Kategoriarkiv: Årshögtider

Hjälparen – den heliga Anden

Vinden är svårfångad

En gång såg jag världens viljor segla.
De höll samma kurs – en enda flotta.
« Vi är skingrade nu. Ingens följe. »
Så säger de vita seglen.

De här orden av Tomas Tranströmer uttrycker vår tids vilsenhet och längtan efter gemenskap och mänsklighetsmål. Till pingst påminns vi om den här längtan när det i apostlagärningarna berättas om hur lärjungarna, uppfyllda av den helige anden, plötsligt kan tala så att alla människor förstår dem. Tranströmers dikt väcker i oss bilden av skepp med fulla segel. Det verkar att vara en hel armada av större och mindre skepp, fyllda med människor som är förenade i en rörelse mot samma mål, som om de alla satt i samma båt! 

Den gamla tidens sjöfarare var helt och hållet beroende av vindens hjälp. Inget var värre än stiltje, det skulle i så fall vara en vild storm. Men vinden är svårfångad, den blåser bara om den vill och då blåser den vart den vill! För sjö-männen fanns det ingen annan väg att komma framåt än att vända sig till Gud och be om en välvillig vind som med lagom styrka skulle blåste åt rätt håll och föra dem tryggt i hamn.

Tro, hopp och kärlek

Lika lite som över vinden har vi makt över den helige Andens inspiration. Vi kan inte förfoga över den efter våra egna premisser, även om Gud skänkt oss den som hjälpare på vår livsresa. Men genom inre hänvändelse och bön får vi ändå hoppas på att den heliga Anden gör så att vi får vind i seglen och inte behöver uthärda för långa stillestånd i vår utveckling. I gengäld förväntas det av oss att vi klarar av att rigga seglen!

De tre nödvändiga seglen för att  kunna fånga Anden är: tro, hopp och kärlek. Utan tro på andens realitet kommer vi inte långt. Hoppet ger oss orientering och riktning så  att vi kan finna vår hamn. Kärleken slutligen, som är det största och starkaste av seglen, ger oss kraften att hålla ut i livets vilda stormar och att inte ge upp även om vinden blåser i en annan riktning än vi önskar.

När pingstdagen kom var alla lärjungar församlade i gemenskap och bön. ”Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt,” står det i Apostlagärningarna. Det som lärjungarna gått igenom under de femtio dagarna från påsk till pingst gör dem mottagliga för den heliga anden. Tillsammans har de hissat sina segel av orubblig tro, aktivt hopp och glödande kärlek och fylls nu av andens inspiration, som ett svar på den gemensamma bönen de varit försjunkna i.

Ett svar till en bedjande gemenskap

Så kan man beskriva pingsten som ett eko från den andliga världen, ett svar till en bedjande gemenskap. Därför ser man också den här högtiden som kyrkans födelsedag. Sedan annandag pingst ströks ur den sekulära kalendern så har pingsten blivit mer anonym och förminskats i sin betydelse. Vi behöver hjälpas åt att lyfta upp den i vårt gemensamma medvetande igen.  För pingsten är påskens fullbordan, en himmelsgåva så stor att vi behöver inte två utan tre hela pingstdagar för att kunna ta emot den. Den är den högtid som infriar det löften som Kristus gav om att ge mänskligheten en hjälpare. 

Men än så länge är gåvan oförstådd och inte uppskattad i  sitt verkliga värde. I stället upplever vi vanligtvis både pingsten och Anden som diffusa och svårgripbara och går så miste om värdefull hjälp. Det är bra mycket mer ansträngande att ro än att segla på livets hav. Hur ofta låter vi inte förslavade tankar och ofria föreställningar sitta vid rodret på vår livsfärd – som i en galär – istället för att fylla våra tre segel med pingstens fria ande.

