Kategoriarkiv: Påsk

”Jag är världens ljus”

Bild: Sandra Rheude

Varde ljus!

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.” (1 Mos 1) Med ljusets skapelse börjar världens och mänsklighetens historia. Och sedan den allra första skapelsedagen har ljuset spelat en avgörande roll i våra liv. Inte konstigt då att människorna alltid sett upp till ljuset. Längtan efter ljuset blev till bön och religiösa handlingar. I gamla tider var den ädlaste gudstjänsten den där man offrade till solen, medveten om att den oavbrutet lyser i varje människobiografis bakgrund. Den yttre solen var som en överstepräst som vandrande förrättade sin gudstjänst på himlen samtidigt som han vigde jorden till ett tempel åt solguden. 

Bild: Uwe Appold

Ljuset tonar och klingar

Ljuset är svårfångat. Genom ord, toner och färger har människan försökt beskriva det. Några av dessa försök har blivit till odödliga mästerverk. Solsången av den helige Franciskus hör till dessa, likaså Rembrants målningar. Men även Beethovens kompositioner räknas hit – kanske speciellt då den nionde symfoni där ljuset bryter fram med enorm kraft och glädje. För en viktig sida av ljuset är just att det översinnligt tonar och klingar. De gamla grekerna benämnde därför ljuset ”phos” , ett ord som är besläktad med ”phoné”, ordet för stämma och röst! 

Det andra av de sju Jag-Är orden i Johannesevangeliet handlar om ljuset. I det 8:e kapitlet säger Kristus: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”(Joh 8) Han säger det här när han befinner sig i templet i Jerusalem. Det är höst, mikaelitid – ett halvt år innan korsfästelsen. Människorna firar lövhyddo-festen och templets förgård är på kvällen och natten upplyst av mängder med ljus i sjuarmade ljusstakar. 

Bild: okänd

Äktenskapsbryterskan och den blindfödde mannen

Man kommer till Kristus med en äktenskapsbryterska och vill höra hans dom.”Den som är utan synd kastar den första stenen”, är hans svar och strax efteråt uttalar han orden ”Jag är världens ljus”. I följande kapitel botar han sen en blindfödd man. Utan tvekan har både äktenskaps-bryterskan och den blinde mannen något att göra med människans förhållande till ljuset.

Ingen har någonsin sett ljuset – i det avseendet är vi alla blinda. Ljuset är så osjälviskt, att det bara visar sig genom att göra annat synligt. Vi anar att det som lever i ljuset måste bli en del av vår själ för att vi ska kunna bli seende på ett nytt sätt och inte ständigt vandra i blindo, gå i mörkret. 

Att ha världens ljus är att se med evangeliets ögon och inte enbart med lagens stränga blick. Man kan ju uppenbarligen välja, båda sätten är möjliga. Men vi alla behöver – så som äktenskapsbryterskan –  någon som ser på själens otrohet mot det andliga med kärleksfulla ögon, ögon som inte fördömer utan förstår. Det är en förutsättning för att vi ska kunna övervinna våra svagheter och kunna upplysas av vårt samvetes röst. Samvetet vill väcka vårt tänkande, hjälpa oss att komma på andra och nya tankar.

För då vi tänker lever vi i ljus. Varje tanke är uppfångat ljus som vill leda oss till nyainsikter. Det som vi i vårt inre upplever som tankar är det vi i det yttre ser som ljus. Ljus och tankar är det samma sett från olika håll, är två sidor av samma sak.

Bild: Uwe Appold

Människan är ljus

Vem är jag och vem ska jag bli? Det är kanske de frågor som våra tankar mest kretsar kring. ”Jag är världens ljus”, Kristus svar är entydig. Människan är ljus och ljuset vill bli ett jag. I vårt innersta sker en ständig förvandling från ljus till jag, från jag till ljus. Detta ljus vill bli hela världens ljus, vill bli den nya verkligheten, där hela mänskligheten förenas i ett och samma kärleks-väckande samvetsljus. 

