Kategoriarkiv: Påsk

Ty solen är din

Rättvisans sol, Karen Schröder

Påskdagen

“Som en sol stod Kristus opp
 på den tredje dagen.
 Nu är själens vårtid här, 
 bojan sönderslagen. 
 Vintertiden är förbi,
 synd och sömn till ända.
 Han som uppstått - nu vår  
sorg vill i glädje vända.”

“Dödens portar kunde ej
 hålla honom fången,
 inte vakter och sigill.
 Men i soluppgången kom han, 
 bland de tolv han är.
 Än han ut oss sänder,
 är bland oss och ger den frid
 som ej världen känner.”
 Johannes av Damaskus 700 -t
  

 

Påskdagen är storslagen! Det finns inget att tillägga, så stort är det. Jesus Kristus har segrat över döden! Döden är uppslukad och segern är vunnen. Det är så djupt omvälvande – och också så svårt att klä i ord. Bibeln och urkristendomen använder sig av bilder för att ge oss en aning om påskmysteriet. Solen är den bild som ansågs mest värdig för att beskriva den Uppståndnes härlighet, majestät och kraft. I Uppenbarelseboken står det t ex ”Hans ansikte var såsom solen, när den skiner i sin fulla kraft.”

Många tidiga bildframställningar visar Kristus som solguden i sin vagn. Redan under den först kristna tiden var det vanligt att man i kyrkorna skulle vända sig mot öster, soluppgångens väderstreck, varifrån man också väntade sig Kristi återkomst. Kyrkor anlades ofta därför med altaret mot öster och människor begravdes för att se mot öster. 

Solen har fått representera Kristusväsendet som källan till ljus, liv, sanning och rättfärdighet. Den är segrare över natten och döden, segrare i kampen mellan ljus och mörker, gott och ont, ordning och kaos. Efter sin nattliga färd genom underjorden stiger den varje morgon på nytt upp ur mörkret. 

När de första kristna började be den bön som Kristus lärt dem upplevde de snart ett behov att få tacka och prisa Fadern. De ville bekräfta och bekänna sig till orden de uttalade i Fader-vår-bönen. Därför lade de till en mening i slutet av bönen: ”Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.” 

Salvador Dali

Tillägget är som ett tacksamt eko på den värdefulla gåva som bönen är. Det är en lovprisning och hymn som bjuder in ljuset från den Uppståndnes ansikte att återspegla sig i orden. Därför förvånar det kanske inte heller att ordalydelsen i tillägget från början var: ”Ty solen är din”. 

Man avslutade bönen med ett skådande in i det högsta, in i solens rike. Ett rike som enligt kyrkofädrena var genomträngt av tre högtstående änglaväsen: Exusisa – formens andar, Dynameis – rörelsens andar och Kyriotetes – vishetens andar. 

När vi ber Fader Vår lyfts vi upp i den här sfären. Vi bekänner oss till den med det avslutande tillägget: Ty riket (Exusiai) är ditt och kraften (Dynameis) och härligheten (Kyriotetes) och riktar blicken mot den Uppståndnes hemvist: evigheten, soluppgångens källa.

Ylwa Breidenstein

Kristna, kom i morgonljuset,
 solen strålar nu i öst.
 Jesus Kristus är uppstånden,
 sjung hans lov med jubelröst.
 Följ hans glada söndagsbud:
 Låt oss samlas inför Gud.
 

 Kristna, se när dagen vaknar
 upp mot himlens ljusa rand.
 Liksom vi har mänskor samlats
 i Guds hus i fjärran land
 och med jubel sjungit där:
 Jesus Kristus är nu här.
 

 Kristna, sjung i morgonljuset,
 sjung för dem som inte kan,
 sjung för dem som under korset
 vacklar fram i fjärran land.
 Tala, sjung om sant och rätt,
 sjung tills de och vi är ett.
 Eyvind Skeie 2002
Matthias Grünewald

”Jag är världens ljus”

Bild: Sandra Rheude

Varde ljus!

