Kategoriarkiv: Advent

3:e advent

Advent är en musikalisk händelse

Bara genom att försätta materie i darrning kan musik uppenbaras. Musik är därför alltid något omskakande, något som bringar det jordiska i rörelse. Ja, man kan nästan säga att den skakar och väcker upp materien ur dess stumma förkrampningar genom att låta den darra och vibrera.

Advent är en musikalisk händelse som bygger på samma lagbundenhet. Under de här fyra veckorna handlar det därför inte enbart om att drömma sig bort i himmelska klanger och vackra julsånger. Advent uppmanar oss också att bejaka det i jordetillvaron som är en förutsättning för att något högre skall kunna uppenbaras. Julens ankomst förutsätter att vi först försöker acceptera det i vårt liv som är omvälvande och omskakande, det som får oss att darra och bäva. 

För allt sätts i rörelse när Världsordet, Logos, nalkas den förhårdnade jordetillvaron. Inget kan förbli i det tillstånd det varit om det ska kunna tona och klinga här. Också vårt liv måste bli omskakat för att vakan ur sin förstumning. Först då kan det harmonisera och svinga med i Världsordets klanger och bli ett värdigt instrument för det evigt gudomligt rådande ordet.

Beethoven var en äkta ”adventsmänniska”

Det år vi snart ska lämna bakom oss har varit omskakande och dramatiskt på mer än ett sätt. Att det från början var tänkt som ett stort jubileums år för Ludwig van Beethoven, har helt hamnat i bakgrunden. Men Beethoven var en äkta ”adventsmänniska” som definitivt förtjänar vår uppmärksamhet.

Intentionen med hans musik var att väcka och förbereda människan för det högre som kommer henne till mötes från andliga sfärer. Därför förvånar det inte heller att han började sitt jordeliv för 250 år sedan just i advent. Han föddes den 16 december 1770, den 3:e söndagen i advent.

Redan dagen därpå döptes han i den katolska kyrkan, men han blev aldrig någon frekvent kyrkobesökare. Hans egen tro sprängde alla konfessioner och konventioner. Den behövdes inte kläs i ord utan han uttryckte den desto tydligare i sina musikaliska verk genom sprakande gudagnistor och flödande himmelstoner.

Det är som om Gud Fader själv dyker upp bland tonerna

Beethovens musik är som ett andligt språk som stimulerar åhörarens religiösa känslor. Den sätter oss i kontakt både med vårt inre och med något större. Klangerna är kraftfulla och gränsöverskridande, det är som om Gud Fader själv ständigt dyker upp bland tonerna.

För August Strindberg var Beethovens musik mer än musik – den förmedlade erfarenheter som ord inte kan uttrycka. Att lyssna på Beethoven blev för honom närmast en gudstjänst. Varje vecka bjöd han hem en grupp konstnärsvänner, som han kallade Beethovengubbarna, för att lyssna på och diskutera mästarens musik. I Beethoven sökte och fann man – förutom ojämförlig musik –  gemenskap i kampen för människors lika värde och eftersträvansvärd genialitet. August Strindberg längtade ständigt efter Beethovens musik. Den var för honom  ”det högsta uttrycket av mänsklighetens suckan efter befrielse”.

Även den urmusikaliske teologen och ärkebiskopen Nathan Söderblom satte Beethoven högt: ”Vad jag känner inför Beethovens musik är något av vad jag känner inför människolivets djupa erfarenheter och tillvarons mysterium.” Beethoven hade inte bara en orubblig tro på det gudomliga, han betraktade också mänskligheten som helig och värd att kämpa för. Det var det som speciellt tilltalade både August Strindberg och Nathan Söderblom .

Från djupet av sorgens avgrund sjöng han glädjens lov

Ingenting var lätt för Beethoven, varken på det personliga planet eller i det konstnärliga arbetet. Han var en stark och kolerisk individualist som paradoxalt nog trotsade både människor och Gud – även om han samtidigt trodde på dem. Medan han å ena sidan ofta ”förbannade sin Skapare”, som han själv uttryckte det, ville han å andra sidan ”från djupet av sorgens avgrund sjunga glädjens och skapelsens lov.” Hans uttryckliga önskan var ”att den olycklige måtte finna tröst genom att i hans musik finna en annan olycklig som inte ger upp kampen för att bli värdig namnet människa.”