Vi bär alla ett skimmer av Kristus i oss. Gud har planterat ljuset i vårt innersta för att vi ska finna Honom. Att se på sin omgivning med evangeliets ögon är att se sin vardag i Kristi ljus. I Människovigningens handling övar vi  vecka efter vecka upp just den här förmågan att uppleva ”Kristi ljus i vår dags ljus!”

Bild Uwe Appold

Som en blomma vänder sig mot solen

Då Kristus sägen ”jag” så är det något annat än då vi människor slentrianmässigt låter samma ord komma över våra läppar. Det vardagliga jaget är vänt från det gudomliga. Vårt innersta jag däremot är vänt mot Kristus, är en del av hans lysande jag. Som en blomma vänder sig mot solen vänder sig den här kärnan i vårt jag hängivet mot det gudomliga ljuset. Meningen med livet är att låta det inre jaget få mer och mer att säga till om i våra liv, att låta det ljusbesläktade i oss ta överhand också i vardagen.

Det sker när vi liksom ljuset osjälviskt gör andra synliga och avstår från att hävda oss själva. Man kan bara leva med Kristusljuset genom ödmjukhet och offerberedskap. Och ju mer vi offrar till ljuset desto mer börjar vi att lysa! Vi vet det inte, märker det inte, men så är det! Även om vi människor inte ser det så ser änglarna det! 

Guds skapelse av ljuset i tidernas begynnelse får idag sin fortsättning i oss människor när vi aktivt väljer handlingar som får mänskligheten och därmed också jorden att lysa upp och mer och mer förvandlas till en ny sol!

Ylwa Breidenstein

Bild Uwe Appold

Att möta den Uppståndne

De känner inte igen honom

När vi i evangeliet läser igenom alla påskens händelser från uppståndelsen till himmelsfärden, så är  kanske något av det mest överraskande vi får höra att inte ens Kristus  mest förtrogna lärjungar känner igen honom. Vi läser hur de flera gånger möter honom men inte förstår vem han är. Det känns överraskande eller till och med förbryllande, eftersom de står honom väldigt nära och de senaste tre åren har tillbringat mycket tid tillsammans med honom. Varför känner de inte igen honom?! Om vi försöker känna oss  in i hur det kan ha varit att vara lärjunge, då kanske vi får en aning om varför de inte förstod vem de mötte.

För oss kristna är uppståndelsen inget nytt. Vi lever i en del av mänsklighet som sedan 2000 år känner till begreppet och vet att uppståndelsen har ägt rum. Vi kanske inte förstår uppståndelsen helt igenom. Men vi vet vad som hände och att detta förde till att Kristus är närvarande i mänskligheten än idag. Men för lärjungarna var det något helt nytt. De hade inte förväntat sig något sådant. De förväntade sig att han skulle leva vidare, “att han var den som skall befria Israel.”( Luk 24.21.)

Och så gick allt helt annorlunda: han dog, var borta och allt var slut. Vi kan leva in oss i hur fruktansvärt det måste ha varit för hans närmaste, för lärjungarna, för de som älskade honom.  Stora, starka förväntningar och så blir allt raka motsatsen. Det måste har varit väldigt svårt att förstå och tungt att bära.

Att han skulle leva vidare på ett annat sätt, att han skulle återkomma hade de inte alls förstått. Visserligen hade Jesus Kristus berättat detta om och om igen, men det var tydligen alldeles för radikalt, nytt och annorlunda än de urgamla förväntningarna. De hade inte alls kunnat ta till sig det. När vi läser påsktidens händelser följer vi deras kamp för att förstå och vi hör Kristus närmast skälla ut dem för deras bristande förmåga att inse. Man kan nästan tycka att han var lite för hård mot dem. Hur skulle de överhuvudtaget kunna känna igen honom? Han verkar ha haft ett helt annat utseende än innan uppståndelsen.

