Kategoriarkiv: Advent

4:e advent

Det är i mötet med ett Du som Jag blir till

Hur underbart kan inte ett besök vara, så underbart att något hoppar till av glädje i oss! Dagens evangelium (Lukas 1, 39-56) skildrar skönheten i ett sådant varmt människomöte när Maria kommer på besök till Elisabeth. De omfamnar varandra, uppskattar varandra och stöder lyhört varandra.

Men inte alla besök leder till sådana här känslor av samhörighet. Människomöten kan också vara smärtsamma, sårande och kalla. Det anar vi redan i barnens lek och tonåringens protester, men också i kollegers motstånd eller livspartnerns oförstående. 

I varje möte lever en längtan efter att tillhöra, bli sedd, bli medbjuden, efter att ta i famn och att tas i famn. Och ingenstans blottställs våra svagheter och ensidigheter så tydligt som i mötet med en annan människa.

Filosofen Martin Buber menade att det som gör livet väsentligt är mötet. Det är i mötet med ett Du som Jag blir till och som mänskligheten och det mänskliga formas. Möten gör livet verkligt och kärleken är här den viktigaste verklighetsgörande faktorn. Alla kärleksfulla möten med vår omvärld är dessutom en väg till Gud.

Möten bjuder in till dialog och samtal. Så kan man också säga att ett möte innebär att bli tilltalad och min uppgift är att svara eller att tilltala. Då jag ger mitt svar tar jag an-svar för livet. Det kan vara  så enkelt som att svara på en idé eller tanke som talar till mig t ex om att söka upp någon jag inte träffat på länge. I stället för att slå dövörat till kan jag svara med att bryta upp, skynda iväg och ha överseende med det som kanske varit obekvämt i ett tidigare möte. Men för att mötet ska bli verklighet och lyckas måste motparten göra detsamma, inte stå stilla utan med öppenhet komma till mötes. 

Så länge vi människor svarar varandra med besök och äkta möten kan evangeliet glädjebudskap spritta till i oss, fortsätta att beröra, omfamna oss och förnya oss. För i varje äkta människomöte besöker Gud oss. När vi pratar, gråter och skrattar tillsammans – tar en liten bit av himlen form mitt ibland oss. Människomötets mysterium är en kraft att förlita sig på. Den kan till och med övervinna döden.

Så är det kanske också den viktigaste önskan inför den stundande julhelgen: att vi ska ge och få lyckliga möten, besök som berör och väcker något i oss. Möten som andas empati och välkomnar himlen att besöka oss!

Ylwa Breidenstein

Maria bröt upp och skyndade sig i väg för att söka upp sin släkting Elisabeth.
 ”När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande”. 
Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? 
Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.”
”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”
Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig.
Maria stannade hos henne omkring tre månader och återvände sedan hem.” 

3:e advent

En stjärna hänger på min ögonfrans

Carl van der Weyden

"En stjärna hänger på min ögonfrans.
Det är ljust - hur ska jag kunna sova!"

”Vaka och be” säger adventsevangeliet när vi befinner oss i årets mörkaste tid. Och poeten Else Lasker-Schüler hänger en stjärna på våra ögonfransar när vi på vår väg genom livet hotas att uppslukas av vårt eget mörker.

Himlen är närmare oss än vi tror – inte bara i advent; men speciellt under advent! Den är oss nära när världen och livet skakas om, när vi människor upplever att vi håller på att förlora fotfästet av rädsla och oro för allt det som sker på jorden. Himlen – den andliga världen –  har inte lämnat oss. Den har kommit oss så nära, att den hänger på våra ögonfransar, lysande som en stjärna!

Och det är inte bara i den mörka natten som vi välkomnas, omsluts och välsignas av den. Nattens stora under, mötet med Kristus, som sker när vi sover, kan även ske när vi är fullt vakna! Det är bönens stora gåva att det är möjligt.  

”Vaka och be!” Det är advent! Vi kan alla höra den kärleksfulla uppmaningen från den andliga världen som vill få oss att lyfta blicken i bön och se stjärnan som vägleder oss mot ett ljusfyllt Kristusmötet dag som natt. 

Direkt framför dörren till vårt medvetande finns den andliga världen och försöker uppenbara sig för oss. Låt oss inte glömma den, låt oss inte lämna den ensam eller slå dövörat till.

” Vaka och be!” Då blir det ljust. Kärleken kommer att komma till världen och det mänskliga i människan kommer att ha en stjärnestrålande framtid!