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.” (1 Mos 1) Med ljusets skapelse börjar världens och mänsklighetens historia. Och sedan den allra första skapelsedagen har ljuset spelat en avgörande roll i våra liv. Inte konstigt då att människorna alltid sett upp till ljuset. Längtan efter ljuset blev till bön och religiösa handlingar. I gamla tider var den ädlaste gudstjänsten den där man offrade till solen, medveten om att den oavbrutet lyser i varje människobiografis bakgrund. Den yttre solen var som en överstepräst som vandrande förrättade sin gudstjänst på himlen samtidigt som han vigde jorden till ett tempel åt solguden. 

Bild: Uwe Appold

Ljuset tonar och klingar

Ljuset är svårfångat. Genom ord, toner och färger har människan försökt beskriva det. Några av dessa försök har blivit till odödliga mästerverk. Solsången av den helige Franciskus hör till dessa, likaså Rembrants målningar. Men även Beethovens kompositioner räknas hit – kanske speciellt då den nionde symfoni där ljuset bryter fram med enorm kraft och glädje. För en viktig sida av ljuset är just att det översinnligt tonar och klingar. De gamla grekerna benämnde därför ljuset ”phos” , ett ord som är besläktad med ”phoné”, ordet för stämma och röst! 

Det andra av de sju Jag-Är orden i Johannesevangeliet handlar om ljuset. I det 8:e kapitlet säger Kristus: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”(Joh 8) Han säger det här när han befinner sig i templet i Jerusalem. Det är höst, mikaelitid – ett halvt år innan korsfästelsen. Människorna firar lövhyddo-festen och templets förgård är på kvällen och natten upplyst av mängder med ljus i sjuarmade ljusstakar. 

Bild: okänd

Äktenskapsbryterskan och den blindfödde mannen

Man kommer till Kristus med en äktenskapsbryterska och vill höra hans dom.”Den som är utan synd kastar den första stenen”, är hans svar och strax efteråt uttalar han orden ”Jag är världens ljus”. I följande kapitel botar han sen en blindfödd man. Utan tvekan har både äktenskaps-bryterskan och den blinde mannen något att göra med människans förhållande till ljuset.

Ingen har någonsin sett ljuset – i det avseendet är vi alla blinda. Ljuset är så osjälviskt, att det bara visar sig genom att göra annat synligt. Vi anar att det som lever i ljuset måste bli en del av vår själ för att vi ska kunna bli seende på ett nytt sätt och inte ständigt vandra i blindo, gå i mörkret. 

Att ha världens ljus är att se med evangeliets ögon och inte enbart med lagens stränga blick. Man kan ju uppenbarligen välja, båda sätten är möjliga. Men vi alla behöver – så som äktenskapsbryterskan –  någon som ser på själens otrohet mot det andliga med kärleksfulla ögon, ögon som inte fördömer utan förstår. Det är en förutsättning för att vi ska kunna övervinna våra svagheter och kunna upplysas av vårt samvetes röst. Samvetet vill väcka vårt tänkande, hjälpa oss att komma på andra och nya tankar.

För då vi tänker lever vi i ljus. Varje tanke är uppfångat ljus som vill leda oss till nyainsikter. Det som vi i vårt inre upplever som tankar är det vi i det yttre ser som ljus. Ljus och tankar är det samma sett från olika håll, är två sidor av samma sak.

Bild: Uwe Appold

Människan är ljus

Vem är jag och vem ska jag bli? Det är kanske de frågor som våra tankar mest kretsar kring. ”Jag är världens ljus”, Kristus svar är entydig. Människan är ljus och ljuset vill bli ett jag. I vårt innersta sker en ständig förvandling från ljus till jag, från jag till ljus. Detta ljus vill bli hela världens ljus, vill bli den nya verkligheten, där hela mänskligheten förenas i ett och samma kärleks-väckande samvetsljus. 

Vi bär alla ett skimmer av Kristus i oss. Gud har planterat ljuset i vårt innersta för att vi ska finna Honom. Att se på sin omgivning med evangeliets ögon är att se sin vardag i Kristi ljus. I Människovigningens handling övar vi  vecka efter vecka upp just den här förmågan att uppleva ”Kristi ljus i vår dags ljus!”