Det får vi ett intryck av när vi till exempel tittar på Isenheimeraltaret där Mattias Grünewald har målat både den korsfäste och den Uppståndne. Där blir det väldigt klart att Kristus måste ha sett väldigt olika ut före och efter uppståndelsen. Det är ju knappast något av ansiktsdragen som är sig likt i dessa två målningar. Lärjungarna skulle alltså knappast ha kunnat känna igen honom, så som vi känner igen varandra i vardagen. Dessutom ställde sig deras förväntningar i vägen för dem. Det är lite grann som att söka efter en bestämd  bok i bokhyllan. Jag vet att den ska vara gul, jag söker och söker men hittar  den inte. Till sist upptäcker jag den rätt framför näsan på mig och inser att jag inte har sett den eftersom den är röd. Våra förväntningar ställer helt enkelt till det för oss ibland!

Skulle vi känna igen honom?

Trots att vi, i motsats till lärjungarna, känner till begreppet ”uppståndelse” kan man fråga sig om vi skulle känna igen Kristus idag? Vilka förväntningar har vi? Och på vilket sätt ställer dessa förväntningar till det för oss när det rör sig om att upptäcka honom? Vi kanske lever med bilder av den Uppståndne som vi har fått genom beskrivningar av nära döden-upplevelser. Det kan t ex vara en klar ljusgestalt som utstrålar kärlek.

Men han kanske uppenbarar sig på ett helt annat sätt som inte alls motsvarar våra förväntningar? Kanske uppenbarar han sig genom orden från en närstående medmänniska, eller genom en helt okänd som vi möter någonstans i världen? Kanske möter vi honom genom en idé, en tanke eller en känsla som oförväntat dyker upp?

Rudolf Steiners bredvid-övningar

Kan man förbereda sig för sådana oväntade möten? Har vi möjlighet att ställa in vår själ så att den är öppen för oväntade nya intryck? 

När jag ställer mig denna fråga, kommer jag genast att tänka på Rudolf Steiners så kallade ”bredvid-övningar”. Om den femte av dessa sex övningar skriver Frans Carlgren bl. a:

”Den femte bredvidövningen går ut på att under en period söka möta världen med vidöppna sinnesorgan och en fördomsfri tankeförmåga. Den övande borde låta varje ting och varje varelse, som kommer i hans väg, uttala något nytt, något som han hittills inte känt till.

’Av varje vinddrag, av varje blad i skogen, av varje barn-joller har man något att lära, om man är beredd att anlägga en synpunkt som man dittills inte har använt sig av.”(Rudolf Steiner: Vetenskapen om det fördolda).

”Att vara verkligt ’öppen’ är i grunden detsamma som att alltid förbli utvecklingsbar.”

Som jag förstår detta så arbetar vi i denna övning just på att förbereda själen för att det nya, framtida kan dyka upp när som helst, var som helst, genom vilken situation som helst. Vi övar oss i att titta ut i världen med en sådan öppenhet att våra förväntningar, våra tanke- och känslomönster inte står i vägen för att upptäcka och uppleva det nya som vill uppenbara sig för oss.

Kanske är vi lika oförberedda som lärjungarna.

När jag fördjupar mig i det får jag en känsla av att vi idag kanske, trots all vetskap om uppståndelsen, är lika oförberedda på att ta emot den Uppståndne som lärjungarna var. När vi läser påsktidens evangelieberättelser blir det tydligt att Han bestämmer när, var, hur och för vem Han visar sig. Men också att det är upp till oss att förbereda vår själ på att kunna ta emot Honom när Han kommer, på vilket sätt Han än kommer.

