Kategoriarkiv: Påsk

”Friden vare med er!”

Djup och äkta frid är en sällsynt upplevelse. Den kräver total inre jämnvikt och harmoni mellan den yttre välden och den inre. Men mellan oss och omvärlden trängs så mycket som får oss i obalans. Spänningar mellan krav och behov av alla de slag, stör jämnvikten. De sista månadernas dramatik kring Corona-viruset har också varit ett tydligt exempel på hur svårt det är att finna friden i våra liv. 

I Johannesevangeliets 20 kapitel hör vi om lärjungarna, som ensamma, rädda och oroliga har stängt ute den yttre världen, men ännu inte klarat av att stilla de egna, inre stormarna. Då kommer Kristus och stiger in i deras mitt. De varseblir Honom i hans rörelse – som den Kommande. Någon som kommer är ännu inte helt där, men en flyktig aning – som en fjäderlätt vindpust –  avslöjar närheten. Den Uppståndne är ingen fysisk uppenbarelse utan ett väsen vävt av andligt-moraliska krafter. Både individuellt och som gemenskap öppnar lärjungarna upp sin mitt. De låter sig beröras av den Uppståndnes rörelse och hör Honom säga: ”Friden vare med er!” Och plötsligt förvandlas deras rädsla och oro, istället fylls de av en ny känsla som blir till en kraft: friden. Uppfyllda av den öppnas deras inre ögon och de inte bara hör utan också ser Kristusväsendet. Han visar dem såren på sina händer och såret i sin sida, för det är ur dem som friden strömmar. Lidande och smärta gör det andliga synligt.

I Människovigningens handling hör vi om Kristus som står fridfull till världen och säger att vi också kan göra det, när vi tar emot friden som Han vill ge oss. Det kan kännas extra smärtsamt att vi just nu – då vi kanske bäst skulle behöva det – i gudstjänsten måste avstå från att beröras av kommunionens avslutande ord ”Friden vare med dig”. Men vi har fortfarande möjlighet att söka upp fridens källa i evangelieord, bön och meditation. Inte bara för lärjungarna utan även för oss är friden ett varseblivnings-organ för det andliga. Den som tar emot frid förblir inte den samme som den var före. Har man mött friden ändras något i ens öde. Oro, sorger och bekymmer ger vika. Sakta men säkert börjar balansen mellan den inre och den yttre världen att återställas, både för oss själva och för vår omgivning. 

Uppfyllda av friden i vår egen mitt kan vi börja utstråla den i den fridstörstande världen och så förbereda en plats i mänsklighetens mitt, för den Kommande, för Fridsfursten! 

Ylwa Breidenstein


”JAG ÄR UPPSTÅNDELSEN OCH LIVET”

Kristus är uppstånden! Så ljuder den första kristna trosbekännelsen, så ljuder den kristna trons kärna och minsta möjliga nämnare. Så är också påsken en viktig högtid för oss. Men samtidigt är den en stor och allvarlig utmaning. Tror vi på Kristusorden: ”Jag är uppståndelsen och livet”? För om Han verkligen är uppstånden, så är Han närvarande mitt bland oss och just det handlar påsken om.En hjälp att arbeta på sin relation till påskens händelser kan vara att närma sig den från de olika evangeliernas perspektiv. Hos alla fyra evangelisterna börjar påskdramat på tidiga söndagsmorgonen, utomhus under öppen himmel och vid graven. Hos dem alla är det också kvinnorna som är där först. Men sen börjar differentieringarna och nyanserna. 

Matteus evangeliets skildring är dramatisk, omskakande och medryckande med snabba växlingar. Här sker ett kraftigt jordskalv vid soluppgången, då kvinnorna kommer till graven. Marken skakar under deras fötter och stenen framför graven rullas bort. Dramatiken går vidare genom ett möte med en ängel som liknar en blixt. Ängeln talar till dem och säger: ”Kristus är uppstånden” och han ber dem berätta det för lärjungarna. Rädda men glada skyndar sig kvinnorna iväg och möter den Uppståndne själv på vägen. Så ändras scenen plötsligt och Matteusevangeliet skildrar lärjungarna stående på en bergstopp tillsammans ned den Uppståndne. I det här evangeliet sker allt ute i landskapet under öppen himmel. Vägen går från graven till berget.

