilla veckan

Vid fyra speciella tillfällen i Jesu biografi nämns brödet. Första gången är när han strax efter dopet i Jordan frestas av djävulen i öknen. Den här gången avstår han från brödet. Den andra gången är när han undervisar om bönen och ger sina lärjungar Fader Vår. Här ber han om bröd. Nästa gång är vid bespisningsundret, då Jesus mättar 5000 människor. Nu förökar han brödet. Och den sista gången är vid måltiden på skärtorsdagkvällen då han förvandlar brödet och förenar sig med det. Det finns ett djupt släktskap mellan Kristus och brödet – mellan Ordet och brödet. Nattvarden är frukten av brödets väg mot Ordet och föreningen med det.

Att bryta bröd med någon var förr ett tecken på gästfrihet och vänskap. Gemensamma måltider inleddes med att man bröt bröd tillsammans. När man hade brutit bröd med en gäst stod denne under husets beskydd. Vid den sista måltiden på skärtorsdagen bryter Jesus brödet med sina lärjungar. Han förklarar för dem att så kommer även hans kropp att brytas sönder och dödas för att kunna ge alla människors liv evigt beskydd. Detta impulseras på nytt, varje gång vi firar nattvardens sakrament.

Brödet har sen urminnes tider setts som något heligt. Det hamnar inte av sig själv på bordet. Mycket mänskligt arbete är inbakat i det. Men samtidigt är brödet inte helt och hållet vår skapelse. Det är inte vår förtjänst att säden växer, att solsken och regn välsignar grödan. Därför säger vi också ”ge oss idag vårt dagliga bröd” när vi ber Fader Vår.

Franz Kaindl

Vid den här femte meningen i bönen börjar ett inre kors att bildas. Vi har dragit en vertikal linje från himlen till jorden och börjar nu på den horisontella korsbalken när bönen stiger ner från himlen. Jorden överströmmas och bäddas in i himmelskt ljus och gudomlig vilja då vi stiger in i det här femte bönerummet. En aning väcks om att jorden är den plats där den gudomliga viljan vi bett om tidigare, vill uppenbaras. En tacksamhet och kärlek mot jorden kan fylla vårt hjärta när vi vänder uppmärksamheten mot vår blåa planet. För vad vore vi utan den?

Vi ber bara om ett stycke dagligt bröd, varken mer eller mindre. Men det är en färskvara vars livskrafter är nödvändiga för oss. Bröd kan inte ärvas, vi ska inte heller behöva tigga om det, lika lite som vi ska stjäla det. Det är emellertid inte heller mening att vi ska berika oss på det. Vår rikedom bär vi inom oss. Jorden berör vi bara för en dag i taget, sedan återvänder vi till den andliga världen under natten. Varje dag är en ny gåva av Gud, fylld av nya livskrafter för det vi behöver utföra.

Stenkyrka, Gotland

När vi ber om bröd, ber vi inte bara för oss själv. Det heter inte ge mig mitt dagliga bröd, utan ge oss vårt dagliga bröd. När vi uttalar de här orden bjuder vi  – för vårt inre öga –  alla våra medmänniskor till bords att bryta livets bröd med oss. Något liknande sker när vi inför en måltid stannar upp och ber en stilla bordsbön. Då  välkomnar vi Kristus att som osynlig gäst delta i vår måltid och göra den till en mötesplats med det gudomliga, till ett osynligt sakrament.

Ylwa Breidenstein

Ingen anar vad framtiden har i sitt sköte

Onsdag i stilla veckan

Carpe diem, fånga dagen är en ofta använd livsvisdom i dag. Den myntades på 20-talet f. Kr av den romerske poeten Horatius. Felaktigt har man tolkat orden som att man bara ska leva och njuta för dagen och strunta i det som kommer sen. Men den inställning var Horatious djupt främmande. Det är, påpekar diktaren, högst osäkert vad framtiden kommer att bära i sitt sköte. Alltså är det upp till oss att förbättra situationen här och nu. Det gör vi genom att vaket och handlingskraftigt fånga dagen, och gripa ögonblicken. Genom att bemöda oss om att göra den nuvarande situationen så bra som möjligt sörjer vi för framtiden på bästa sätt och påverkar världen till det bättre. 