Per Andersen

”Jag är livets bröd”

Som en rad glänsande pärlor

I den mittersta delen av Johannesevangeliet ligger se sju Jag Är-orden som en rad gnistrande pärlor och antyder hur Kristi väsen uppenbarar sig i människojaget. Pärlbandet leder från brödet till vinet. Det första Jag Är- ordet, ”Jag är livets bröd”, uttalar Kristus vid judarnas påskhögtid, ett år innan korsfästelsen. Det sista, ”Jag är den sanna vinstocken”, uttalas ett år senare också till påsken, dagen innan hans död. Då är Kristus på Jerusalems hårda mark. Men när han talar om brödet befinner han sig i grönskan vid Genesarets sjö. Sjön speglar framtiden och det som sker här förebådar nattvardens instiftande. Det som skildras här i Johannes-evangeliets sjätte kapitel utspelar sig framförallt i den högre, översinnliga verkligheten. Att Jesus till att börja med dragit sig undan, upp på ett berg, antyder just detta. Utifrån det kan vi förstå skildringen av bespisnings-undret som inleder kapitlet, då 5000 människor mättas av fem kornbröd och två fiskar. 

Kristus har höjt sin blick och ser nöden i världen genom en stor skara människor – mänskligheten – som närmar sig honom och alla får bröd och blir mätta. Morgonen därpå strömmar återigen en stor människomassa med öppna, hungriga själar till Kristus vid Genesarets sjö. Och det är nu som han uttalar orden ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra”. Den här gången är det Kristus-orden som mättar människorna som bröd, ända in i det fysiska.

Att bryta bröd i goda vänners sällskap ger trygghet och glädje.

Hunger är en plågsam känsla som vi aldrig kan bli riktigt kvitt under jordelivet. För även om vi kan äta oss mätta varje dag så finns det ingen föda i världen som bevarar oss från att bli hungriga igen. Vi går och bär på en omedveten längtan att hitta den eviga näringen som kan stilla hungern också efter andlighet. Lyssnar vi på den här längtan så leder den oss bort från det enbart materiella i tillvaron och för oss till Kristus.

Kanske frågar vi oss varför Kristus, av alla födoämnen som finns, väljer just brödet att identifiera sig med. Men inget annat livsmedel uttrycker människors arbete och möda för att dämpa hungern, så som brödet gör. När vi tar emot ett stycke bröd tar vi också emot en annan människas arbete, tid och engagemang. Bröd är alltid en påminnelse om vår delaktighet i varandras liv, vårt beroende av gemenskap. Att bryta bröd i goda vänners sällskap ger både tröst och glädje i livets växlande skeden.

Men brödet påminner oss också om att vi som enskilda individer ständigt behöver fysisk näring här på jorden för att kunna leva våra liv och utveckla vårt jagmedvetande. Vi behöver brödets tuggmotstånd och näring för att växa som människor både fysiskt och andligt. Och precis som vår fysiska kropp behöver också det andliga i oss näring. Ordet kan vara bärare av sådan näring och har då samma uppgift som brödet. Men ofta erbjuds här döda stenar istället för levande bröd. Lika ofta förförs vi att välja sötsaker istället för bröd, när det gäller vårt behov av andlig näring. Vi har helt enkelt ännu inte utvecklat en genomtänkt näringslära på det här området.

Kristus gör brödet till något annat än det varit tidigare.

Vårt dagliga, jordiska bröd kan bara uppehålla liv, inte ge oss liv, i motsatts till det som Kristus kallar för livets bröd. Han gör brödet till något annat än det varit tidigare, före händelsen på Golgata. Livets bröd är en gåva där Kristus, som Logos, Ordet själv, skänker sig till mänskligheten och blir vår sanna näring. Hans själ och väsen förenar sig med brödet när han på skärtorsdags kvällen lyfter upp det och välsignar det. Därför säger vi att hostian, nattvardsbrödet, är Kristi kropp. 

Vid varje nattvardsgudstjänst sker det på nytt. Brödet blir till hölje och kropp för den uppståndne Kristus, för himmelskrafterna på jorden. Här blir gudstjänsten omvänd. Det  gudomliga Ordet, Kristus, tjänar människorna i stället för tvärtom! Brödet står för det som mättar oss fysiskt och andligt men också för det som skapar gemenskap. I nattvardsbrödet smälter Kristus alla dessa perspektiv samman. När vi tar emot kommunionen stärks och mättas vårt jag –  men också vår gemenskap och församling –  med närande, livgivande krafter och vi får alla del i uppståndelsen. 

