Kategoriarkiv: Advent

FJÄRDE ADVENT

Stolta profeter

I fjällvärlden kan man uppleva hur de snöklädda bergstopparna börjar glänsa långt innan solen har gått upp. Som stolta profeter förkunnar de oss om den nya dagen som skall komma, vittnar om det ljus som är på väg och snart skall kunnas upplevas av alla. Så är också varje adventssöndag som en sådan fjälltopp, som en profet som visar på att ljusets födelsestund närmar sig mer och mer. 

I vårt anande hjärta är vi redan berörda av det här ljuset. Men vår hjärna förstår inte alltid det som försiggår i hjärtat. Som ett dystert berglandskap, där skuggan dominerar över ljuset, förhindrar den hjärtats budskap att nå vårt medvetande.  Vi förhåller oss kyligt och tvivlande till allt som har med förkunnelse och aning att göra. Hjärnan vill inte veta av någon profet. Därför händer det allt som ofta att vi oförberedda överraskas av framtiden och tolkar den fel. Att låta våra aningar nå även tankens värld och inte enbart glänsa i hjärtat och gemytet är den moderna människans utmaning. För där hjärtats morgonglöd får lysa upp hjärnans mörker, kan vi ansluta oss till profeterna och stämma in i deras förkunnelse om julens ljus som är på väg och snart skall kunna upplevas av alla.

Ylwa Breidenstein

Mänsklighetsrepresentanter

Mänskligheten består av många olika folkslag, som alla mer eller mindre försöker få fram sitt budskap, hävda sig och sin plats på jorden. Det leder inte sällan till svåra konflikter och blodiga sammanstötningar, något vi dagligen informeras om i medierna. Men det finns ett folk som inte slåss för sina rättigheter, som inte kämpar för sitt liv. Det är ett folkslag som med stor nyfikenhet och förtroende söker upp alla de andra folken, för att osjälviskt skänka dem glädje, tro, hopp och kärlek. Detta folk kallar vi barn och advent och jul är deras speciella högtider. 

Mot inget annat av världens folk har det handlats så hänsynslöst, så grymt och så oansvarigt som mot världens barn. Men där barnaliv hotas är det mänskliga och därmed också mänskligheten i fara. För vårt förhållande till mänskligheten speglar sig i vår aktsamhet om barnen. I varje barn möter vi en mänsklighetsrepresentant som vill göra oss medvetna om att vi i första hand inte är en del av ett folk utan en del av hela mänskligheten. Barnen är utsända till varje stad och plats, dit Kristus själv ämnar sig, utsända som lamm in bland vargar, för att välsigna mänskligheten med frid och förkunna Guds rike.  Där vi kärleksfullt tar  emot dem och deras budskap där blir det jul – där föds mänsklighetens framtid.

För barnen:

Djuren i stallet

”Det här kommer inte att bli lätt”, sa ärkeängeln Mikael till sig själv och strök sig över det lockiga håret. Han hade fått i uppdrag av ärkeängeln Gabriel att hitta passande djur för stallet där julens under skulle ske. Tiden var knapp för snart skulle det lilla Jesusbarnet födas i Betlehem. Ärkeängeln Mikael kallade genast samman alla djur för att kunna välja ut de som passade bäst för den viktiga uppgiften.

Först av alla trängde sig lejonet fram.”Jag är djurens konung och är inte rädd för något!”, sa han. För att bevisa det började han ryta så högljutt som bara ett lejon kan. Rytandet var så kraftigt att ärkeängeln Mikael fick hålla sig för öronen. ”Jag kommer att riva alla som kommer för nära barnet”, morrade lejonet. Men ärkeängeln Mikael skakade på huvudet och menade att lejonet ändå var för skrämmande. Ingen som kom till krubban för att besöka det lilla barnet skulle behöva vara rädd. Han berömde lejonet för sin kraft och sitt mod, men sa också att alla besökare var välkomna, ingen skulle jagas bort från Jesusbarnet.

Nu vände sig ärkeängeln Mikael till apan. Skicklig som en smidig akrobat visade  den upp alla sina konster. Ärkeängeln Mikael var imponerad av den kvicka apan som slog halsbrytande kullerbyttor så att det stod härligt till. Men han tyckte ändå att den var för livlig för ett nyfött barn som behöver lugn och stillhet.