Bild Uwe Appold

Som en blomma vänder sig mot solen

Då Kristus sägen ”jag” så är det något annat än då vi människor slentrianmässigt låter samma ord komma över våra läppar. Det vardagliga jaget är vänt från det gudomliga. Vårt innersta jag däremot är vänt mot Kristus, är en del av hans lysande jag. Som en blomma vänder sig mot solen vänder sig den här kärnan i vårt jag hängivet mot det gudomliga ljuset. Meningen med livet är att låta det inre jaget få mer och mer att säga till om i våra liv, att låta det ljusbesläktade i oss ta överhand också i vardagen.

Det sker när vi liksom ljuset osjälviskt gör andra synliga och avstår från att hävda oss själva. Man kan bara leva med Kristusljuset genom ödmjukhet och offerberedskap. Och ju mer vi offrar till ljuset desto mer börjar vi att lysa! Vi vet det inte, märker det inte, men så är det! Även om vi människor inte ser det så ser änglarna det! 

Guds skapelse av ljuset i tidernas begynnelse får idag sin fortsättning i oss människor när vi aktivt väljer handlingar som får mänskligheten och därmed också jorden att lysa upp och mer och mer förvandlas till en ny sol!

Ylwa Breidenstein

Bild Uwe Appold

Att möta den Uppståndne

De känner inte igen honom

När vi i evangeliet läser igenom alla påskens händelser från uppståndelsen till himmelsfärden, så är  kanske något av det mest överraskande vi får höra att inte ens Kristus  mest förtrogna lärjungar känner igen honom. Vi läser hur de flera gånger möter honom men inte förstår vem han är. Det känns överraskande eller till och med förbryllande, eftersom de står honom väldigt nära och de senaste tre åren har tillbringat mycket tid tillsammans med honom. Varför känner de inte igen honom?! Om vi försöker känna oss  in i hur det kan ha varit att vara lärjunge, då kanske vi får en aning om varför de inte förstod vem de mötte.

För oss kristna är uppståndelsen inget nytt. Vi lever i en del av mänsklighet som sedan 2000 år känner till begreppet och vet att uppståndelsen har ägt rum. Vi kanske inte förstår uppståndelsen helt igenom. Men vi vet vad som hände och att detta förde till att Kristus är närvarande i mänskligheten än idag. Men för lärjungarna var det något helt nytt. De hade inte förväntat sig något sådant. De förväntade sig att han skulle leva vidare, “att han var den som skall befria Israel.”( Luk 24.21.)

Och så gick allt helt annorlunda: han dog, var borta och allt var slut. Vi kan leva in oss i hur fruktansvärt det måste ha varit för hans närmaste, för lärjungarna, för de som älskade honom.  Stora, starka förväntningar och så blir allt raka motsatsen. Det måste har varit väldigt svårt att förstå och tungt att bära.

Att han skulle leva vidare på ett annat sätt, att han skulle återkomma hade de inte alls förstått. Visserligen hade Jesus Kristus berättat detta om och om igen, men det var tydligen alldeles för radikalt, nytt och annorlunda än de urgamla förväntningarna. De hade inte alls kunnat ta till sig det. När vi läser påsktidens händelser följer vi deras kamp för att förstå och vi hör Kristus närmast skälla ut dem för deras bristande förmåga att inse. Man kan nästan tycka att han var lite för hård mot dem. Hur skulle de överhuvudtaget kunna känna igen honom? Han verkar ha haft ett helt annat utseende än innan uppståndelsen.

Det får vi ett intryck av när vi till exempel tittar på Isenheimeraltaret där Mattias Grünewald har målat både den korsfäste och den Uppståndne. Där blir det väldigt klart att Kristus måste ha sett väldigt olika ut före och efter uppståndelsen. Det är ju knappast något av ansiktsdragen som är sig likt i dessa två målningar. Lärjungarna skulle alltså knappast ha kunnat känna igen honom, så som vi känner igen varandra i vardagen. Dessutom ställde sig deras förväntningar i vägen för dem. Det är lite grann som att söka efter en bestämd  bok i bokhyllan. Jag vet att den ska vara gul, jag söker och söker men hittar  den inte. Till sist upptäcker jag den rätt framför näsan på mig och inser att jag inte har sett den eftersom den är röd. Våra förväntningar ställer helt enkelt till det för oss ibland!

Skulle vi känna igen honom?