”Hjälparen, den heliga Anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er” säger Kristus i Johannesevangeliet. Anden – hjälparen – vill vara en pålitlig vägledare och vardagshjälpare för oss. Med andens hjälp klarar vi av att genomtränga vårt många gånger så röriga tankeliv och att sam-ordna våra olika viljeimpulser, ge dem en gemensam riktning.

Medmänskligheten driver vind för våg

Värme och luft är andens element och samtidigt något som den splittrade mänskligheten lider brist av i dag. I stället för att låta pingstflammorna värma vårt blod dominerar allt för ofta känslokyla och kallt beräknande i samhället.  Dessutom håller luften på att gå ur oss och vi känner en uppgivenhet och kvävande ångest inför framtiden. Corona-pandemin som nu gjort sig bred i världen handlar mycket om just vårt förhållande till luften. 

Det gör även den här pingstens händelser. ”I can´t breath”, ”Jag kan inte andas” är tre ord som spritt sig som en löpeld genom världen de sista dagarna. Det här nödropet från en man, som kvävs genom övervåld av en polis i USA, är ytterligare ett tecken på hur vår medmänsklighet driver vind för våg. ”Vi är skingrade nu, ingens följe” skrev Tranströmer om mänsklighetens och världens viljor.

Därför är det hög tid för människan att finna den gemensamma kursen, ge sig en riktning igen och släppa in pingstens helande vindar, ända in i våra djupaste andetag.  Det är dags att erkänna att vi alla sitter i samma båt, hör till samma flotta och bara med förenade viljor kan hissa våra vita segel av tro, hopp och kärlek för att låta dem fyllas av den helige Andens läkande vind och inspiration för en mänsklig framtid.

Ylwa Breidenstein

”Se flammorna”

”När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor, som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem.”    (Apg 2)                              

Eld är andens element, en bild för det som vill uppfylla vårt innersta och göra oss till medskapare av framtiden. Till pingsten hamnar det här elementet i förgrunden genom imaginationen av eldsflammorna som svävar ovanför apostlarnas huvuden. Vi blir påminda om den världsvärme som alltet en gång skapades ur och som nu vill individualiseras och flamma upp i varje enskild människa på jorden.

Anden lyse upp oss

Anden är kanske den mest osynliga av trinitetens, treenighetens väsen. Sonen Gud får vi föreställa oss som människa och människobroder. Fadern Gud i sin världsomfattande storhet är det redan lite svårare att få grepp om. Ändå är ordet fader en hjälp på vägen och ger oss ett spår att följa. Men hur ska vi kunna få en inre föreställningen av Anden Gud?

Anden lyse upp oss, hör vi i Människovigningens handling. Kanske är det en början att närma sig den heliga anden genom att knyta an till ljusets rike och till ljusupplevelser som vi haft. Vi kan försöka föreställa oss andens väsen som ljust strålande i ett rike av lysande ljus. Ett ljus som består av renaste klarhet, ogrumlad renhet och glänsande skönhet. Men ett ljus som framförallt är genomträngt av levande vishet. Varje enskild ljusstråle i det här riket är samtidigt en världstanke som med intensiv kraft verkar in vår jordetillvaro, så som det yttre solljuset verkar i växtriket och ger det liv.  Den helige andens ljus omfamnar till pingsten hela vår jord och mänsklighet, vill ge oss en värmande upplevelse av helande enhet.

Elden – en värdig bild av andens förmågor

Till bilden av ljuset kan vi nu lägga bilden av elden. Elden med sin intensiva aktivitet och rörlighet är tillsammans med ljuset en värdig bild av andens förmågor. Den utstrålar flammande energi och livgivande värme. Tankar uppfyllda av pingstens anden är inte kalla eller abstrakta. När den heliga anden får glöda i oss värms våra tankar, vi blir eld och lågor för kreativa idéer och finner ideal att brinna för.