”Ta mig istället”, sa räven. ”Jag är listig och kan lura till mig allt vad Jesusbarnet behöver.” Men det tyckte ärkeängeln Mikael inte var någon bra idé. Han visade räven tillbaka till sin plats och uppmanade honom att sluta luras.

Nästa på tur var gårdhunden. ”Jag är en duktig vakthund och har jagat bort många tjuvar,” sa han stolt. ”Det räknas inte för den här uppgiften”, svarade Mikael ”för här behövs ingen tjuvjakt. Men fortsätt du att göra ditt goda och viktiga arbete”.Tyst smög sig nu stallkatten fram och jamade: ”Jag är lugn och försiktig och kan tvätta och slicka Jesusbarnet rent.” Mikael skakade åter på huvudet. ”Det är väl ment, kära katt, men att slicka det lilla Jesusbarnet kommer verkligen inte på fråga.”

Många andra djur väntade på sin tur, bland dem också en orm, en mus, en giraff och en elefant. De båda sistnämnda, giraffen och elefanten, var utan tvekan för stora för den här uppgiften. Hur skulle de få plats i stallet? De kom inte ens in genom dörren. Ormen var inte heller ett lämpligt djur, den hade oroat människorna. Och den lgrå musen passade inte heller för uppgiften, den var alldeles för liten. Fåren ville vara tillsammans med resten av hjorden och getabocken luktade alldeles för mycket. Men Mikael fann ändå ett uppmuntrande ord för var och en av djuren, de var ju alla  en del av Guds skapelse. 

Till sist vände han sig till oxen och åsnan som stod allra längst bak och inte vågade sig fram. ”Kom hit”, uppmanade han dem vänligt. ”Varför har inte ni presenterat er?” ” Ack, ärkeängel Mikael,” svarade åsnan, ”vi har inget lärt och kan bara bära last och dra kärror. Vi stör inte heller någon, vi är fredliga skapelser”. Åsnan hängde med sina långa öron och även oxen såg bedrövad ut. ”Men då är ni ju precis de rätta!”, utropade Mikael glädjestrålande. ”Jesusbarnet älskar speciellt de som är ödmjuka och vänliga. Hans hjärta slår för alla de som har mycket att bära och släpa på. Välkomna fram till krubban, oxe och åsna! Ni blir det bästa sällskapet för barnet som ska födas här till jul!!” 

Som avslutning välsignade Mikael alla djuren och återvände sedan med susande vingslag till himlen. Och så kommer det sig att oxen och åsnan än idag står vid krubban för att tillsammans med oss alla välkomna julens under.

Efter en berättelse av  Eckhard Leyser. Översättning Ylwa Breidenstein

🖨


Tredje advent

DEN RÖDA TRÅDEN

Fönster mot evigheten

Som ett fönster mot evigheten kan man uppleva ikonen ”Ustjug-bebådelsen”. Det evigt himmelska blir synligt, ja nästan närvarande när man betraktat den en stund. Målad någon gång på 1100-talet är den en av de allra äldsta ryska ikonerna. Den är målad med tempera på trä och nästan 2,5 m hög. Guldbakgrunden är avflagnad idag och färgerna har bleknat och förändrats, men fortfarande berör den sina betraktare.

Det är nu det händer

Ikonen koncentrerar sig bara på det allra väsentligaste vid Maria bebådelse. Här finns inga överflödiga detaljer. Till höger står Maria på stadig grund. Hon lutar huvudet lyssnande mot ängeln till vänster på bilden. Ängeln verkar sväva ovanför marken. Vingarna är öppna som människosjälen är när den vill höja sig mot det gudomliga. Maria riktar en stadig blick mot åskådaren och bjuder in oss att delta i det här viktiga skeendet. För det är nu det händer: ängeln Gabriel sträcker ut sin högra hand i en förkunnande gest och vi kan nästan höra orden:”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus.”

Rött och blått

I sin högra hand håller Maria en purpurröd tråd. Den kommer från garnnystanet i hennes vänstra hand. Purpur är inte en ren röd färg utan en blandning med blått. Rött och blått är också de färger som Maria bär på och tråden löper förbindande från hennes adventsblå klänning till den påskröda manteln. Den purpurröda tråden förebådar redan nu långfredagens händelser då Kristus kläs i en purpurmantel och blir hånad. Några timmar senare, när Kristus övervinner döden, rämnar det purpurfärgade förlåtet i templet.  Enligt legenden var det jungfru Maria som en gång blivit utvald att väva det .