Trots att vi, i motsats till lärjungarna, känner till begreppet ”uppståndelse” kan man fråga sig om vi skulle känna igen Kristus idag? Vilka förväntningar har vi? Och på vilket sätt ställer dessa förväntningar till det för oss när det rör sig om att upptäcka honom? Vi kanske lever med bilder av den Uppståndne som vi har fått genom beskrivningar av nära döden-upplevelser. Det kan t ex vara en klar ljusgestalt som utstrålar kärlek.

Men han kanske uppenbarar sig på ett helt annat sätt som inte alls motsvarar våra förväntningar? Kanske uppenbarar han sig genom orden från en närstående medmänniska, eller genom en helt okänd som vi möter någonstans i världen? Kanske möter vi honom genom en idé, en tanke eller en känsla som oförväntat dyker upp?

Rudolf Steiners bredvid-övningar

Kan man förbereda sig för sådana oväntade möten? Har vi möjlighet att ställa in vår själ så att den är öppen för oväntade nya intryck? 

När jag ställer mig denna fråga, kommer jag genast att tänka på Rudolf Steiners så kallade ”bredvid-övningar”. Om den femte av dessa sex övningar skriver Frans Carlgren bl. a:

”Den femte bredvidövningen går ut på att under en period söka möta världen med vidöppna sinnesorgan och en fördomsfri tankeförmåga. Den övande borde låta varje ting och varje varelse, som kommer i hans väg, uttala något nytt, något som han hittills inte känt till.

’Av varje vinddrag, av varje blad i skogen, av varje barn-joller har man något att lära, om man är beredd att anlägga en synpunkt som man dittills inte har använt sig av.”(Rudolf Steiner: Vetenskapen om det fördolda).

”Att vara verkligt ’öppen’ är i grunden detsamma som att alltid förbli utvecklingsbar.”

Som jag förstår detta så arbetar vi i denna övning just på att förbereda själen för att det nya, framtida kan dyka upp när som helst, var som helst, genom vilken situation som helst. Vi övar oss i att titta ut i världen med en sådan öppenhet att våra förväntningar, våra tanke- och känslomönster inte står i vägen för att upptäcka och uppleva det nya som vill uppenbara sig för oss.

Kanske är vi lika oförberedda som lärjungarna.

När jag fördjupar mig i det får jag en känsla av att vi idag kanske, trots all vetskap om uppståndelsen, är lika oförberedda på att ta emot den Uppståndne som lärjungarna var. När vi läser påsktidens evangelieberättelser blir det tydligt att Han bestämmer när, var, hur och för vem Han visar sig. Men också att det är upp till oss att förbereda vår själ på att kunna ta emot Honom när Han kommer, på vilket sätt Han än kommer.

Per Andersen

”Jag är livets bröd”

Som en rad glänsande pärlor

I den mittersta delen av Johannesevangeliet ligger se sju Jag Är-orden som en rad gnistrande pärlor och antyder hur Kristi väsen uppenbarar sig i människojaget. Pärlbandet leder från brödet till vinet. Det första Jag Är- ordet, ”Jag är livets bröd”, uttalar Kristus vid judarnas påskhögtid, ett år innan korsfästelsen. Det sista, ”Jag är den sanna vinstocken”, uttalas ett år senare också till påsken, dagen innan hans död. Då är Kristus på Jerusalems hårda mark. Men när han talar om brödet befinner han sig i grönskan vid Genesarets sjö. Sjön speglar framtiden och det som sker här förebådar nattvardens instiftande. Det som skildras här i Johannes-evangeliets sjätte kapitel utspelar sig framförallt i den högre, översinnliga verkligheten. Att Jesus till att börja med dragit sig undan, upp på ett berg, antyder just detta. Utifrån det kan vi förstå skildringen av bespisnings-undret som inleder kapitlet, då 5000 människor mättas av fem kornbröd och två fiskar. 

Kristus har höjt sin blick och ser nöden i världen genom en stor skara människor – mänskligheten – som närmar sig honom och alla får bröd och blir mätta. Morgonen därpå strömmar återigen en stor människomassa med öppna, hungriga själar till Kristus vid Genesarets sjö. Och det är nu som han uttalar orden ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra”. Den här gången är det Kristus-orden som mättar människorna som bröd, ända in i det fysiska.

Att bryta bröd i goda vänners sällskap ger trygghet och glädje.