Det stormade rejält i Beethovens liv. Han brottades ständigt med sina demoner och skakade han inte om andra så blev han själv omskakad av svåra ödesslag. Mest våndades han över sitt tilltagande problem med hörseln. Det är inte svårt att förstå tragedin i att en av alla tiders största tonsättare inte kunde höra sina egna kompositioner. Ändå var hans orubbliga övertygelse att Gud aldrig övergav honom. Bland det sista han sa på sin dödsbädd – den 26 mars 1827 – var: ” i himlen kommer jag att höra! ”

Varseblivning av det ohörbara

Men Bethoovens musik går inte att sära från hans dövhet. Den yttre dövheten stegrade det inre lyssnandet till att varsebli det ohörbara, det som lever mellan tonerna. I adventsepisteln i Människovigningens handling beskrivs hur stillhet och tystnad – det ohörbara –  blir till aning om anden. Löftesrikt och tröstande kan vi förnimma andens klanger i själens grund – även om det stormar och viner runt omkring oss.

Beethoven var en ”adventsmänniska” som bejakade det som fick hans liv att skaka och bäva samtidigt som han aldrig slog dövörat till mot det andliga. De omvälvande erfarenheter han därigenom gjorde blev till musik.

I hans verk finns hela spektrumet av musikaliska uttryck. Hans kompositioner uppstår ur växlingar mellan olika stämningar av lugn, ömhet, glädje, humor till mörka och stormiga känsloutbrott hos en plågad själ. Ingen annan tonsättare har så ärligt delat med sig av och låtit lyssnarna uppleva själens kamp för att komma till renhet, stillhet och frid, komma i adventsstämning.

Ylwa Breidenstein

Ljus i mitt dunkel

Vem är du, milda ljus, som strömmar över mig
och lyser upp mitt hjärtas dunkel?
Du är närmare mig än jag själv,
djupare inom mig än mitt innersta väsen,
och ändå är du ogripbar och okänd,
och står över varje namn,
heliga Ande, eviga kärlek.

Edith Stein

En lysande flamma

Herre, var en lysande flamma framför mig,
var en ledstjärna över mig,
var en jämn stig under mig,
var en vänlig herde bakom mig
i dag och alla dagar.

Columba

2:a advent

"Hur skulle du kunna bevara förmågan att höra när du aldrig vill lyssna? Att Gud skulle ha tid med dig anser du visst lika självklart som att du inte kan ha tid med Gud. Ju trognare du lyssnar inåt, desto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig. Blott den som hör kan tala."  - Dag Hammarskjöld

Evighetsaspekten

Profeternas röster hörs inte mer så som det berättas om i Gamla Testamentet. Herren själv talade då ur evigheten genom deras mun och ledde mänskligheten med fast hand tryggt framåt.

Idag lyssnar vi på vetenskapliga prognoser, statistik och analyser när det gäller vår framtida utveckling. De är oftast grundade i gediget och noggrant forskningsarbete och hjälper utan tvekan mänskligheten att komma vidare. 

Profeten Jesaja

Otryggheten inför en oberäknelig framtid

Men här talar inga profetiska röster ur evigheten. För vetenskaplig kunskap bygger vanligtvis på erfarenheter man skaffat sig här på jorden, bygger på iakttagelser man har gjort. Lite förenklat kan man därför säga att den orienterar sig efter det som varit, det förgångna. Det gör att vi trots stora vetenskapliga framsteg ändå känner oss otrygga och ängsliga inför en oberäknelig framtid. Något i oss anar att vi inte kan fatta våra stora livsbeslut enbart från ett jordiskt eller historiskt perspektiv. Evighetsaspekten fattas oss. 