Barmhärtighet och kärlek

I ikonens övre del ser man den ännu inte inkarnerade Kristus. Han är omgiven av kärlekens och barmhärtighetens serafer. Men bildens centrum är ändå barnet som Maria bär vid sitt hjärta. Både ängelns och Marias högra hand visar mot det med beskyddande gester. Det är omsorgen om det här barnets framtid som advent handlar om. Det är det här barnet som till jul vill födas i varje människa och vars liv vi kan låta löpa genom vår egen biografi ,som en röd tråd av barmhärtighet och kärlek.

Ylwa Breidenstein

🖨


DEN BLÅ PÄRLAN

Vad jag bäst kommer ihåg är tystnaden. Det var en enorm tystnad, olik all tystnad jag någonsin upplevt på jorden, så ofantlig och djup att jag kunde höra min egen kropp: hur mitt hjärta kämpade, mina blodkärl pulserade och till och med hur mina muskler rörde sig mot varandra tycktes förnimbart. Och det fanns fler stjärnor på himlen än jag trodde var möjligt. Och himlen var djupt svart, men ändå på samma gång ljus av solsken. Och jorden såg så blå, så rund och så liten och ömtålig ut: ett hem för alla människor, som måste skyddas ifrån allt ont..”

Den här advents-upplevelsen hade Aleksej Leonov, den förste kosmonauten som gjorde en rymdpromenad. Stillheten, stjärnorna och den lilla blå pärlan – jorden –  väckte ödmjukhet och ömhet inför vår ömtåliga existens. Något vi alla har möjlighet att uppleva om vi öppnar oss för advent och vågar oss på en liten promenad i vårt inre kosmos! Vem skall hjälpa människorna på den lilla blå planeten, vem skall komma och ställa allt till rätta? De här oroliga frågor dyker kanske upp i samband med den inre vandringen. För vi längtar alla så efter en räddning, en Frälsare som ska ordna upp det vi ställt till med här på jorden. 

Men vi väntar förgäves om vi tror att frälsningen ska komma utifrån. Först där vi i stillhet vågar distansera oss från våra egna högljudda föreställningar och rädslor, kan i vårt inre mörker en stjärnhimmel gå upp. En stjärnhimmel bestående av möjligheter som vi själva kan gripa efter för att rädda vår jord. Ja, bestående av fler lösningar  än vi trodde var möjligt!

Advent är idag inte till för en passiv längtan efter det gudomliga eller efter en automatisk frälsning. Advent uppmuntrar istället den moderna människan till att uppleva sig efterlängtad, inbjuden och väntad som aktiv medarbetare till den andliga världen, att bli en del av den andliga himmel som omfamnar människorna och vår adventsblå planet! 

Ylwa Breidenstein

🖨


För barnen:

DET ÄR BÄTTRE ATT TÄNDA ETT LJUS ÄN ATT KLAGA ÖVER MÖRKRET

Det var en gång en liten, vit och kort bomullstråd. Den tyckte så förskräckligt synd om sig själv:”Jag är alldeles för svag och tunn för att kunna bli ett rep” klagade den, ”och jag är alldeles för kort för att kunna stickas till en tröja. Inte passar jag heller för ett broderi, jag som är så färglös och blek. Och så är jag är alldeles för blyg för att kunna knyta an och för- binda mig med andra trådar. Jag räcker inte till, ingen behöver mig. Vad ska det bli av mig”, jämrade sig den lilla tråden.

Då knackade det plötsligt på dörren och en liten gyllengul vaxklump tultade in, såg den ledsna tråden, rullade fram till den och kramade om den så hjärtligt den bara kunde.”Ryck upp dig”, sa vaxklumpen till tråden, medan den omfamnade den, ”jag har en idé. Vi två tar och slår oss ihop! Även om du är kort och jag är liten, kan vi tillsammans sprida mycket glädje och ljus i världen!”