Kristi närande närvaro

Under påsktidens fyrtio dagar, fram till Kristi himmelsfärd,  utvidgar Kristus sin uppståndelse-kropp mer och mer, tills den slutligen innefatta hela jorden och allt som lever här. Därför finns Kristus överallt i tillvaron. Men i altarbrödet är ett speciellt koncentrat av hans uppståndelse-kropp och därför spelar det en så framträdande roll i den kristna gudstjänsten. 

Intentionen med varje Människovigningens handling är att visa på Kristi närande närvaro i såväl brödet som i evangelieorden. Att ta emot nattvarden och att ta upp Kristi ord i vårt hjärta gör att hans andel i oss kan växa mer och mer och spränga våra själviska begränsningar. Målet är att befria oss från självupptagenhet så att vi handlingskraftigt kan bidra till att stilla hungersnöden i världen, även den andliga..

I nattvarden öppnas våra ögon för brödets helighet. Tar vi sedan med oss den upplevelsen när vi lämnar altaret kommer vi även att kunna upptäcka heligheten i brödet och födan på vårt eget bord och ur egen övertygelse stämma in i Angelus Silesius bordbön:

Ej blott bröd vår näring är,
i brödet på vårt bord
oss evigt gudoms ord
och liv och ande när

Ylwa Breidenstein

”Jag är den sanna vinstocken”

”Så länge som människan funnits, så har hon glatt sig för lite. Det, mina vänner, är vår arvsynd!

De här kraftfulla orden av filosofen Friedrich Nietzsche är lika aktuella i dag som när han skrev dem för drygt 100 år sedan. Och gudarna ska veta att vi människor försökt – och försöker –  att hitta glädjen på alla sätt och vis. Men det är inte det lättaste och de gånger det lyckas är det oftast bara för kortare stunder. Ser vi oss omkring så kanske vi upplever att det inte heller finns så mycket att glädja sig över. Tvärtom, vart vi än riktar vår blick så ser vi svårigheter och nöd. Hur ska vi då kunna känna glädje? Glädjen blir dessutom fullkomlig först när vi kan dela den med andra. Här är en annan svårighet med att kunna glädja sig. För hur hittar vi varandra? Var går den väg som för oss från det enbart gemensamma till en levande och djup gemenskap?

Det heliga Jaget

En hjälp till att finna vägen är de sju Jag-är-orden, som Kristus uttalade under sitt sista levnadsår och som är upptecknade i Johannesevangeliet. I sju korta meningar beskriver han sig själv och därmed också människans högre jag – Kristus i oss. Han uppenbarar det heliga Jaget som livets bröd, världens ljus och dörren, som den gode herden och uppståndelsen, som vägen, sanningen och livet, samt som den sanna vinstocken. Vart och ett av dessa Jag-är-ord är en mysterieinvigning, De vill skaka om oss i vår vardag och stärka vår identitet och vårt jag. ”Jag är den sanna vinstocken” (Joh 15) är det sista av de sju jag-är-orden och uttalas av Kristus på skärtorsdagskvällen, vid den sista måltiden, när han tar avsked från sina lärjungar. Han använder sig av liknelsen om vinstocken för att lyfta fram glädjens och gemenskapens betydelse också i svåra tider.

Vinet och livsglädjen

Vinet har alltid spelat en roll när människor vill glädja sig tillsammans. Sedan urminnes tider har vi sökt hjälp av vinet för att hitta livsglädje och för att närma oss det gudomliga. Men genom Kristi död och uppståndelse har det alkoholhaltiga vinet, inte druvsaften, spelat ut sin roll – framförallt när det gäller det religiösa. Kristus budskap till människorna är att vi själva ska bli som grenar på en vinstock och skänka varandra frukter att glädjas över. Vinstocken med sin hemlighetsfulla  förvandling av vatten till den söta saften använder Kristus som bild för vad som sker i vårt blod när vi förbinder oss med honom. I vinet lever den jordiska glädjen över personliga framgångar. I människan kan emellertid druvsaften, det alkoholfria vinet, genom nattvarden, förvandlas till Kristi blod. Det blir till en förmåga och kraft som låter oss i empati glädjas över andras glädje, även när vi själva för tillfället inte har något att glädjas över. Och just detta är nyckeln till djupare gemenskap. Inget förbinder oss människor med varandra så mycket som osjälvisk glädje.