Frågan är då hur vi kan få med ett evigt, andligt perspektiv när profeterna förstummat och vetenskapens röst inte är tillräckligt övertygande? Ordet som tidigare talades genom enskilda profeters mun har sedan Gamla Testamentets tid inkarnerat, själv stigit ner till jorden och blivit människa. I evangelierna kan vi lyssna till det, i nattvarden –  men också i vårt tänkande och i vårt hjärta –  kan vi kommunicera med det. Att vi inte missar denna samtalsmöjlighet är avgörande för vår tid.

Bönen är hoppets språk

Advent påminner oss om det varje år på nytt. Jungfru Marias möte med ängeln Gabriel  (Luk 1, 26-38) är ett samtal, inte ett enkelriktad  budskap från den andliga världen. Maria visar på människans förmåga att kunna lyssna inåt mot evigheten för att sedan själva tala utifrån lyssnandet. 

Det sättet att samtala med det eviga i tillvaron kallar vi också för bön. Bönen är hoppets språk där vi i gemenskap med den andliga världen samtalande skapar vår framtid. Bedjande hittar vi motivationen och modet att gå även en oberäknelig framtid tillmötes.

Ylwa Breidenstein

"Mitt i en mänsklighet vars drömmar är fyllda av ångest,
och som frågar sig vart allting ska leda,
vill vi vara en stilla skara, som vet vad som ska komma.
En skara som vet Vem det är som kommer.
Och när Han kommer, så må lugnt allt annat också komma!"
- Emil Bock (19/5 1895 - 6/12 1959)

        

En saga i Advent

För mycket länge sen förberedde sig Jungfru Maria för den första julen. Det var dags att väva en dräkt åt Jesusbarnet som snart skulle födas.

Hon vandrade bland stjärnorna och de gav henne strålande trådar av kristall till barnets dräkt. Hon gick till månen och den gav henne silvertrådar. Solen gav henne trådar av glimmande guld  Och Jungfru Maria samlade ihop alla trådar och började väva. Men trådarna gled isär och kunde inte vävas samman.

”Kära stenar och kristaller”, sa Jungfru Maria. Kan ni hjälpa mig att väva ihop dessa trådar till en dräkt åt Jesusbarnet? ””Nej, Jungfru Maria. Vi kommer att visa dig vägen till stallet och ge dig en stadig grund att gå på, men vi kan inte hjälpa dig väva dina trådar. ”

”Kära växter”, sa Jungfru Maria. Kan ni hjälpa mig att väva ihop dessa trådar till en dräkt åt Jesusbarnet? ””Nej, Jungfru Maria. Vi ger dig en trädgård där julrosen kan blomma. Vi ger dig halm att vila på när du kommer fram efter din långa resa. Vi ger dig äpplet med löftet om stjärnan som ska lysa över barnet, Vi ger dig det stjärnbelysta trädet som får ditt barn att le men vi kan inte hjälpa dig väva dina trådar.”

”Kära djur”, sa Jungfru Maria, Kan ni hjälpa mig att väva dessa trådar till en dräkt åt Jesusbarnet? ””Nej, Jungfru Maria. Vår broder Åsnan kommer att bära dig på din långa resa. Djuren i stallet kommer att värma honom med sin andedräkt och mjuka päls men vi kan inte hjälpa dig väva dina trådar. ”

Nu visste Jungfru Maria inte längre vart hon skulle vända sig för att få hjälp att väva sina trådar.  Då kom en ängel till henne och talade mjukt och sade: ”Jungfru Maria, du måste be barnen om den kärlek de bär i sina hjärtan. När jordens barn sänder sin kärlek, då kommer du att kunna väva Jesusbarnets dräkt. ”


1:a advent

Den blå madonnan, Salvador Dalí

Kosmiskt dramatiskt och mänskligt hoppfullt

Bjarne Edberg

I Kristensamfundet blir vi i adventstiden år från år, igen och igen överraskade av att som evangelium höra Lukas 21:25-36. 

Orden är både löftesrika och hotande, kosmiskt dramatiska och mänskligt hoppfullt manande. ”Tecken i Sol, Måne och i Stjärnor; och ångest, rådlöshet och skräck griper människorna inför det som kommer på det brusande havets vågor, när himmelens makter skakas. 