Jag ger dig värme och hölje, du ger mig riktning och innehåll och så blir vi till ett doftande vaxljus som påminner världen om att det alltid – i alla lägen – är mycket bättre att tända ett ljus än att klaga över mörkret! Den lilla tråden strålade av glädje över vaxklumpens förslag och alla bekymmer smälte som vax.

Och så får vi hoppas att ännu fler vaxklumpar och bomullstrådar finner varandra så att vi kan få en riktigt strålande och ljus advents- och jultid!

Författare okänd. Fritt återberättat och översatt från tyska Ylwa Breidenstein

🖨

2:a advent

Ängeln vid ditt bord

Bli inte rädd om Ängeln
plötsligt sitter vid ditt bord
och sakta stryker ut vecken
på duken under ditt bröd...

R M Rilke
Änglar är mäktiga

I poeten Rainer Maria Rilkes dikter spelar änglar en framträdande roll. De skildras med oändlig ömhet. Men det handlar hos honom absolut inte om knubbiga bokmärkesänglar eller leende skyddsänglar. Rilkes änglar är mäktiga och – till att börja med – skrämmande varelser. De framstår som någonting som behövs för vårt medvetandes spegling mot det outsägliga. Änglarna står för övermänskliga varseblivningskrafter som förskräcker människan. Vi är ännu inte mogna att stå ut med ett ängel möte. 

Änglarna räddar vår andliga realitet

Rilkes dikter visar vidare hän på att änglarnas viktigaste uppgift är att behålla oss i sitt medvetande, att rädda vår andliga realitet, vårt medborgarskap i den andliga världen. Änglarna hjälper oss så att vi inte faller ur änglahierkiernas medvetande. För där människan inte vårdar förbindelsen med sin ängel förlorar hon substan och blir andligt sett tunnare. Den som idag förlorar sin ängel har i morgon förlorat sin mänsklighet är Rilkes stränga budskap.

Hur blir jag synlig för min ängel?

Utifrån hans ståndpunkt är därför vår tids viktigaste fråga: ”Hur blir jag synlig för min ängel?” Vi måste göra något, bidra med något för att bli intressanta för änglarna – annars händer inte mycket. Genom att tänka väsentliga tankar väcker vi änglarnas intresse för oss, medan ytliga och självupptagna funderingar är meningslösa för dem. Adventstidens möjligheter till kontemplation och inre ro är en stor hjälp på vägen att göra sig upptäckbar för änglavärlden. Här kan vi bjuda in Ängeln att sitta vid vårt bord, tiga tillsammans med den och visa ett uppriktigt intresse för det öde som den bär på. 

Änglarnas öde

Den största händelsen i änglarnas öde var när Kristus lämnade den andliga världen och steg ner till människorna. Det som för oss blev vår framtids räddning och frälsning är för änglarna en stor förlustupplevelse – de blev övergivna, lämnade, från ett perspektiv sett. Men de återfinner Kristus i människohjärtan som tagit upp Honom där.  Att komma till insikt om hur beroende änglarna är av oss människor är omskakande. Deras framtid bygger på vår relation till Kristus!  Adventstiden talar om detta till oss. Den berättar att änglarnas himmel är människornas värld, där Kristusberörda människohjärtan lyser upp som stjärnor.

Ylwa Breidenstein

Utskriftsvänlig version

Ögonblickets betydelse i advent

Advent är kanske den mest stressiga och hektiska tiden på året, där vi har mest att göra. Alla julbord, alla förberedelser, alla små kakor som ska bakas, all mat som ska lagas, och alla gåvor som man vill köpa. Samtidigt ska det vara festligt, lugnt och trevligt! Hur går det ihop? Svaret är kanske att vi borde göra mindre? Ta bort något så vi inte behöver att stressa så mycket? Det låter bra, i teorin! Men hur är der i praktiken? Inte helt så enkelt upptäcker vi ganska snart. 

Det är sjävklart att vi behöver göra mindre om vi gör för mycket. Men stressforskningen har faktisk också ett annat förslag. Där beskrivs det hur ögonblick av lugn och stillhet kan balansera väldigt mycket stress. När vi i vårt hektiska vardagsliv fogar in små ögonblick där vi stänger dörren, stänger av telefonen, tvn, radion, stänger av det sociala och ägnar oss åt lugnet och stillheten, så skapar vi en kraft i oss som motverkar stressen. Då skapar vi ögonblick som liknar dem som beskrivs i Kristensamfundets adventsepistel.”Begrundande blir våra själar …“ och  ”Det blir stilla …“ heter det bland annat där också ”världens ro”  nämns. 