På onsdagskvällen i stilla veckan fångar Maria Magdalena ögonblicket när hon tar en flaska dyrbar, väldoftande nardusbalsam, smörjer Jesu fötter och torkar dem med sitt hår. Lärjungarna och Jesus har samlats i Betania utanför Jerusalem för en avslappnad stund i stillhet. Ingen förutom Jesus anar vad framtiden har i sitt sköte. Lärjungarna är ovetande om den dramatik som ett dygn senare ska ta sin början. Det samma gäller Maria Magdalena. Men hon njuter inte bara av den gemensamma stämningen kring bordet utan låter den kärlek hon fylls av offras in i viljan och bli till handling.

Maria Magdalena smörjer Kristus fötter, okänd konstnär

Flera av lärjungarna ifrågasätter hennes handlande. Men Jesus säger då: ”Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”  Maria Magdalena hade förmågan att handla i nuet med en viljeimpuls hämtad från framtiden. 

”Ske din vilja” är ett bekannt uttryck från Fader Vår, som också ofta misstolkats. Många gånger har det uppfattats som om Guds vilja skulle vara något främmande, helt oavhängit av vår egen vilja, något som vi bara har att foga oss efter. Men istället handlar de här böneorden om en önskan att framtid och andlighet ska impulsera våra gärningar. Guds vilja sker inte utan människans samverkan. Den svävar över vår biografi och vill bli funnen och uppfylld av oss under livets gång för att kunna förena sig med vårt handlande. Det är först tillsammans med vår fria vilja som Gud kan fullborda  sin skapelse.

När vi ber orden ”ske din vilja” så välkomnar vi himlen på jorden. Vi bekänner oss till önskan att Gud Faders vilja ska ske på jorden som den sker i himlen. Varje ögonblick som vi fångar och gör hans vilja till vår egen vävs ett stycke himmel in i jordeverkligheten. En del av oss är alltid i himlen när vi handlar efter Guds vilja. En sammanfattning av hans vilja är att vi ska älska varandra, så som han älskar oss. Också det ber vi om med orden ”ske din vilja, så som i himlen så och på jorden”. 

Ylwa Breidenstein

En tröstande viskning

Försonaren, Lennart Segerstråle

Tisdag i stilla veckan

”Guds rike är nära” förkunnar Kristus på flera ställen i evangeliet. Det är också budskapet på tisdag, den tredje dagen i stilla veckan, när han återigen är i templet. Här berättar han om den dramatik och de tecken som förebådar det här riket. (Luk 21)

”Guds rike är nära!” Det är stora och trygga ord, är ett radikalt, villkorslöst budskap – som slutar med ett utropstecken och inte följs av något om eller men. Ändå kan orden kännas som en ren provokation i vår svåra tid, fylld av orättvisor och lidande. Många upplever nog att Guds distans och frånvaro är mer framträdande än hans närhet. Det är därför en stor utmaning för den kristne att ge det här budskapet liv, så att det inte stannar som ett ihåligt påstående utan i stället blir till en tröstande viskning. 

Vi förleds lätt att tro att orden ”Guds rike är nära” handlar om något som strax ska ske eller komma. Men de handlar inte om närhet i tid utan om närhet i relationer. För den moderna tidens nöd är just avsaknaden av närhet och närvaro i det mellanmänskliga. Kylig distans och frånvaro av verkligt medmänskligt engagemang ligger bakom tidens sociala katastrofer.

Livets källa, Lennart Segerstråle

Först när vår förmågan att ge och ta emot närhet, kärlek och ömhet väcks till liv – inte bara fysiskt utan även själsligt och andligt –  kan budskapet om Guds rike bli en upplevbar verklighet. Då inser vi att hans rike är nära eftersom Gud är närvarande i varje människa vi möter på vår väg, att han är i var och en av oss – som vår närmaste!

Det är den här förmågan, att ge och ta emot kärlek, som vi ber om när vi i Fader vår säger ”komme ditt rike”. Här, i Herrens bön, vädjar vi om en värld genomträngd av empati och medmänsklighet.

Ylwa Breidenstein

Komme ditt rike, Lennart Segerstråle