Men det är då Människosonen blir synlig i ljus och värme; det är så Han kommer och låter människor resa sig och lyfta sina huvuden, vakna, aktiva i frihet! 

Jag minns med tacksamhet mina barndoms julaftnar som firades med mormor och mamma, mostrar och morbröder, kusiner och syskon. Visst var julklapparna viktiga i sammanhanget, men i tillbakablicken ser jag ett annat motiv i centrum: Tomten. Tomtens magiska betydelse var beroende av att alla vuxna, som inte ”trodde” på honom spelade med. De hade inga repetitioner och inte någon regissör, de spelade egentligen bara sig själva; men inte sitt vanliga själv utan de var alla medansvariga för magin, undret, för de minsta. Så blev julafton genom åren för barnen en utvecklingsväg. 

Först var man liten, rädd och ängslig i mammas famn sedan prövande försiktig bland de andra barnen för att till sist frimodigt stå och svara på tomtens frågor. Året därpå var man själv ”vuxen” och stolt med ”upplyft huvud”. Då var man självklart medveten och medansvarig för undret. 

Så var det i den lilla trygga världen, och så ska det vara i det stora mänsklighetsäventyrets värld.  

Vi människobarn får stämma in i den stora lovsången, när de himmelska hierarkierna sjunger till Guds barnets ära.

Den röda madonnan, Salvador Dalí

Salvador Dalí: madonnabilder som befriar verkligheten från kaos och tumult

Ylwa Breidenstein

Den surrealistiske konstnären Salvador Dalís (1904–1989) religiösa konst är gåtfull, präglad av mystik och inte alltid så enkel att förstå sig på. Men tar man sig tid att betrakta bilderna i stillhet så blir man belönad med nya och fördjupande perspektiv. Framförallt gäller det kanske hans madonnabilder som därför också kan vara en inspiration för oss i advent.

Intensionen med madonnamotivet menade Dalí var att ”befria verkligheten från kaos och tumult”. Genom att måla Maria och barnet ville han finna vägen till en fjärde, icke-materiell dimension av tillvaron. ”Jag vill att mina målningar ger gåshud genom att försätta betraktaren i gränslandet mellan tid och rum”, förklarade han.

Hans Mariabilder skiljer sig väldigt mycket från varandra. Men man ser tydligt att han låtit sig inspireras av de klassiska madonnamålningarna, framförallt den sixtinska madonnan av Rafael. Men Dalí lösgör sina Mariamotiv från traditionella sammanhang och omgivningar. Han leder betraktaren in i det obekanta genom en framåtskridande rörelse mot förnyelse. Det som först verkar vara utan sammanhang i hans bilder avslöjar sig som djupsinnigt och betydelsefullt. Han gör oss nyfikna och förmedlar att det lönar sig att ifrågasätta och skrapa på ytan. Bakom vackra fasader döljer sig – som i en adventskalender –  överraskningar, det oväntade.

Madonna-örat

I punktmålningen ”Madonna-örat” anar man svagt den sixtinska madonnan i ett uppförstorat öra! För att understryka bildens olika dimensioner har Dalí målat två papper som svävar framför bilden, hängande på tråd. Står man nära den nästan två meter höga tavlan ser man inget motiv, varken örat eller madonnan. Då har man en anti-materiell upplevelse, menar Dalí.

Betraktar man bilden från ett par meters avstånd börjar konturen av Marias ansikte och Jesusbarnet att uppenbara sig. Men först när man står ännu längre bort upptäcker man örat som omsluter modern och barnet. Dalí förklarade att det är en ängels öra, enbart bestående av energi.

Själv ägnande han hela sitt liv en speciell uppmärksamhet åt människans hörselorgan. I sin ateljé hade han en enorm gipsmodell av ett öra för att ostört kunna studera och fördjupa sig i detta viktiga organ.

Advent är lyssnadets tid då fadergrundens rådande blir hörbart för den som övar sig att lyssna med ängelöron.