I lugnet och stillheten har vi möjlighet till att hitta oss själva, det ”själv” som så lätt går förlorat i all stress. Här närmar oss möjligheten att lyssna in i det som verkligen är viktigt i våra liv. Grunden till livet själv kan bli ”hörbart”, som det uttrycks i episteln, På detta vis blir  den hektiska ruschen inför jul en möjlighet till att utforska adventepistlens realitet! 

Per Andersen

Utskriftsvänlig version

För barnen

Därför firar vi advent

Det var en gång en liten äppelkärna som fram på höst-kanten blev så väldigt sömnig och trött. Då kröp den ner i jordens mjuka mull och drog vintertäcket över sig. Men innan den somnade tittade den upp mot himlen och såg alla gnistrande stjärnor. Åh vad den önskade sig att en gång få röra vid ett sådant tindrande himmelsljus och hålla det nära sitt hjärta. Med den här längtan somnade äppelkärnan och drömde att en ängel med en lysande krona av stjärnor kom och sa: ”Lilla vän, en dag ska din önskan gå i uppfyllelse, men först måste du sova så att du orkar växa dig stor och stark”. 

Och äppelkärnan sov djupt och gott hela vintern ända tills vårsolen kittlade den på näsan och väckte den. Då sträckte den på sig och gäspade och märkte till sin förvåning hur mycket den vuxit under vintertäcket. Den hade fått långa rötter som trängde sig djupt ner i marken och ett skott som sträckte sig upp mot himlen. Tiden gick och äppelplantan arbetade hårt för att bli stor och starkt – för att växa stjärnorna tillmötes. Snart hade den blivit ett ungt träd. Och en morgon vaknade den och fann sina grenar övertäckta med blommor.Nu blev det lilla trädet mamma och hon var så upptagen med att ta hand om sina små att hon helt glömde bort sin stjärne-önskan. Barnen växte och blev gröna små äpplen. Och det lilla trädet var så stolt och glad över sina vackra barn.

Men på hösten kom ängeln från drömmen tillbaka och kysste varje grönt äppelbarn på kinderna så att de blev alldeles röda. Ängeln hade med sig en korg fylld med stjärnor och påminde nu äppelträdet om hennes önskan – att en gång få hålla en stjärna vid sitt hjärta. ”Åh tack, sa äppelträdet ”men jag behöver inga stjärnor längre. Jag är så lycklig med mina äppelbarn.” ”Då ger jag stjärnorna till dem istället!” sa ängeln. ”Jag gömmer stjärnorna djupt inne i dem, nära deras hjärtan och en dag kommer de till sin förvåning att i sig själva hitta en stjärna som väntar på dem.”  

Och så är det än i dag: i varje äpple finns en stjärna, vi behöver bara dela på äpplet för att se den! Men också i varje människa finns en stjärna, en dröm och en önskan om att en gång få beröra himmelsljuset. För att inte glömma det firar vi advent! 

(Fritt översatt från engelska efter en berättelse av Madge Bigham) Ylwa Breidenstein

Utskriftsvänlig version

En adventshälsning från KRISTENSAMFUNDET

Lena Lervik/Crystal Liu

Varde ljus!

Utskriftsvänlig version

Katsuyoshi Inokuma

I blåaste blått…

I blåaste blått är vårt adventsaltare klätt. Blått, den gränslösa himmelens färg, det oändliga havets färg, men också längtans och drömmarnas färg. Kanske tycker vi så mycket om den här färgen, därför att vi genom den kan uppleva något av rymdernas och viddernas öppenhet och frihet. När vi ser den blå himlen eller det blå havet, vaknar i oss en längtan efter att dessa vidder och rymder också skall uppfylla vår själ.

För begränsningar, känslan av att vara trängd, är ständigt uppdykande problem i vår vardag, speciellt när det gäller vårt inre liv. Och vi märker inte att det oftast är vår egen hållning, våra egna föreställningar och fördomar som skapar de här barriärerna, som vi ständigt stöter emot. Vi glömmer så lätt att de flesta av våra tankar och föreställningar är präglade av den synliga, fysiska världen – och därmed är begränsade. De upptäcker inte verklighetens hela omfång – som ju når långt utöver det synliga.