Goda vänner

En vinstock rotar sig djupt i jorden. Den binds fast, hängs upp på en stör och växer och förgrenar sig under inverkan av solen. Ofruktsamma och livlösa rankor skärs bort av vinodlaren. Druvorna mognar inte i det direkta solljuset, de behöver den värme som jorden reflekterar när den träffas av solens strålar.

Vinstocken är en bild för Kristus offerdöd. Innan hans kropp sänks ner i den mörka jorden hängs han upp på korset. En lans skär djupt in i hans sida, så att blodet strömmar ut i den förtorkade, ofruktsamma mänskligheten, skänkande nytt fruktbart liv. Låter vi värmen från den här kärleksgärning återspeglas i våra hjärtan så kan våra livsfrukter mogna, till glädje för våra medmänniskor – och för Gud. För mänsklig glädje och gemenskap blir först fullkomlig när den också innefattar den andliga världen. Kristus vill att vi – som goda vänner –  delar vår glädje med honom och att vi tar upp i oss den glädje han känner över oss. ”Ni är mina vänner” säger han också när han talar om vinstocken. 

En glädjesång

Liknelsen om vinstocken är en glädjesång! Den uppmuntrar oss till att glädjas så ofta vi bara kan. För glädje är den kraft vi behöver fylla vårt jag med för att kunna förändra världen till det bättre och känna samhörighet med det gudomliga.

Ovanför molnen är himlen alltid blå och solen skiner oavsett hur mörka molnen än är. På samma sätt lyser Kristus i oss bakom alla dystra vardagsbekymmer och katastrofala världsproblem. Kristusljuset strålar oupphörligt in glädje i jordelivet.  Vi är ännu inte riktigt framme vid målet att kunna uppleva och tro på hans närvaro på samma sätt som vi är förvissade om att solen finns även när himlen är grå. Men vi kan alla få en föraning om den glädje som är oss tilltänkt i framtiden när vi låter vårens skönhet beröra oss.  Genom den kan vi försöka locka fram livsglädjen i oss själva och även hjälpa andra att hitta den.

Kristusglädjen finns runt omkring oss varje dag och ögonblick under hela året. Men nu på våren, med naturens hjälp träder den i förgrunden på ett speciellt sätt. Såsom vinstocken låter livskrafter i överflöd strömma in i varje enskild gren och druva strömmar den oändliga Kristusglädjen, under påsktidens 40 dagar, in i varje enskild människas livspuls. 

Låt oss jublande ta emot den!

Ylwa Breidenstein

”Jag är vägen, sanningen och livet”