Madonna från Port Lligat

”Madonna från Port Lligat” heter en annan av Dalís Mariatolkningar. Maria sitter på en sandstrand under ett stenvalv som brister i fogarna. Bakgrunden erbjuder en gränslös blick mot det blå havet och horisonten. Iögonenfallande är den fönsterliknande öppningen i Marias kropp där det nakna, ännu ofödda barnet svävar över en mossgrön kudde. Också barnet har ett fönster vid sitt hjärta. Marias kropp består av olika delar som är lösgjorda från varandra. Armarna och händerna håller hon skyddande och bedjande över barnets huvud. Men de är inte fästa vid hennes kropp. Hennes huvud har en tydlig spricka,  Runt omkring henne svävar olika gåtfulla föremål. 

Marias ögon är slutna. Hennes blick är vänd inåt samtidigt som hon utstrålar den trygghet som en bedjande människa vilar i. I stillheten framför hennes inre öga öppnar sig fönstret mot evigheten. Det materiella och fysiska ger vika, särar på sig och gör himlen i Maria synlig.

När bilden av människan, som bär Guds vardande i sig, träder i förgrunden blir det advent.

Kosmisk madonna

Maria är urbilden för de möjligheter i människosjälen som inte måste stödja sig på det materiella för att kunna förverkligas. I målningen ”Kosmisk madonna” skildrar Dalí just detta. Här rämnar yttervärlden, allt det vi tror oss vara faller i skärvor. Men i stället för att förhäxas av undergångspanik och uppsplittring sveper människo-själens Mariakraft, med ett stilla lugn, formande genom kaoset. Avgrundsdjupa sprickor fylls av frihet och kosmiskt ljus.

Madonnaansiktet som milt formas i turbulensen väcker viktiga själsegenskaper i betraktaren. Förundran, medlidande och samvete tar plats i vårt inre. Alla tre är nyckelord för att advent ska kunna förverkligas också i år. Där vi kan häpnas inför tillvarons små och stora mirakel och kärleksfullt bära med oss både vänner och ovänner i våra hjärtan, samtidigt som vi inte glömmer att rannsaka våra egna villfarelser – där banar vi vägen för julens under!

Mariapsalm från 1000-talet
Frälsarens blida Moder,
du port som för oss öppen står till himlen, 
du havets stjärna, 
hjälp Guds folk som faller och strävar att ånyo resa sig. 
Du som salig födde till skapelsens häpnad
den helige som dig har skapat; 
jungfru var du och förblev du 
som från Gabriels läppar mottog Herrens budskap. 
Se till syndarna med mildhet.
Jungfrun från Guadalupe, Salvador Dalí
Två gamla, trötta granträdsrötter,
de säger: vi har, ack, så kalla fötter.
Nu hörs i kronan vinden susa,
och ända hit vi hör den brusa.
Men strumpor stickar ekorrn oss,
sen kan vi riktigt kasta loss!
Den ena säger: knirs, den andra: knars.
Nu är det slutpratat, bevars.

Christian Morgenstern (översättning Lars-Åke Karlsson)

Julgran, Salvador Dalí

.

FJÄRDE ADVENT

Stolta profeter

I fjällvärlden kan man uppleva hur de snöklädda bergstopparna börjar glänsa långt innan solen har gått upp. Som stolta profeter förkunnar de oss om den nya dagen som skall komma, vittnar om det ljus som är på väg och snart skall kunnas upplevas av alla. Så är också varje adventssöndag som en sådan fjälltopp, som en profet som visar på att ljusets födelsestund närmar sig mer och mer. 

I vårt anande hjärta är vi redan berörda av det här ljuset. Men vår hjärna förstår inte alltid det som försiggår i hjärtat. Som ett dystert berglandskap, där skuggan dominerar över ljuset, förhindrar den hjärtats budskap att nå vårt medvetande.  Vi förhåller oss kyligt och tvivlande till allt som har med förkunnelse och aning att göra. Hjärnan vill inte veta av någon profet. Därför händer det allt som ofta att vi oförberedda överraskas av framtiden och tolkar den fel. Att låta våra aningar nå även tankens värld och inte enbart glänsa i hjärtat och gemytet är den moderna människans utmaning. För där hjärtats morgonglöd får lysa upp hjärnans mörker, kan vi ansluta oss till profeterna och stämma in i deras förkunnelse om julens ljus som är på väg och snart skall kunna upplevas av alla.