Pingsten är en avgörande vändpunkt i kristendomens historia. Genom andens utgjutelse vid den allra första pingsten blir apostlarna självständiga bärare och förkunnare av kristendomen. I deras inre vaknar en djupare förståelse – går det upp ett ljus – för Kristi väsen. De har levt med Honom i tre år, sett honom, lyssnat till honom, upplevt hans gärningar, ja kanske har t o m hans händer berört dem. Mycket av det de upplevt har de säkert inte förstått och vissa av händelserna har skrämt dem och gjort dem upprörda. Men alla –  utan undantag – har älskat honom! 

Långfredagens händelser driver dem mot den absoluta förtvivlans avgrund. När Kristus sedan visar sig för dem som den Uppståndne är det till att börja med helt obegripligt, som en mäktig, overklig dröm. Till himmels-färd går de igenom avskedets smärta ännu en gång, en smärta som samtidigt blir födslovärkarna för den nya förmågan som föds i dem till pingsten. 

Steget från lärjunge till apostel

Fram tills dess har lärjungarna varit utom sig i ordets dubbla bemärkelse. Men nu, på pingstdagen, kommer de till sig. Nu älskar de inte enbart den som gått bredvid dem de tre åren, utan de börjar också att begripa honom. Inte på ett ytligt sätt, utan med det djupaste i deras egna själar förstår de djupet i Kristi väsen. Det är nu de tar steget från att vara lärjungar till att bli apostlar! Allt de fram tills dess upplevt har varit för-beredelser för pingstens stora ögonblick. All smärta, förtvivlan men också kärleken till Kristus gjorde dem mottagliga för den heliga anden.

En klang, ett eko av den här urhändelsen upprepar sig varje pingst på nytt. Sedan jul har vi vandrat med Kristus och upplevt både sorg och glädje. Vi har hört hans evangelieord, sett spåren av hans gärningar, kanske t o m anat en beröring av honom i vårt allra innersta inre och känt hur kärleken till honom tänts. Kärleken är också temat i evangelietexten som läses under de tre pingstdagarna (Joh 14).”Den som älskar mig uppenbarar min ande” heter det där. Kärleken till Kristus är förutsättning för att pingsten kan nå fram till oss.

Lågorna över apostlarnas huvuden är inte enbart en bild för andens närvaro utan också ett utryck för hur varje människojag översinnligt flammar upp när hon i kärlek tar emot Kristi ande och därigenom blir en apostel, en guds medarbetare på jorden. Uppdraget är att få hela mänskligheten, alla människor på vårt jordklot att flamma upp för samma mål, brinna av kärlek till varandra, till jorden och till det gudomliga och så bli ett svar på Kristus  högsta önskan och längtan när han säger:

 ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!”( Luk 12:49)

Ylwa Breidenstein


”Jag är dörren”

Herden var dörren

Nu slår vi äntligen upp dörrarna mot våren och kan idag, på självaste Kristi Himmelsfärdsdagen, välkomna de synliga himmelskrafterna på jorden! 

Det tredje av de sju Jag-Är orden i Johannesevangeliet handlar om dörren. Det är sent på hösten år -32, vintern står för dörren och i Jerusalem ska man snart fira tempel-invigningsfesten, Chanukka. I ett samtal med några fariséer uttalar Kristus orden: ”Jag är dörren intill fåren” (Joh 10). Efter de två första, storslagna Jag-är orden om att vara livets bröd och livets ljus, framstår den här tredje självpresentationen betydligt mer anspråkslös. Dessutom är den inte lika lätt att förstå eller förbinda sig med som de båda föregående. I Johannesevangeliet konstateras också att inte heller åhörarna, fariséerna förstod vad Jesus menade.

På den här tiden hade en fårfålla ingen dörr, bara en öppning och i den sov herden på natten. Om ett får försökte rymma måste det ta vägen förbi herden och om ett vilddjur ville komma in måste det gå över herdens kropp. Herden var dörren. Det är detta Jesus till att börja med knyter an till när han säger att han är dörren in till fåren. En stängd dörr isolerar och stänger ute samtidigt som den också är ett skydd mot ovälkomna gäster. 