Hunger är en plågsam känsla som vi aldrig kan bli riktigt kvitt under jordelivet. För även om vi kan äta oss mätta varje dag så finns det ingen föda i världen som bevarar oss från att bli hungriga igen. Vi går och bär på en omedveten längtan att hitta den eviga näringen som kan stilla hungern också efter andlighet. Lyssnar vi på den här längtan så leder den oss bort från det enbart materiella i tillvaron och för oss till Kristus.

Kanske frågar vi oss varför Kristus, av alla födoämnen som finns, väljer just brödet att identifiera sig med. Men inget annat livsmedel uttrycker människors arbete och möda för att dämpa hungern, så som brödet gör. När vi tar emot ett stycke bröd tar vi också emot en annan människas arbete, tid och engagemang. Bröd är alltid en påminnelse om vår delaktighet i varandras liv, vårt beroende av gemenskap. Att bryta bröd i goda vänners sällskap ger både tröst och glädje i livets växlande skeden.

Men brödet påminner oss också om att vi som enskilda individer ständigt behöver fysisk näring här på jorden för att kunna leva våra liv och utveckla vårt jagmedvetande. Vi behöver brödets tuggmotstånd och näring för att växa som människor både fysiskt och andligt. Och precis som vår fysiska kropp behöver också det andliga i oss näring. Ordet kan vara bärare av sådan näring och har då samma uppgift som brödet. Men ofta erbjuds här döda stenar istället för levande bröd. Lika ofta förförs vi att välja sötsaker istället för bröd, när det gäller vårt behov av andlig näring. Vi har helt enkelt ännu inte utvecklat en genomtänkt näringslära på det här området.

Kristus gör brödet till något annat än det varit tidigare.

Vårt dagliga, jordiska bröd kan bara uppehålla liv, inte ge oss liv, i motsatts till det som Kristus kallar för livets bröd. Han gör brödet till något annat än det varit tidigare, före händelsen på Golgata. Livets bröd är en gåva där Kristus, som Logos, Ordet själv, skänker sig till mänskligheten och blir vår sanna näring. Hans själ och väsen förenar sig med brödet när han på skärtorsdags kvällen lyfter upp det och välsignar det. Därför säger vi att hostian, nattvardsbrödet, är Kristi kropp. 

Vid varje nattvardsgudstjänst sker det på nytt. Brödet blir till hölje och kropp för den uppståndne Kristus, för himmelskrafterna på jorden. Här blir gudstjänsten omvänd. Det  gudomliga Ordet, Kristus, tjänar människorna i stället för tvärtom! Brödet står för det som mättar oss fysiskt och andligt men också för det som skapar gemenskap. I nattvardsbrödet smälter Kristus alla dessa perspektiv samman. När vi tar emot kommunionen stärks och mättas vårt jag –  men också vår gemenskap och församling –  med närande, livgivande krafter och vi får alla del i uppståndelsen. 

Kristi närande närvaro

Under påsktidens fyrtio dagar, fram till Kristi himmelsfärd,  utvidgar Kristus sin uppståndelse-kropp mer och mer, tills den slutligen innefatta hela jorden och allt som lever här. Därför finns Kristus överallt i tillvaron. Men i altarbrödet är ett speciellt koncentrat av hans uppståndelse-kropp och därför spelar det en så framträdande roll i den kristna gudstjänsten. 

Intentionen med varje Människovigningens handling är att visa på Kristi närande närvaro i såväl brödet som i evangelieorden. Att ta emot nattvarden och att ta upp Kristi ord i vårt hjärta gör att hans andel i oss kan växa mer och mer och spränga våra själviska begränsningar. Målet är att befria oss från självupptagenhet så att vi handlingskraftigt kan bidra till att stilla hungersnöden i världen, även den andliga..

I nattvarden öppnas våra ögon för brödets helighet. Tar vi sedan med oss den upplevelsen när vi lämnar altaret kommer vi även att kunna upptäcka heligheten i brödet och födan på vårt eget bord och ur egen övertygelse stämma in i Angelus Silesius bordbön:

Ej blott bröd vår näring är,
i brödet på vårt bord
oss evigt gudoms ord
och liv och ande när

Ylwa Breidenstein