Ylwa Breidenstein

Mänsklighetsrepresentanter

Mänskligheten består av många olika folkslag, som alla mer eller mindre försöker få fram sitt budskap, hävda sig och sin plats på jorden. Det leder inte sällan till svåra konflikter och blodiga sammanstötningar, något vi dagligen informeras om i medierna. Men det finns ett folk som inte slåss för sina rättigheter, som inte kämpar för sitt liv. Det är ett folkslag som med stor nyfikenhet och förtroende söker upp alla de andra folken, för att osjälviskt skänka dem glädje, tro, hopp och kärlek. Detta folk kallar vi barn och advent och jul är deras speciella högtider. 

Mot inget annat av världens folk har det handlats så hänsynslöst, så grymt och så oansvarigt som mot världens barn. Men där barnaliv hotas är det mänskliga och därmed också mänskligheten i fara. För vårt förhållande till mänskligheten speglar sig i vår aktsamhet om barnen. I varje barn möter vi en mänsklighetsrepresentant som vill göra oss medvetna om att vi i första hand inte är en del av ett folk utan en del av hela mänskligheten. Barnen är utsända till varje stad och plats, dit Kristus själv ämnar sig, utsända som lamm in bland vargar, för att välsigna mänskligheten med frid och förkunna Guds rike.  Där vi kärleksfullt tar  emot dem och deras budskap där blir det jul – där föds mänsklighetens framtid.

För barnen:

Djuren i stallet

”Det här kommer inte att bli lätt”, sa ärkeängeln Mikael till sig själv och strök sig över det lockiga håret. Han hade fått i uppdrag av ärkeängeln Gabriel att hitta passande djur för stallet där julens under skulle ske. Tiden var knapp för snart skulle det lilla Jesusbarnet födas i Betlehem. Ärkeängeln Mikael kallade genast samman alla djur för att kunna välja ut de som passade bäst för den viktiga uppgiften.

Först av alla trängde sig lejonet fram.”Jag är djurens konung och är inte rädd för något!”, sa han. För att bevisa det började han ryta så högljutt som bara ett lejon kan. Rytandet var så kraftigt att ärkeängeln Mikael fick hålla sig för öronen. ”Jag kommer att riva alla som kommer för nära barnet”, morrade lejonet. Men ärkeängeln Mikael skakade på huvudet och menade att lejonet ändå var för skrämmande. Ingen som kom till krubban för att besöka det lilla barnet skulle behöva vara rädd. Han berömde lejonet för sin kraft och sitt mod, men sa också att alla besökare var välkomna, ingen skulle jagas bort från Jesusbarnet.

Nu vände sig ärkeängeln Mikael till apan. Skicklig som en smidig akrobat visade  den upp alla sina konster. Ärkeängeln Mikael var imponerad av den kvicka apan som slog halsbrytande kullerbyttor så att det stod härligt till. Men han tyckte ändå att den var för livlig för ett nyfött barn som behöver lugn och stillhet.

”Ta mig istället”, sa räven. ”Jag är listig och kan lura till mig allt vad Jesusbarnet behöver.” Men det tyckte ärkeängeln Mikael inte var någon bra idé. Han visade räven tillbaka till sin plats och uppmanade honom att sluta luras.

Nästa på tur var gårdhunden. ”Jag är en duktig vakthund och har jagat bort många tjuvar,” sa han stolt. ”Det räknas inte för den här uppgiften”, svarade Mikael ”för här behövs ingen tjuvjakt. Men fortsätt du att göra ditt goda och viktiga arbete”.Tyst smög sig nu stallkatten fram och jamade: ”Jag är lugn och försiktig och kan tvätta och slicka Jesusbarnet rent.” Mikael skakade åter på huvudet. ”Det är väl ment, kära katt, men att slicka det lilla Jesusbarnet kommer verkligen inte på fråga.”