Markus evangeliet påskskildring börjar också med kvinnornas väg till graven. Men allt går betydligt lugnare till. I det ögonblick som solen går upp är de framme vid graven och ser att stenen redan är bortrullad. Inne i graven sitter en vitklädd gestalt som ger dem budskapet att Kristus är uppstånden. Och även här får kvinnorna uppdraget att berätta det för lärjungarna. Vi följer sedan med kvinnorna från graven till lärjungarna. Nu tas steget från graven in i huset. Kvinnornas berättelse skapar oro i lärjungarnas själar. De tvivlar och ifrågasätter. Men så får de alla sin påskupplevelse när den Uppståndne visar sig för dem i det slutna rummet.

I Lukas evangeliet sker ett förinnerligande och en fördjupning av steget utifrån och in. Kvinnorna kommer till graven i gryningen, ser att stenen är bortrullad och att graven är tom. Nu uppenbarar sig två män i skinande kläder som berättar om den uppståndne. Kvinnorna skyndar sig till huset där lärjungarna är för att berätta den otroliga nyheten. Kvinnorna går in i huset och strax därefter rusar Petrus ut ur huset. Han springer till graven och får bekräftat att kvinnorna hade rätt. I nästa scen berättas om de två lärjungarna som vandrar utomhus genom landskapet på väg till Emmaus. Den Uppståndne slår följe med dem. Men först när man på kvällen går inomhus och bryter brödet tillsammans känner de igen honom. De återvänder till de andra lärjungarna för att berätta vad de varit med om. Då visar sig den Uppståndne för hela kretsen när de sitter tillsammans i det heliga rummet där nattvarden instiftades några dagar tidigare Lukas evangeliet betonar tröskel-överskridandet mellan den yttre och den inre världen

Johannes evangeliet skildrar hur Maria Magdalena kommer till graven så tidigt att den ännu är mörkt. Hon märker att stenen är rullad åt sidan och att ingen finns i graven. Förtvivlad hämtar hon Petrus och Johannes som får sin första påskupplevelse vid den tomma graven. När Maria Magdalena står och gråter strax utanför ser hon två änglar inne i graven och när hon sedan vänder sig om ser hon den Uppståndne i gestalt av en trädgårdsmästare. Det tar ett ögonblick innan hon känner igen honom och sedan går hon och berättar sin påskupplevelse för lärjungarna, som sitter bakom reglade dörrar. Den Uppståndne visar sig för dem och tilltalar speciellt Thomas som tvivlat. Sedan avslutas evangeliet med en målande beskrivning av hur lärjungarna och den Uppståndne en tidig morgon möts utomhus, under bar himmel vid Genesarets blå sjö. Johannes visar på vägen från graven till sjön – över det heliga rummet.

De här fyra påskberättelserna är egentligen en berättelse i flera steg. De handlar om olika mötesplatser med den Uppståndne: på berget, i huset och vid sjön. Utgångspunkten är mötet med den tomma graven som först skakar om oss rejält. Vi förs av Matteus från graven till bergstoppen för att förstå storheten i Uppståndelsen. Markus och Lukas leder oss in i huset och hjälper oss att förstå djupet i påskens händelser. Och slutligen förs vi av Johannes från graven in i huset för att sedan avslutar påsk upplevelsen utomhus vid Genesarets sjö. Nu vänder vi oss utåt igen, mot en förvandlad yttervärld och natur. Stående vid stranden under den öppna himlen låter oss Johannes inte bara ana storheten och djupet av påskens händelser utan dessutom den enorma vidden. Här  upplever vi den Uppståndnes förbundenhet med allt levande, med livet själv och anar hans ord ”Jag är uppståndelsen och livet!”

Ylwa Breidenstein


Annandag påsk

Bild: Marita Karlsson

Skapande sol 

Hur ser det månntro ut i vårt allra, allra innersta? 
Att fånga den stämningen i ord är nog inte det lättaste, men de som har försökt har ofta sagt att den har någonting med värme, glöd eller också ljus att göra, som ett slags sol djupt under allt det som syns utanpå.
Kunde det vara så att vi egentligen är större eller mindre solar allihop, utan att vi märker det? Lite som Edith Södergran: 
Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av ingenting annat än sol. 
                                                                 ++++ 
Påskberättelserna i Bibeln är fyllda av dramatik och häftiga svängningar. 
När påsken bryter in är det så tidigt att de flesta ännu sover efter en omtumlande sabbatsfest. Några kvinnor har stigit upp för att gå till en grav. Evangeliet är väldigt exakt när det gäller tidpunkten för detta: det sker i dagbräckningen under den första veckodagen. 
Den första veckodagen är söndag, solens dag. När kvinnorna går till graven är det ännu mörkt. När de kommer fram går solen upp. 
Är detta ögonblicket kristendomen började? På solens dag när solen gick upp. 
                                                                     ++++ 
Det finns ett annat ställe i Bibeln som påminner om detta. Vi hittar det på den allra första sidan – i skapelseberättelsen – och är bekant för de allra flesta: ’Och Gud sade: ”Varde ljus” och det vart ljus’. En väldigt vacker bild: ljuset som det första skapade, och också detta skedde på ”den första dagen”. 
Vi ser här hur de två berättelserna går in i varandra. Gamla testamentets skapelseberättelse lägger något solartat som grund för världens existens och utveckling. Påskhändelsen tar upp samma tema: ur en förmörkad värld stiger solen, ljuset, värmen som den nya skapelsens drivande kraft. En Människoson har fört solljus till dödens boningar, som lever upp igen. 

