Kategoriarkiv: Epifania

Se upp!

Utgångspunkten för trettondagens evangelium (Matt 2:1-12) är de vise männen, konungarna som uppmärksammar och ser stjärnan. Men varför var det bara de som såg den kan man undra. Kanske för att vi människor i allmänhet så sällan tittar upp mot himlen, höjer blicken och uppmärksamheten mot det som är ovanför oss. Mycket oftare väljer vi att sänka blicken, titta ner i marken och koncentrera oss på det enbart jordiska.  

De vise männen nöjde sig inte med att bara fokusera på vår vardagliga nivå. De visste att vi för att leva på riktigt behöver ett högt mål och därför inte får förlora förmågan att lyfta blicken. Liksom stjärnan gör för de vise, så är det våra andliga målsättningar som sätter oss i rörelse, befriar oss från förstelnande oro och krampaktig rädsla genom att visa mot ljuset.  För blicken in i den mörka avgruden hör också till människans livsväg. De vise männen möter Herodes men  eftersom de inte förlorat förmågan att höja blicken mot stjärnevärldens glänsande höjder, så har inte mörkrets representant någon makt över dem.

Ivriga och trogna fortsätter de att följa sin ingivelse att finna och hylla den nyfödda konungen. Väl framme känner de igen – i det nyfödda barnets blick –  stjärnljuset de uppmärksammat i himmelshöjderna och får själva en nyfödd blick på livet. Uppfyllda av stor glädje skänker de sina gåvor till den som kommer med en omvälvande och välsignande förnyelse för mänskligheten.

Vi lämnar nu julens högtid bakom oss för att bege oss på en konunga-vandring genom det nya årets höjder och dalar. Den gyllene skriften som under hela jultiden skimrat ovanför altaret när vi lyft vår blick –  har nu försvunnit för våra yttre ögon. Men i vårt inre kan vi låta den glänsande stråla vidare och mana oss att inte glömma bort att se uppåt – framförallt när vi blir oroliga och rädda.  Minnet av de glänsande orden ovanför altaret, ”Uppenbarad vare Gud i höjden”, ger oss modet att inte rygga tillbaka för höga mål och att troget följa glansen av den stora glädjen som vill uppfylla oss, inte bara till jul utan under hela året!

Ylwa Breidenstein

Makt är en värdefull gåva

Matteus 8, 5-13 : När Jesus gått in i Kafarnaum, kom en romersk officer fram till honom och bad om hjälp.

Makt är något av det ädlaste som ställts oss människor till förfogande. Möjligheten att behärska och förvalta olika livsuppgifter och livssituationer är lagd i våra händer – som något positivt. Att vi istället så ofta upplever skuggsidan av den här möjligheten, upplever maktmissbruk, har gett maktbegreppet en negativ klang.

Genom vår frihet är vi alltid i fara att agera och handla så att vi gör andra ofria. Det är en stor utmaning för människan att i sitt maktutövande kunna förbli ödmjuk. Vi får inte glömma bort att det maktbefogande vi har pga utbildning, yrke eller ålder har att göra med vårt öde och är oss anförtrott för att vara till andras bästa.

Matteus 8, 5-13 ”Herre, min tjänare ligger förlamad därhemma och har svåra plågor”,

Och det finns egentligen inget annat som skyddar oss från maktmissbruk än den kristna hållningen som lär oss att betrakta den egna makten som en gåva av högre makter, av högre världar. En sådan övertygelse förhindrar egoistiska maktanspråk, frestelsen att berika sig själv genom makt och stärker istället beredskapen att ge makten vidare när tiden eller situationen kräver det.

Matteus 8, 5-13: ”Herre, jag är inte värd att du går in i mitt hus. Säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk. Jag vet det, för jag har själv överordnade officerare som ger mig order, och jag har andra soldater som är under mig.” 

Lär vi oss att handskas med makten som en värdefull gåva – som en fullmakt given oss av himlen, växer vi som människor. Men först när vi också klarar av att avstå ifrån den och lägga den i andras händer, börjar vi närma oss vårt verkliga mål. När vi ger upp våra egna maktanspråk – offrar dem – så lär vi först känna vanmaktens förtvivlan och övergivenhet. Men därigenom förbereder vi oss också att ta emot och bli bärare av den mäktigaste av alla makter i himlen och på jorden: Vi ger Kristi kärlek möjlighet att som läkedoms-bringande makt gripa in och råda i våra liv – och blir så själva en växande del av denna världsomfattande makt, som inte ens döden rår på!