Många andra djur väntade på sin tur, bland dem också en orm, en mus, en giraff och en elefant. De båda sistnämnda, giraffen och elefanten, var utan tvekan för stora för den här uppgiften. Hur skulle de få plats i stallet? De kom inte ens in genom dörren. Ormen var inte heller ett lämpligt djur, den hade oroat människorna. Och den lgrå musen passade inte heller för uppgiften, den var alldeles för liten. Fåren ville vara tillsammans med resten av hjorden och getabocken luktade alldeles för mycket. Men Mikael fann ändå ett uppmuntrande ord för var och en av djuren, de var ju alla  en del av Guds skapelse. 

Till sist vände han sig till oxen och åsnan som stod allra längst bak och inte vågade sig fram. ”Kom hit”, uppmanade han dem vänligt. ”Varför har inte ni presenterat er?” ” Ack, ärkeängel Mikael,” svarade åsnan, ”vi har inget lärt och kan bara bära last och dra kärror. Vi stör inte heller någon, vi är fredliga skapelser”. Åsnan hängde med sina långa öron och även oxen såg bedrövad ut. ”Men då är ni ju precis de rätta!”, utropade Mikael glädjestrålande. ”Jesusbarnet älskar speciellt de som är ödmjuka och vänliga. Hans hjärta slår för alla de som har mycket att bära och släpa på. Välkomna fram till krubban, oxe och åsna! Ni blir det bästa sällskapet för barnet som ska födas här till jul!!” 

Som avslutning välsignade Mikael alla djuren och återvände sedan med susande vingslag till himlen. Och så kommer det sig att oxen och åsnan än idag står vid krubban för att tillsammans med oss alla välkomna julens under.

Efter en berättelse av  Eckhard Leyser. Översättning Ylwa Breidenstein

🖨


Tredje advent

DEN RÖDA TRÅDEN

Fönster mot evigheten

Som ett fönster mot evigheten kan man uppleva ikonen ”Ustjug-bebådelsen”. Det evigt himmelska blir synligt, ja nästan närvarande när man betraktat den en stund. Målad någon gång på 1100-talet är den en av de allra äldsta ryska ikonerna. Den är målad med tempera på trä och nästan 2,5 m hög. Guldbakgrunden är avflagnad idag och färgerna har bleknat och förändrats, men fortfarande berör den sina betraktare.

Det är nu det händer

Ikonen koncentrerar sig bara på det allra väsentligaste vid Maria bebådelse. Här finns inga överflödiga detaljer. Till höger står Maria på stadig grund. Hon lutar huvudet lyssnande mot ängeln till vänster på bilden. Ängeln verkar sväva ovanför marken. Vingarna är öppna som människosjälen är när den vill höja sig mot det gudomliga. Maria riktar en stadig blick mot åskådaren och bjuder in oss att delta i det här viktiga skeendet. För det är nu det händer: ängeln Gabriel sträcker ut sin högra hand i en förkunnande gest och vi kan nästan höra orden:”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus.”

Rött och blått

I sin högra hand håller Maria en purpurröd tråd. Den kommer från garnnystanet i hennes vänstra hand. Purpur är inte en ren röd färg utan en blandning med blått. Rött och blått är också de färger som Maria bär på och tråden löper förbindande från hennes adventsblå klänning till den påskröda manteln. Den purpurröda tråden förebådar redan nu långfredagens händelser då Kristus kläs i en purpurmantel och blir hånad. Några timmar senare, när Kristus övervinner döden, rämnar det purpurfärgade förlåtet i templet.  Enligt legenden var det jungfru Maria som en gång blivit utvald att väva det .

Barmhärtighet och kärlek

I ikonens övre del ser man den ännu inte inkarnerade Kristus. Han är omgiven av kärlekens och barmhärtighetens serafer. Men bildens centrum är ändå barnet som Maria bär vid sitt hjärta. Både ängelns och Marias högra hand visar mot det med beskyddande gester. Det är omsorgen om det här barnets framtid som advent handlar om. Det är det här barnet som till jul vill födas i varje människa och vars liv vi kan låta löpa genom vår egen biografi ,som en röd tråd av barmhärtighet och kärlek.