Det heliga rummet

Isak Åberg, 16 år

Jag valde att i sällskap med ett antal vänner besöka Kristofferuskyrkan. Denna kyrkan är speciell för mig, det är nämligen så att jag är både konfirmerad och döpt där. Det här blev dock första gången som jag var med på gudstjänsten. Kyrkan ligger precis bredvid Saltå Kvarn i Järna, den ligger alltså inte mitt i något samhälle.

När jag gick in via huvudingången så möttes jag av glada präster och medlemmar. Jag hade kommit fram ungefär 30 minuter innan gudstjänsten skulle börja, så jag vandrade omkring lite i kyrkan, på min rundtur så såg jag flera olika rum: Församlingsrummet, två styckna hallar och ett rum där man förvarar döda personer innan de ska begravas. Och det fanns ett till rum, men det visste jag av erfarenhet att man inte ska gå in till, det rummet är sakristian.

Sedan gick jag och satte mig vid ett par bänkar täckta av fårfäll. Bänkarna var placerade runt en julkrubba som var uppbyggd av mossa, stenar och små ylledockor. När jag hade suttit på bänkarna ett tag så kommer det fram en äldre dam och pratar med mig, hon hade varit med oss varje konfirmationsträff.

Jag kände mig väldigt trygg och omtyckt när jag var i kyrkan, en av anledningarna till det kan vara att jag på något vis var bekant med de flesta där. Dofterna och ljusen kändes lite avlägsna, det var inte riktigt något av det som stack ut. Det som stack ut var dock att väggarna till skillnad från de flesta andra kyrkorna var byggda av lera och halm.

När jag väl gick in till rummet där gudstjänsten ägde rum så såg jag ett altare med en triptyk baserat på färgerna rött vitt och blått. Till vänster om altaret står det en stor oklädd gran. Och eftersom det är adventstid så har prästen och ministranterna dräkter som går i blått och vitt. Altaret hade också fått en duk som hade samma blå färg som dräkterna. Rummet var fyllt av stolar som stod i rader. Det var ganska mörkt i rummet, den enda belysningen var ett fåtal stearinljus och två lite mindre fönster i taket. Efter 5 minuter så kom det in en ministrant till rummet och tände stearinljusen vid altaret.

När gudstjänsten var slut så gick jag in till församlingsrummet, där hängde det en stor bild på Kristofferus (narrativa dimensionen). Sedan satte jag mig ner och tog en fika. Där inne var det väldigt socialt, mycket prat och glädje. När jag lämnade kyrkan så märktes det verkligen av att jag nyss hade varit med om något högtidligt.

1:a advent

Notre-Dame de la Trinité

”Se, jag gör allting nytt”

”Se, jag gör allting nytt!” De här orden står i slutet av bibelns sista bok – Uppenbarelseboken –  och talar om en framtid där Gud ska skapa en ny himmel och en ny jord. 

Allt nytt och fräscht attraherar och lockar oss – något som reklamen utnyttjar hänslynslöst. Den bittra erfarenheten säger dock att mycket av det som kallas nytt många gånger är gamla repriser i ny tappning och snart är föråldrat och gammalt igen. Spontant vill vi gärna ha del i det som är nytt, bara vi får det direkt och som ett tillägg till det liv vi redan har. Men beredskapen att lägga det gamla bakom sig för att skapa plats för något verkligt nytt är inte så självklar. Det skulle inte bara innebära hårt arbete för oss, utan är också förbundet med sorg och lidande. Att inse att tillvaron aldrig mer kommer att bli som den varit är oerhört smärtsamt för människan. 

Jethro Buck, Genesis,

Ändå – det finns en äkta längtan i oss efter förnyelse och pånyttfödelse för världen och människan. Om den längtan handlar adventstiden. Samtidigt riktar den blicken mot de svårigheter vi har framför oss när den gamla tillvaron, den gamla himlen och jorden, ska förgå. Uppmaningen är att se bortom rädslan för det nya och bortom separations-ångesten från det gamla. Det krävs mod att ta steget in i något nytt, att hitta nya vägar och våga lyfta blicken mot stjärnornas värld – där vi finner motivationen och förståelsen för den nya början.

”Se, jag gör allting nytt” är ett löfte som innefattar hela skapelsen. Allting kommer att förnyas och få en ny start, det gäller också oss människor och våra relationer. Och vi behöver inte vänta tills det gamla helt har gått under. Redan nu och varje dag på nytt, kan vi i bön och andakt förbinda oss med den skaparkraft som vill hjälpa oss till förnyelse i våra liv. Den här kraften har sin källa hos Gud som alltid håller ljuset vid liv, förnyar det även i mörkret, som vänder natt till ny dag och som alltid visar på nya vägar och möjligheter när vi tror att vi hamnat i en återvändsgränd. 