Ylwa Breidenstein

Matteus 8, 5-13: Sedan sa Jesus till den romerska officeren: ”Gå hem. Det ska bli så som du trodde!” Och i samma stund blev tjänaren frisk.

Epifania

Kompassros tecknad av Galileo Galilei

BUDSKAP FRÅN STJÄRNORNA

När Galileo Galilei hade byggt sig en egen stjärnkikare och riktat den mot vinterhimlen utanför sitt hus en mörk natt år 1610, fick han se något som ingen före honom sett. Vad han såg på himlen och vad han tänkte om det förändrade världen för alltid. Den rådande världsbilden föll samman och en tankemässig revolution startades. Bilden av världen, och människornas plats i denna, förändras radikalt. Jorden var inte längre universums centrum. Allt Galileo såg tydde på att jorden rör sig och att solen är mittpunkten för vårt solsystem. 

Galileo Galileis stjärnkikare

I boken ”Budkap från stjärnorna” skildrar han sina iakttagelser som en dialog mellan tre visa män. De diskuterar och argumenterar för olika sätt att se på universum. En av dem argumenterar för att jorden rör sig kring solen, en är en opartisk betraktare och den tredje argumenterar för att jorden står stilla och är världens medelpunkt.

När de tre  stjärntydarna, konungarna från Österland –  vid tideräkningens begynnelse –  forskande lyfte sina blickar mot natthimlen förändrades deras liv för alltid. Stjärnan de såg satte dem i rörelse både i det inre och yttre och ledde dem till en nyfödd världsordning där egot inte längre skulle var människans centrum utan Kristussolen.

Galileo Galilei i Padua

LÄNGTAN EFTER MÅL OCH MENING

Vad var det egentligen som fick de österländska stjärntydarna att bryta upp, att lämna sina hem och följa stjärnan? Var det deras längtan som drev dem? Längtan efter mål och mening i livet? För är inte det en längtan som vi alla bär på?

En längtan som inrymmer att få vara den man är skapad till, en längtan som inte handlar om att tillfredsställa materiella behov –  utan en djupare, andlig längtan efter harmoni, frid och försoning. En längtan som både för de vise och alla oss andra bara kan stillas i mötet med barnet i Betlehem, i mötet med Kristus själv. Längtans-stjärna leder oss till målet och ger vårt liv mening genom att göra vår längtan till en mötesplats med Kristus.

VÅGAR VI LITA PÅ VÅR LÄNGTAN?

-Vågar vi lita på vår längtan? är frågan som epifaniatiden ställer oss inför. Har vi modet att låta oss ledas av den, även om vi inte vet vart den för oss, hur vägen kommer att se ut eller vad som väntar oss vid målet? Törs vi gå ändå, bege oss ut i det främmande och okända, förvissade om att längtans-stjärna också leder oss hem och inte bort? Vågar vi liksom Galileo Galilei stå för våra iakttagelser även om de stöter sig med den rådande världsbilden?

Under julen berördes vi av Kristi närvaro i vårt inre, en beröring som väcker längtan efter att uppleva Hans närvaro ute i världen, under hela året. Drivna av denna längtan låter vi oss kanske då beröras av allt det mänskliga lidande som finns omkring oss idag – anande att vi även här finner Kristi närvaro och lidande. 

Likaså låter vi oss kanske – under året vi har framför oss – beröras av all medmänsklighet och solidaritet som också finns i världen i dag. En medmänsklighet som går ut på att bekräfta andras längtan och inte bara sin egen och som därigenom kan få oss att ana den längtan Kristus själv bär på. Längtan efter att få bli berörd av människan – målet och meningen med Kristi liv!

Ylwa Breidenstein

TRETTONDAGS HÄLSNING

Den som följer en stjärna vänder inte om

Stjärnornas förhållande till jorden ändrar sig något varje dag. En stjärna som ena dagen är högt uppe på himlen kan nästa dag stå djupt nere vid horisonten för att så småningom försvinna helt ur sikte. Finner vi en stjärna som vi vill vara trogen, måste vi därför vara beredda på att bryta upp och bege oss på vandring – om vi inte vill förlora den ur sikte. Vi måste också vara beredda på prövningar och hinder och inte ge upp om stjärnan inte längre syns. ”För den som följer en stjärna, vänder inte om” sa en gång Leonardo da Vinci.