De här orden ur Johannesevangeliet kommer mitt i ett böljande, sprudlande samtal mellan Kristus och lärjungarna. Men samtalsämnet är allvarligt, och lärjungarna överöser Kristus med frågor. Det är strax innan påsk och det har börjat gå upp för dem att något är på gång. Kristus har sagt att han ska dö. Det svartnar för ögonen på Petrus och han frågar ”vart går du?” Det känns för honom som om de håller på att förlora Kristus. Det är lätt att förstå Petrus – vi vet hur oro, fruktan, rädsla och bekymmer plågar oss. Då svarar Kristus först att vi inte behöver vara rädda: ”Känn ingen oro.” Och sedan säger han varför vi inte behöver vara oroliga: Han går före för att göra i ordning för oss i himlen! Han går för att bana vägen för vår framtid. ”Jag är Vägen!”’ Då ställer Tomas nästa fråga till Jesus: ”Vi vet inte vart du går, hur kan vi då känna vägen?” Det är som om Tomas säger: men HUR kommer vi dit? Man kan känna igen sig i Tomas – det är inte lätt att veta vilken väg som är den rätta eller sanna, det finns så många tankar och åsikter och det är lätt att bli osäker. Då svarar Kristus ”Du behöver inte vara osäker, för Jag är Sanningen! Ni har ju lärt känna mig.” Sanningen är inte en massa teorier eller åsikter, sanningen är ett väsen, den är Kristus i oss. Den är ingenting man kommer fram till enbart genom att använda hjärnan, man behöver också aktivera sitt hjärta.  Så ställer Filippos ytterligare en fråga. Han ber Kristus: ”Kan du visa oss Fadern?” Det är som om han undrar: ”Men hur vet man vad som är sanningen?” Man kan förstå frågan, man vill gärna ha sett Gud, vara säker på honom. Vi vill ha någon form av bevis, inte gå runt och känna oss löjliga i vår tro. Vi behöver något att trumfa med, när någon hånar det vi tror på. Kristus svarar: ”Den som har sett mig har sett Fadern.” När vi anar Kristus i oss, anar vi också Fadern. Något fysiskt bevis får vi inte.Men han ger oss en ledtråd med orden ”Jag är livet”. Överallt där vi ser att livet försvaras, där vi ser godhet, medmänsklighet och osjälviskhet, varje gång vi känner livsglädje och intresse för tillvaron  – där är Gud, där är sanning, där är Kristus.

I det här avskedstalet till lärjungarna som Kristus höll på skärtorsdagen vill han förbereda dem  på att han ska lämna dem i det fysiska och hans tal präglas av värme, ömhet och kärlek.  Att deras tro nu måste riktas på någon de inte längre helt konkret har framför sig är en utmaning. Tron måste växa till ett förtroende, en djupare tillit. Kristi ord vill ge dem och oss alla mod. Kristus är i ständig rörelse, han är alltid på väg. Han rör sig genom årets högtider med olika intentioner. Sedan jul har Kristus intention varit att mer och mer förbinda sig med jorden och människorna, att som ett frö låta sig falla i jorden och dö. Nu till påsken sker en radikal omvändning och ett kraftigt genombrott. Kristus ändrar riktning och strävar ut mot vidderna, ut i periferin. Fröet som gror spränger jordskorpan vänder sig mot ljuset, solen.  Under stilla veckan kunde vi i Kristofferuskyrkan följa hur vårt gräskors i foajén växte. På palmsöndag föll kornen i jorden och dog. Redan några dagar senare började de gro och trängde sig igenom jordskiktet. Genombrottet skedde med en så intensiv kraft och målinriktning att jorden omkring groddarna lyftes upp, höjdes mot ljuset. Vi kunde med våra ögon se en bild av uppsåndelsekraften. Efter att Kristus först förbundit sig med människorna och jorden, dött och uppstått –  vänder han riktning och bryter igenom alla jordiska begränsningar. Han öppnar jorden och människosjälarna mot världsvidderna. Han banar en ny väg och bjuder in oss att slå följe med honom. Med uppståndelsens enorma kraft erbjuder han sig att, bära och ordnar världens liv på nytt. Var och en av oss måste ta ställning till hur vi vill förhålla oss till erbjudandet.

Under de 40 dagarna till Himmelsfärd kan vi ansluta oss till hans bärkraft som vill lyfta våra själar och jorden mot Faderns sanningsrike. Varje år på nytt använder Kristus den här tiden för att övervinna och förvandla alla dödskrafter som jorden och människorna samlat på sig under året. Frukterna av förvandlingen bär han in i Faderns värld för att förbereda vår andliga framtid. Som vän och vägvisare är Han oss speciellt nära dessa dagar. Han finns här för oss och vill hjälpa oss att få rätt balans till jorden och himlen, att inse att sanningen och livet är något annat än vår vardagligt trånga begreppsvärld och osanna illusioner av livet.  Kristus i oss vill  leda våra själar på vägen mot sanningen och det eviga livet!

Ylwa Breidenstein