Kategoriarkiv: Mikaeli

Vem är som Gud?

Veronicas svetteduk, Mikael Altersten

Visst vilar det något gåtfullt över varje människoansikte! Det gömmer något samtidigt som det uppenbarar, och väcker i oss frågan:” Vem är du?” ”Från huvud till fot är jag Guds bild”, heter det i en barnbön. Tar vi det på allvar så kan man säga att se en annan människa i ansiktet, är att se Gud i ansiktet!

Veronicas svetteduk, Albertus Pictor

Under Mikaelitiden nämns ansiktet flera gånger i Människovigningens handling och vi blir uppmärksammade på att ärkeängeln Mikael är bäraren av Människogudens anlete. Hans ansikte har helt och hållet blivit transparent för det gudomliga. Det kan vi ännu inte säga om vårt eget människoansikte. Men Mikael vill förmedla för oss det allvar och den medvetenhet, som gör det möjligt att också vårt ansikte en dag skall kunna uppenbara den bild vi bär inom oss och som vi är skapta efter. Det gör han genom att i oss väcka frågan: ”Vem är som Gud?” Han uppmanar oss att vara vakna och uppmärksamma på bilden av Människosonens ansikte i oss själva och i vår nästa.

Att det är möjligt att varsebli detta ansikte och medvetet prägla det in i själen visar legenden om den heliga Veronika och svetteduken. Hon mötte Kristus när han gick till Golgata och torkade då hans smärtfyllda ansikte med sin duk. Den stoppade hon sedan under sin mantel och bar den över sitt hjärta. Legenden berättar vidare att Kristus ansiktsdrag blev bevarade i duken, som fick läkande, undergörande krafter.

Det som Veronika gjorde med duken, kan vi göra med vår själ; röra vid Hans ansikte och väcka bilden av Honom till liv i vårt hjärta. Det är också vad som sker när vi samlas framför altaret till gudstjänst. Här skådar vi med våra själsögon, det ansikte som en gång skall bli vårt eget!

Låter vi oss sedan i vår vardag ledas och inspireras av Mikael, så kan vi medverka till att Kristi smärtfyllda anletsdrag mer och mer förvandlas till den uppståndnes lysande, strålande ansikte!

Ylwa Breidenstein

Mikaels ansikte, Rosemarie Voegtli

Ansiktena

Om kvällen på torget lyste ansiktena på människor
jag inte kände. Jag tittade lystet
på människoansiktena: de var alla olika,
vart och ett sade någonting, förfäktade,
skrattade, led.

Jag tänkte att en stad byggs inte av hus,
inte av torg, boulevarder, parker, breda gator,
utan av ansikten flammande som lyktor,
som brännare i händerna på svetsare,
vilka på natten i moln av gnistor reparerar järn
.

 Adam Zagajewski

Ärkeängel Mikael, Amalia Luna Drexler

Mikaelitid

Det gäller att smida medan järnet är varmt och glöder! Det gäller att utnyttja ögonblicken, vägskälen i livet och inte tveka medan vägarna ännu är öppna och välkomnande! Om det handlar Matteusevangeliets 22:a kapitel som inleder Mikaelitiden. (Matt 22, 1-14)

Om och om igen för oss ödet till korsvägar där vi måste fatta snabba beslut. Ja, varje minut, varje timme och varje dag står vi vid sådan vägskäl, även om vi oftast inte är medvetna om det. Vi väljer vilka tankar som vi vill ge företräde i oss, vilka passioner som vi vill tillåta oss att känna och vilka handlingar vi vill verkställa. De här vägvalen som vi gör, är inte bara livsviktiga för oss utan påverkar i det långa loppet också de större skeendena i världen.

Tiden här på jorden är alldeles för värdefull för att slösas bort på självupptagenhet, alldeles för dyrbar för att skjuta upp erbjudna möjligheter till glädje och gemenskap med varandra och med den andliga världen. För plötsligt är det försent, tillfället har gått oss förbi och glöden har slocknat. Av det varma järnet har det blivit kallt stål, som bara duger till vapenskrammel och konflikter med vår omgivning.

Mikaelitiden kommer som ett flammande varningsmärke på vår väg genom året, för att vi inte ska frestas till att välja bort vår kallelse och avvisa Faderns inbjudan till oss att medverka till att himmelsljuset inte slocknar här på jorden.

Mikaelifesttiden vill få våra hjärtan att glöda av iver så att vi modigt griper ögonblicket där situationen kräver det och smider våra tankar, känslor och viljeimpulser efter andliga former och perspektiv.

Ärkeängeln Mikael lägger oss i dessa dagar en festdräkt av gnistrande kärlek varmt om hjärtat. På uppdrag av Fadern erbjuder han varje människa ett sådant hölje. Att bära den är det enda krav som ställs på oss för att vi ska kunna ta del i Faderns fest för Sonen, är förutsättningen för att vi ska kunna ge ett svar i avgörandets stund och behålla vår inre formbarhet och glöd.

Ylwa Breidenstein


DE SOVANDE RIDDARNA I ÅLLEBERGET

Det var en gång en bonde som skulle fara till Falköping och sälja havre. Eftersom han ville komma till staden tidigt på morgonen så åkte han hemifrån mitt i natten. När han kom till ändan av Ålleberg stod där en liten karl i grå kläder och frågade: ”Vill du inte sälja mig din havre?” Bonden tyckte att det var besynnerligt men vågade inte säga annat än ja till den märklige karln. ”Följ då med in i berget, men du får inte röra något alls där inne.” Den grå gubben tog märren i betslet och ledde henne rätt uppför berget medan bonden satt på och åkte. De kom till en järnport som öppnade sig och så körde de rakt in i berget.

Där inne fanns en stor vacker sal full av stora granna hästar. Allihop var betslade och betslen var gjorda av guld och silver.”Hur kan ni få tag på mat till alla hästarna?” Det kunde inte bonden begripa.”Jo”, sa den lille grå, ”Allt som skrapas ihop med orätt på åker och äng, det kommer hit, och det tryter aldrig,” Nej, det kunde bonden tänka sig, för på den tiden var inte gårdarna utskiftade utan låg om vartannat, hur som helst, så det var ingen konst för gårdsbönderna att ta med sig lite grann från sin grannes åkrar.

Bonden gick och stirrade och stirrade i salen. När ögonen började vänja sig såg han inte bara hästarna utan tusentals riddare i full stridsmundering med guldförgyllda hjälmar och sköldar. Det var så oändligt många karlar och hästar och det märkliga var att de allesammans sov. Vilka de tappra stridsmännen var eller varifrån de kom kunde inte ens den lille grå svara på. Men han visste att de alla var beredda att dra ut i kamp och beskydda människorna på jorden då den stora faran kom. 

Och hur det än var så kunde bonden inte låta bli att röra lite vid en häst, för den var så obegripligt grann. Men då rörde hästen på sig så att betslet började skramla och riddarna runt omkring började vakna.”Gäller det nu?” frågade en av dem. ”Nä”, sa den lille grå, ”Inte än.”

Och i detsamma fick bonden en spark så att han flög ut på vägen, för han skulle ju inte få röra vid något där inne. Märren och släden, de stod redan på vägen. Bonden vågade inte se sig om, men han hörde hur den tunga järnporten slog igen bakom honom då han satte sig på kärran och körde hem, så fort hästkraken orkade.

När han kom hem såg han att säckarna var lika fulla som när han farit, men nu var de fulla utav guld istället för havre.

Sägen från Falköping