Adventstiden med sin blå färg kan göra oss uppmärksam på detta och i oss väcka en längtan efter verklighetens hela omfång som ju innefattar den osynliga, andliga världen. Andaktstämning kring tända ljus öppnar våra själar så att trånga föreställningar övervinns och vår horisont vidgas.

Och horisonten är ett område som i advent ofta är speciellt iögonenfallande genom sitt underbara färgspel morgon och kväll. Men dit, där det blåa himmelsvalvet berör jorden, där det synliga övergår i det osynliga, når bara vår längtan. För människan själv är horisonten ouppnåelig. Hur länge vi än skulle vandra, hur mycket vi än skulle bemöda oss så skulle vi aldrig nå horisonten.

Men det är ju inte bara vid den fjärran horisonten som himmel och jord möts. I Kristus inte bara berör dessa motsatser varandra utan här förenar sig himmelens oändlighet med jordens begränsningar. Och Han är inte ouppnålig för oss! Han vill vara i vår närhet – och kommer oss hjälpande till mötes i vår strävan att i längtan och andakt öppna vår själ och vidga vår horisont.

Om Kristi ankomst och hans närhet i oss som vår själs horisont, förkunnar adventsaltarets blåa färg.

Ylwa Breidenstein

Utskriftsvänlig version

Berättelse för barnen:

Maria och den lilla djävulen

När Maria gick i väntans tider och snart skulle föda Jesusbarnet, ville världens många små djävular göra allt de bara kunde för att hindra barnets födelse. Men den stora djävulen, ormen sen urbegynnelsens tider, var mycket sträng och sa till dem: ” Sluta genast med det där, det där är min sak – jag har mina egna planer.” En liten rackare till djävul som satt längst bort i salen när den stora djävulen talade till dem, blev mycket arg. Han sade till sig själv: ”för rackarns!”  Det är något som de små djävularna väldigt ofta säger. Sen sa han: ”jag vill inte lyda.”, för lyda är något de små djävularna absolut inte vill göra. ”Också jag har mina planer” fortsatte den lilla djävulen,  ”och om jag lyckas med dem blir jag en stor djävul!” Han blåste upp sig ordentligt av stolthet över sin framtid. Och i ren begeistring viftade han vilt omkring sig med sin treudd. 

Så började hela historien:
Maria och Josef skulle besöka några vänner tillsammans. De bodde inte långt borta, bara en dagsled. Men i sista ögonblicket fick Josef, som var timmerman som vi vet, helt oväntad ett viktigt och brådskande uppdrag. Han kunde bara inte resa. Vem kunde ha ordnat det så, tro? Ja, helt rätt! Det var förstås den lilla djävulen som var i farten. Han ville nämligen att Maria skulle resa ensam. Josef försökte hindra Maria att bege sig i väg. ”I det tillståndet är det inte bra att du reser ensam, Maria, du kan möta farliga saker på vägen eller rentav gå vilse”, sade han. Men Maria svarade: ”Gud bistår mig, gör dig inga bekymmer, Josef.” Och så hände det sig att Maria började ge sig iväg helt allena.

Dold bakom buskar och stenar följde den lilla djävulen efter henne. Ondskan han hade i sinnet gjorde honom glad och upprymd. Han funderade på hur han bäst skulle skrida till verket och snart kom han på vad han skulle göra. Han sprang i förväg och började flytta på stenar, buskar och träd, så att vägen som Maria skulle gå såg helt annorlunda ut än hon förväntade sig. Ja, till och med en öken trollade han fram där hon skulle gå vilse. Och det skedde, Maria  hamnade i öknen och visste inte hur hon skulle gå för att komma fram. Hur mycket hon än letade så hittade hon ingen väg som förde henne vidare. Det blev senare och senare på dagen. Snart anade hon att hon skulle bli tvungen att tillbringa natten där i öknen. Med skadeglädje stod den lilla djävulen bakom stenar och sanddynor och njöt. Hans plan hade gått i lås.

