Kategoriarkiv: Mikaeli

Mikaelitid

Det gäller att smida medan järnet är varmt och glöder! Det gäller att utnyttja ögonblicken, vägskälen i livet och inte tveka medan vägarna ännu är öppna och välkomnande! Om det handlar Matteusevangeliets 22:a kapitel som inleder Mikaelitiden. (Matt 22, 1-14)

Om och om igen för oss ödet till korsvägar där vi måste fatta snabba beslut. Ja, varje minut, varje timme och varje dag står vi vid sådan vägskäl, även om vi oftast inte är medvetna om det. Vi väljer vilka tankar som vi vill ge företräde i oss, vilka passioner som vi vill tillåta oss att känna och vilka handlingar vi vill verkställa. De här vägvalen som vi gör, är inte bara livsviktiga för oss utan påverkar i det långa loppet också de större skeendena i världen.

Tiden här på jorden är alldeles för värdefull för att slösas bort på självupptagenhet, alldeles för dyrbar för att skjuta upp erbjudna möjligheter till glädje och gemenskap med varandra och med den andliga världen. För plötsligt är det försent, tillfället har gått oss förbi och glöden har slocknat. Av det varma järnet har det blivit kallt stål, som bara duger till vapenskrammel och konflikter med vår omgivning.

Mikaelitiden kommer som ett flammande varningsmärke på vår väg genom året, för att vi inte ska frestas till att välja bort vår kallelse och avvisa Faderns inbjudan till oss att medverka till att himmelsljuset inte slocknar här på jorden.

Mikaelifesttiden vill få våra hjärtan att glöda av iver så att vi modigt griper ögonblicket där situationen kräver det och smider våra tankar, känslor och viljeimpulser efter andliga former och perspektiv.

Ärkeängeln Mikael lägger oss i dessa dagar en festdräkt av gnistrande kärlek varmt om hjärtat. På uppdrag av Fadern erbjuder han varje människa ett sådant hölje. Att bära den är det enda krav som ställs på oss för att vi ska kunna ta del i Faderns fest för Sonen, är förutsättningen för att vi ska kunna ge ett svar i avgörandets stund och behålla vår inre formbarhet och glöd.

Ylwa Breidenstein


DE SOVANDE RIDDARNA I ÅLLEBERGET

Det var en gång en bonde som skulle fara till Falköping och sälja havre. Eftersom han ville komma till staden tidigt på morgonen så åkte han hemifrån mitt i natten. När han kom till ändan av Ålleberg stod där en liten karl i grå kläder och frågade: ”Vill du inte sälja mig din havre?” Bonden tyckte att det var besynnerligt men vågade inte säga annat än ja till den märklige karln. ”Följ då med in i berget, men du får inte röra något alls där inne.” Den grå gubben tog märren i betslet och ledde henne rätt uppför berget medan bonden satt på och åkte. De kom till en järnport som öppnade sig och så körde de rakt in i berget.

Där inne fanns en stor vacker sal full av stora granna hästar. Allihop var betslade och betslen var gjorda av guld och silver.”Hur kan ni få tag på mat till alla hästarna?” Det kunde inte bonden begripa.”Jo”, sa den lille grå, ”Allt som skrapas ihop med orätt på åker och äng, det kommer hit, och det tryter aldrig,” Nej, det kunde bonden tänka sig, för på den tiden var inte gårdarna utskiftade utan låg om vartannat, hur som helst, så det var ingen konst för gårdsbönderna att ta med sig lite grann från sin grannes åkrar.

Bonden gick och stirrade och stirrade i salen. När ögonen började vänja sig såg han inte bara hästarna utan tusentals riddare i full stridsmundering med guldförgyllda hjälmar och sköldar. Det var så oändligt många karlar och hästar och det märkliga var att de allesammans sov. Vilka de tappra stridsmännen var eller varifrån de kom kunde inte ens den lille grå svara på. Men han visste att de alla var beredda att dra ut i kamp och beskydda människorna på jorden då den stora faran kom. 

Och hur det än var så kunde bonden inte låta bli att röra lite vid en häst, för den var så obegripligt grann. Men då rörde hästen på sig så att betslet började skramla och riddarna runt omkring började vakna.”Gäller det nu?” frågade en av dem. ”Nä”, sa den lille grå, ”Inte än.”

Och i detsamma fick bonden en spark så att han flög ut på vägen, för han skulle ju inte få röra vid något där inne. Märren och släden, de stod redan på vägen. Bonden vågade inte se sig om, men han hörde hur den tunga järnporten slog igen bakom honom då han satte sig på kärran och körde hem, så fort hästkraken orkade.

När han kom hem såg han att säckarna var lika fulla som när han farit, men nu var de fulla utav guld istället för havre.

Sägen från Falköping