En dörr finns inte till för sin egen skull

Men man kan även förstå liknelsen om dörren som en bild för hur vi kan vårda relationer och bilda sanna gemenskaper. En dörr finns inte till för sin egen skull och kan därför ses som något osjälviskt. Den avskärmar oss från varandra eller öppnar upp för nya möten. För att få del i en gemenskap måste jag knacka på en dörr och våga ta steget över tröskeln om jag blir inbjuden. Jag kan gå ut genom en dörr och lämna relationer bakom mig, stänga dörren efter mig. Det fantastiska med en dörr är just att den både kan öppnas och stängas.

I liknelsen säger Kristus att den som inte går in i fårfållan genom dörren utan tar en annan väg, är en tjuv och en rövare. Vill vi bli upptagna i en annan människas själ och hjärta får vi bara ta vägen över jaget. Alla andra vägar – där vi inte möts från jag till jag –  utan istället tränger oss på genom sympatier, antipatier och manipulationer –  gör att vi berövar vår medmänniska något som inte tillstår oss. Vi kan egentligen bara närma oss en annan människa genom att först förbinda oss med Kristi osjälviska kärlek, allt annat är övertramp och överträdelse. Detsamma gäller också vår relation till naturen, kanske framförallt den här årstiden. Tränger vi oss in i den för att få ut så mycket som möjligt för egen del av njutning och rekreation? Eller möter vi istället Guds skapelse med ödmjukhet och låter den tala till oss om sina sorger och glädjeämnen?

Invigningens port

Att öppna sin egen dörr för någon annan är att släppa in nya perspektiv på världen. Inte sällan tvekar vi och känner ett visst motstånd. Omedvetet ryggar vi tillbaka som inför något smärtsamt. Vi får en föraning om hur det är att stå vid dödens port där det gäller att skala av sig sin själv-upptagenhet för att kunna möta den andliga världen.

Kristus är inte bara dörren till våra medmänniskors inre. Han är också invigningens port som leder oss till högre kunskap om det andliga. För att träda in här behöver vi stärka vårt jag. Alla intryck och varseblivningar vi tar in under dagen är till att börja med en störning och irritation. Likt en skock virriga får rör de sig kaotiskt i vårt inre tills vårt jag griper in. Som en herde ger jaget dem den riktning de behöver för att förena dem med de ideér och begrepp de hör hemma i. Genom att låta sinnesintrycken ordnas och mötas av vårt jag, istället för att de smyger sig in bakvägar, stärks jaget. Det gör oss redo att släppa in och ta emot andliga intryck och högre kunskap. Dessutom lär vi känna nya former av glädje, nämligen upptäckarglädje och kunskapsglädje!

Förmedlare mellan himmeln och jorden

”Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna näring”, säger Kristus vidare till fariséerna. Det handlar för människan inte enbart om att erövra kunskap om de högre världarna. Det blir först sunt och närande när vi växlar mellan intresset för våra jordiska uppgifter och längtan efter andlig kunskap. Kristus-jaget vill vara den dörr som hjälper oss att röra oss fritt mellan den fysiska och andliga tillvaron så att vi kan bli sanna förmedlare mellan himmeln och jorden. 

Det är tack vare Kristi himmelsfärd som vi kan följa Kristus spår i såväl jordevarat som himmelsvarat. Under de tio dagarna från himmelsfärd fram till pingsten vandrar Kristus genom de nio änglahierarkierna och öppnar dörr efter dörr för oss till rum med nya möjligheter. På tionde dagen är han slutligen framme vid den sista himmelsporten, framme  hos Fadern. Härifrån sänder han nu den heliga Anden till oss i jordevarat så att pingsten kan äga rum överallt där vi med öppna hjärtan välkomnar och bjuder in den!

Ylwa Breidenstein