Maria blev trött av allt letande. Hon satte sig ner, lutade sig mot en klippa som gav henne lite skydd mot vinden och mot sanden som börjat blåsa henne i ansiktet. Där satt hon nu i skymningen, utan mat, bara lite vatten hade hon kvar av det hon tagit med sig hemifrån. Hon var hungrig för hon hade inte ätit någonting på hela dagen. Det fanns några stora palmer i närheten med härliga dadlar hängande i klasar. Men de var så högt upp, långt ovanför marken och helt omöjliga att nå. Jesusbarnet var ju ännu inte fött och kunde inte be palmerna att böja sig ner mot jorden med sin näring. Hon blev förtvivlad och viskade: ”Ack Gud hjälp mig i min nöd!”

Så snart hon hade uttalat dessa ord kom en liten skara små sandgula ökenfåglar flygandes. De satte sig precis framför henne, lade huvuden på sned och såg på henne. Snart förstod de att Maria var hungrig. Och se! I ett nu hämtade de små fåglarna kvistar med dadlar som de plockade från palmträden, ja det var så mycket att Maria kunde äta sig mätt. När mörkret kom och höljde in Maria kom små eldflugor flygande och satte sig på hennes hand. De lyste så starkt de kunde och omgav Maria med ett milt sken.

Den lilla djävulen som gömt sig bakom stenar och sanddyner såg allt detta och blev förstås väldigt arg. Han viftade vilt omkring sig med treudden. ”För rackarns! Jag kommer att lyckas, jag får henne i min makt!” sa han till sig själv. Han satte igång vinden så att den växte till en mäktig storm som piskade upp sanden. Sandkornen smattrade i ansiktet på Maria. Hon försökte skydda sig, drog manteln över huvudet som skydd och sa till sig själv: ”Ack, ack, hur ska detta gå?”

Då kom sanden henne till hjälp. Den ville inte skada Maria eller rentav begrava henne. Så snart hon hade uttalat dessa ord började sandkornen att sträcka ut sina små armar och höll fast varandra. Vartenda sandkorn som kom flygandes med vinden, hjälpte till och i ett nu formades ett hölje kring Maria. Snart satt hon helt skyddat i en underbar kokong, en sådan som bara sanden kan göra. Där utanför härjade stormen men i kokongen märktes knappt någonting av det. Stormen blev våldsam, även den lilla djävulen fick dra rocken över öronen, han hade ju inget skydd. Men det hjälpte inte riktigt, med varje vindpust blev han mer och mer tilltäppt av sanden. Hals och näsa blev dammtorra, sanden kliade i ögon och öron. Men han var nöjd och tänkte att nu var Maria tillintetgjord på riktigt.

Det dröjde inte länge förrän ökens nattkyla kom krypandes. Riktigt kallt blev det. Men Maria märkte ingenting inne i kokongen. Hon lutade sig mot klippan som delade med sig av värmen den hade samlat in under dagen soltimmar. Maria frös inte alls. Men den lilla djävulen som var van vid helvetets hetta, han frös så rysligt ute i kylan. Han började hacka tänder så sanden i munnen knastrade. När det blivit morgon hade stormen dragit vidare, det blev åter tyst och stilla i öknen. Det var en jobbig morgon för den lilla djävulen, så jobbigt var det att han nästan glömde bort vad han skulle göra. Med möda grävde han sig fram ur sanden, mängder med sand rann ur öronen. Han blev arg över den torra halsen och sanden som knastrade mellan tänderna. Men plötsligt kom han glatt ihåg gårdagens elakheter och skyndade sig för att genast hitta Maria begraven i sanden. Just när han kikade fram bakom klippan såg han hur Maria gjorde en öppning i kokongen och kom välbehållen ut i morgonsolen. När den lilla djävulen såg detta blev han så arg, så fruktansvärd förnärmad att han skrek otaliga ”för rackarns” och sprack i tusen bitar.

Maria såg sig om och var så glad över den vackra morgonen. Men hon såg ingen väg och visste inte åt vilket håll hon skulle gå. Hon blev orolig och sade till sig själv: ”Ack Herre, hur skall jag finna vägen ut ur öknen?” Så snart hon hade uttalat dessa ord hörde hon ett ”tssssss.” Hon såg ner, vid hennes fötter var en liten sandfärgad orm. Hon blev förskräckt. Men ormen sade: ”Var inte rädd Maria, jag gör dig ingenting. Ja, jag känner till öknen och hittar vägen, följ mig!” Och genast slingrade sig ormen fram med stor hastighet. Maria sprang efter men hann inte ifatt ormen, så snabb var den! Snart var den försvunnen. Men se, ormen hade lämnat efter sig ett slingrande spår i ökensanden som Maria kunde följa. Snart var hon ute ur öknen. Hon hittade vägen som hon kände igen sedan tidigare och inte långt därpå var hon helt välbehållen framme hos sina vänner.