Ylwa Breidenstein

🖨


DEN BLÅ PÄRLAN

Vad jag bäst kommer ihåg är tystnaden. Det var en enorm tystnad, olik all tystnad jag någonsin upplevt på jorden, så ofantlig och djup att jag kunde höra min egen kropp: hur mitt hjärta kämpade, mina blodkärl pulserade och till och med hur mina muskler rörde sig mot varandra tycktes förnimbart. Och det fanns fler stjärnor på himlen än jag trodde var möjligt. Och himlen var djupt svart, men ändå på samma gång ljus av solsken. Och jorden såg så blå, så rund och så liten och ömtålig ut: ett hem för alla människor, som måste skyddas ifrån allt ont..”

Den här advents-upplevelsen hade Aleksej Leonov, den förste kosmonauten som gjorde en rymdpromenad. Stillheten, stjärnorna och den lilla blå pärlan – jorden –  väckte ödmjukhet och ömhet inför vår ömtåliga existens. Något vi alla har möjlighet att uppleva om vi öppnar oss för advent och vågar oss på en liten promenad i vårt inre kosmos! Vem skall hjälpa människorna på den lilla blå planeten, vem skall komma och ställa allt till rätta? De här oroliga frågor dyker kanske upp i samband med den inre vandringen. För vi längtar alla så efter en räddning, en Frälsare som ska ordna upp det vi ställt till med här på jorden. 

Men vi väntar förgäves om vi tror att frälsningen ska komma utifrån. Först där vi i stillhet vågar distansera oss från våra egna högljudda föreställningar och rädslor, kan i vårt inre mörker en stjärnhimmel gå upp. En stjärnhimmel bestående av möjligheter som vi själva kan gripa efter för att rädda vår jord. Ja, bestående av fler lösningar  än vi trodde var möjligt!

Advent är idag inte till för en passiv längtan efter det gudomliga eller efter en automatisk frälsning. Advent uppmuntrar istället den moderna människan till att uppleva sig efterlängtad, inbjuden och väntad som aktiv medarbetare till den andliga världen, att bli en del av den andliga himmel som omfamnar människorna och vår adventsblå planet! 

Ylwa Breidenstein

🖨


För barnen:

DET ÄR BÄTTRE ATT TÄNDA ETT LJUS ÄN ATT KLAGA ÖVER MÖRKRET

Det var en gång en liten, vit och kort bomullstråd. Den tyckte så förskräckligt synd om sig själv:”Jag är alldeles för svag och tunn för att kunna bli ett rep” klagade den, ”och jag är alldeles för kort för att kunna stickas till en tröja. Inte passar jag heller för ett broderi, jag som är så färglös och blek. Och så är jag är alldeles för blyg för att kunna knyta an och för- binda mig med andra trådar. Jag räcker inte till, ingen behöver mig. Vad ska det bli av mig”, jämrade sig den lilla tråden.

Då knackade det plötsligt på dörren och en liten gyllengul vaxklump tultade in, såg den ledsna tråden, rullade fram till den och kramade om den så hjärtligt den bara kunde.”Ryck upp dig”, sa vaxklumpen till tråden, medan den omfamnade den, ”jag har en idé. Vi två tar och slår oss ihop! Även om du är kort och jag är liten, kan vi tillsammans sprida mycket glädje och ljus i världen!”

Jag ger dig värme och hölje, du ger mig riktning och innehåll och så blir vi till ett doftande vaxljus som påminner världen om att det alltid – i alla lägen – är mycket bättre att tända ett ljus än att klaga över mörkret! Den lilla tråden strålade av glädje över vaxklumpens förslag och alla bekymmer smälte som vax.

Och så får vi hoppas att ännu fler vaxklumpar och bomullstrådar finner varandra så att vi kan få en riktigt strålande och ljus advents- och jultid!

Författare okänd. Fritt återberättat och översatt från tyska Ylwa Breidenstein

🖨