Om allt detta talar epifaniatiden, som inleds med trettondagen och pågår i fyra veckor. Vi påminns om att januari är uppbrottets tid. De tre konungarna bryter upp från sina hemländer. Maria och Josef bryter upp och flyr med det lilla barnet till Egypten. Vi bryter upp från julfirandet, från det gamla året, för att bege oss in i ett nytt okänt år. Epifaniatiden uppmuntrar oss att vara trogna vår övertygelse och följa den väg vi valt att slå oss in på. En väg som vi inte måste vandra i mörker för också vi blir ledsagade. I vårt inre lyser nådestjärnan. Uppmärksammar vi den så hittar vi impulsen och kraften till de uppbrott livet kräver av oss. Vi finner vår frälsnings rätta väg – även i det okända.

Ylwa Breidenstein

Längtan heter min arvedel

”Längtan heter min arvedel….slottet i saknadens dalar”…så börjar en dikt av Erik Axel Karlfeldt – en av många dikter om längtan. Och visst är längtan en viktig del av vårt liv, ja en viktig uppgift i vårt liv! Stjärntydarna, de vise männen som epifaniatiden nu ställer i förgrunden, tog sin längtan på allvar. Vad var det som de längtade efter så starkt att de begav sig iväg på sin långa och dramatiska färd? Frågan är om det inte var samma längtan som vi alla bär på som arvedel. För det finns i oss en hunger som inte kan mättas genom konsumtion av mat, av ägodelar eller av andra människor. Det finns i oss en andlig törst som är något annat än bara suget efter det materiella och sinnliga. Vi hungrar och törstar alla efter sammanhang och mening i våra liv, längtar efter ett djupare svar på dödens –  men också födelsens –  mysterium.

Kanske är det anledningen till att så många människor söker sig till kyrkorna under jultiden? Kanske finns det något i julstämningen som väcker och påminner oss om vår djupa längtan efter andliga kvaliteter? Om det är så, vad gör vi då av vår längtan, ”av slottet i saknadens dalar” när julen är slut? Packar vi bort den med allt julpynt eller låter vi den bli till en milt glittrande ledstjärna som lugnt höjer sig över de vardagliga begärens irrbloss? För som de vise männen kan också vi resa på oss och stå upp för vår längtan. Vi kan följa den ända in i tillvarons hjärta! Genom att följa våra andliga behov och ge oss ut på resor i tanken, i känslan och i viljan –  kommer vi till vår överraskning att hitta den väg som inte leder bort men hem! 

Ylwa Breidenstein

🖨

Kungarnas marsch

1. Kungar tre fick jag på vägen se,
ett praktfullt följe med gyllne vagnar.
Kungar tre fick jag på vägen se,
jag undra' vad det var för kommitté!

De tågar stolta mot Betlehem
och alla spelar på trummor och trumpeter.
De tågar stolta mot Betlehem
och österstjärnan lyser klar för dem.

2. En elefant, ja det är faktiskt sant,
han lunkar sakta bakom fem kameler.
En elefant, ja det är faktiskt sant,
han bär en spira gjord av diamant!

Sist i tåget en dromedar
han vaggar framåt med guld och ädla stenar,
sist i tåget en dromedar
och fridens stjärna lyser underbar!

3. I ett stall, att frälsa världen all,
där låg ett kungabarn i enkel krubba.
I ett stall, att frälsa världen all,
där låg ett barn fast natten var så kall.

Nu öppnar Josef sin dörr på glänt,
ett sådant tåg han aldrig nånsin skådat.
Nu öppnar Josef sin dörr på glänt,
se stjärnan lyser som Vår Herre tänt.

4. Maria ser förundrad vad som sker,
i stallet skimrar det av guld och myrra,
Maria ser förundrad vad som sker,
och trenne kungar böjer knä och ber.

Fridens konung, dröj hos oss kvar,
nu rymden ljuder av änglakörens toner.
Fridens konung, dröj hos oss kvar,
dig hyllar Kaspar, Melchior, Balthasar!

Fransk julvisa