Per Andersen, översättning Felix Nieriker

Utskriftsvänlig version

Aktuellt från Kristensamfundet Sverige:

Vi är äntligen i mål!

Kristensamfundet har varit ”min” kyrka sedan tidigt 80-tal. Det har runnit mycket vatten under Hamnbron sedan dess men Kristensamfundets Handling den består. Ja, namnet har justerats lite, vi sade Kristet Samfund på den tiden och små förändringar har skett i texten,
ord som ingen använder i dag har bytts ut. Exempelvis säger vi inte trenne utan tre, fortbestånd har bytts till bevarande och lekamliga har blivit kroppsliga. Det är så tryggt och vilsamt, i denna så föränderliga tid, att Handlingen i Kristensamfundet är sig lik med endast återkommande variationer utifrån årsloppet.

Men det finns en längtan till förändring som växt sig starkare och starkare genom åren. Det är längtan att även Kristensamfundet skall bli ett registrerat trossamfund. Att även vi skall räknas in bland de troende. I Norrköping har i Svenska kyrkans regi under många år bedrivits ett ekumeniskt arbete. Så brukar varje höst alla trossamfund bjudas in till en gemensam gudstjänst i Matteus kyrka men trotts att Kristensamfundets kyrka geografiskt ligger inom Matteus församling har vi inte fått inbjudna för vi är inget trossamfund.

En man som hette Hilding Bjelkhammar var som 18-åring på en ekumenisk gudstjänst ledd av Natan Söderblom. Han blev så tagen av detta att han beslöt sig för att bygga en ekumenisk kyrka på en ö i Sankt Annas skärgård. Kyrkan heter Capella Ecuminica. Dit bjuds alla trossamfund in att hålla gudstjänst under sommarens söndagar. Vår församling har varit där på utflykt vid flera tillfällen med Uwe Lemke, med Felix Nieriker och med Lars Rydelius som vid det tillfället även höll en kort andaktsstund. Men eftersom vi inte varit ett trossamfund har vi inte fått hålla söndags gudstjänst.

Personligen har jag under åren deltagit i flera av Kristensamfundets Vänskapsmötena där en av punkterna varit samtal om registreringen av Kristensamfundet som trossamfund. Dessa möten har skett runt om i Sverige hos de olika församlingarna. Det har aldrig saknats motiv för bildandet men jag har aldrig fått klart formulerat motiven mot att bildandet ändå strandat.

I vår församling har vi i ”alla år” haft en man, Folke Sandell, som på ett särskilt sätt burit längtan att Kristensamfundet skulle bli ett godkänt trossamfund. Han har även varit starkt förbunden med Svenska kyrkan i den landsortsförsamling där han bodde med sin fru. Han uttryckte ofta grämelse över att Kristensamfundet inte räknades bland trossamfunden. Folke avled i augusti i år. Han var väl medveten om att det arbetades mycket med stadgar för Kristensamfundet Sverige men han avled innan beslutet var fattat. Dock tror jag att han sände en allvarlig maning till oss vid Handlingen vid Alla Helgons dag. Vi hade satt nya långa ljus i stakarna på altaret och bränt av vekarna innan så som sed är. När så ministranten tände ljusen så började mittljuset lysa med en 10 cm hög låga och det brann så länge, ända tills första klockringningen hördes. Detta hände 6 dagar innan Ansvarsmötet tog beslutet att blida Kristensamfundet Sverige och sända ansökan om att få bli ett trossamfund till Kammarkollegiet.

Samtliga av oss som under de senaste åren mera intensivt arbetat med frågan om bildandet av Kristensamfundet Sverige upplevde stor glädje och lättnad efter det möte vi hade den 9 november 2019. Vi är äntligen i mål!

(Dagny Johansson, Norrköping)

Utskriftsvänlig version