Men det slutar inte här. 

Det blir allt tydligare att det är en tredje soluppgång som världen idag längtar efter. Men den kommer inte att ske därute, ingen frälsare skall komma och rädda oss ur det mörker vi själva skapat och som hotar hela vår existens. Det är i hjärtat hos människorna, ”längst inne”, som solen borde gå upp. Den första pingsten är begynnelsen på den tredje skapelsevågen. Vi glömmer så lätt att orden ”skapare” och ”skapelse” inte bara gäller en skapande Gud, utan att också vi har getts förmågan att skapa – liksom de första lärjungarna. Den kraften kallas också för Kristi kraft. Den gudomliga världen väntar att vi tar oss till den och att också vi växer till livgivande, skapande ”solar” i de mindre eller större världar vi satts att verka i här på jorden. 
I en mörk tid bryter påskens skapande kraft fram i de människor som har ”sol i hjärta, sol i sinne”!

Lars Karlsson

Det är påsk! O himmelska glädjedans!

Påskhymn av Hippolytos
Det är påsk,
det är Herrens påsk, ropar Anden.
O himmelska glädjedans!
O Andens fest!
O Guds påsk
som från himlen sänks ner till jorden
och sedan från jorden stiger upp till himlen,
högtid då hela skapelsen möts och förnyas!
O gränslösa glädje,
gästabud för alla;
dödens skuggor har jagats undan
och livet ges åt alla,
himlens portar har öppnats,
Gudabilden har blivit människa
för att människan skall bli Gud.
Han har brutit sönder
dödsrikets fängelsegaller,
som en försäkran till jorden
att löftena gått i uppfyllelse.
Och sångerna har kommit tillbaka till jorden.
Kristus har uppstått
och döden är besegrad.
Kristus har uppstått
och de onda andemakterna är besegrade.
Kristus har uppstått
och änglarna jublar.
Honom tillhör ära och makt
genom alla tidsåldrar.




Påskhälsning

Påskhälsning från Kristensamfundets ledning – sjumannakretsen

Berlin, 6 april 2020

Kära medlemmar och vänner!

Vi vill sända en mycket hjärtlig hälsning till er alla, i den här speciella tiden, då de flesta av oss går igenom stilla veckan och påsken med en osynlig församling. Hälsningen vill vara ett uttryck för vår inre förbindelse och gemenskap. Utmaningarna är säkerligen helt olika för den enskilde i sin församling, i sitt land, i sitt personliga öde. Ändå känner vi att vi gemensamt går igenom den här för oss helt nya situationen, vilken det gäller att bemästra.

Med hälsningen sänder vi en bild. Det är en ikon med ärkeängeln Mikael, som inte bara har tankeklarhetens svärd i sin hand utan också kalken! Han är väktaren framför vigningsoffret. Med korset i pannan och halvt synligt på bröstet, är han i Kristi tjänst. Aspekten på Mikael som bärare av vår kalk, kan just i år ge påskfirande ett särskilt allvar. Må årets påskfest skänka oss mod och inre kraft.

Så önskar vi er i den här tiden en världsomspännande uppståndelse-fest, fylld av inre glädje. Vi tänker på er alla med en hälsning fylld av hopp. Genom att vi ofrivilligt får avstå och minska ner vår verksamhet frigörs kanske så mycket framtida energi att vi med ännu större glädje och medvetenhet gemensamt kan fira Kristensamfundets 100-åriga födelsedag.

Med hjärtliga hälsningar,

Vicke von Behr, Christward Kröner, Oliver Steinrueck, Gisela Thriemer,

M. P. Robert, Jaroslaw J. J. Rolka, Stefan Meyer