Mikalojus Konstantinas Ciurlionis – Creation of the World

Förnyelseimpulsen tändes i oss när Kristus gav mänskligheten ett helt nytt uppdrag, budet att vi ska älska varandra. Genom kärlekens otroliga förnyelseförmåga befrias gemenskaper från föråldrade former och låter oss se varandra med nya ögon. Kärleken är förutsättningen för all ny tillblivelse i himlen och på jorden. Den gör varje människa ny genom att klä och hölja henne i innerlig medkänsla, ödmjukhet, och tålamod. 

De här tankarna kan vi ta med oss in i adventstiden och låta den bli en påminnelse om kärleksbudet och dess uppdrag att klä varandra och jorden med värmande och nyskapande kärlek. 

Ylwa Breidenstein

Det gömda ljuset

När Gud skapade solen lät han den till en början lysa både dag och natt, så att jorden ständigt överflödades av gudomligt ljus. Men så blickade Gud in i framtiden och såg att människan ibland skulle komma att vända sig bort från ljuset för att istället välja den mörka vägen. Då drog Gud tillbaka en del av solens ljus, så att solen bara sken under dagen. Det ljus som på det sättet blev över delade han upp i små, små ljusglimtar som han gömde överallt i världen. Dessa ljusglimtar fick sedan människan i uppgift att söka efter, var och en på sitt eget sätt. Vissa hittar et i form av ett vänligt ord från en vän, andra i en hjälpande gest från en främling och åter andra genom ett mirakel från himlen. Lusglimtarna kommer i olika former, med de finns där – redo att sprida sitt gudomliga ljus till den människa som behöver det.

Okänd författare

3:e advent

Advent är en musikalisk händelse

Bara genom att försätta materie i darrning kan musik uppenbaras. Musik är därför alltid något omskakande, något som bringar det jordiska i rörelse. Ja, man kan nästan säga att den skakar och väcker upp materien ur dess stumma förkrampningar genom att låta den darra och vibrera.

Advent är en musikalisk händelse som bygger på samma lagbundenhet. Under de här fyra veckorna handlar det därför inte enbart om att drömma sig bort i himmelska klanger och vackra julsånger. Advent uppmanar oss också att bejaka det i jordetillvaron som är en förutsättning för att något högre skall kunna uppenbaras. Julens ankomst förutsätter att vi först försöker acceptera det i vårt liv som är omvälvande och omskakande, det som får oss att darra och bäva. 

För allt sätts i rörelse när Världsordet, Logos, nalkas den förhårdnade jordetillvaron. Inget kan förbli i det tillstånd det varit om det ska kunna tona och klinga här. Också vårt liv måste bli omskakat för att vakan ur sin förstumning. Först då kan det harmonisera och svinga med i Världsordets klanger och bli ett värdigt instrument för det evigt gudomligt rådande ordet.

Beethoven var en äkta ”adventsmänniska”

Det år vi snart ska lämna bakom oss har varit omskakande och dramatiskt på mer än ett sätt. Att det från början var tänkt som ett stort jubileums år för Ludwig van Beethoven, har helt hamnat i bakgrunden. Men Beethoven var en äkta ”adventsmänniska” som definitivt förtjänar vår uppmärksamhet.

Intentionen med hans musik var att väcka och förbereda människan för det högre som kommer henne till mötes från andliga sfärer. Därför förvånar det inte heller att han började sitt jordeliv för 250 år sedan just i advent. Han föddes den 16 december 1770, den 3:e söndagen i advent.

Redan dagen därpå döptes han i den katolska kyrkan, men han blev aldrig någon frekvent kyrkobesökare. Hans egen tro sprängde alla konfessioner och konventioner. Den behövdes inte kläs i ord utan han uttryckte den desto tydligare i sina musikaliska verk genom sprakande gudagnistor och flödande himmelstoner.

Det är som om Gud Fader själv dyker upp bland tonerna

Beethovens musik är som ett andligt språk som stimulerar åhörarens religiösa känslor. Den sätter oss i kontakt både med vårt inre och med något större. Klangerna är kraftfulla och gränsöverskridande, det är som om Gud Fader själv ständigt dyker upp bland tonerna.

För August Strindberg var Beethovens musik mer än musik – den förmedlade erfarenheter som ord inte kan uttrycka. Att lyssna på Beethoven blev för honom närmast en gudstjänst. Varje vecka bjöd han hem en grupp konstnärsvänner, som han kallade Beethovengubbarna, för att lyssna på och diskutera mästarens musik. I Beethoven sökte och fann man – förutom ojämförlig musik –  gemenskap i kampen för människors lika värde och eftersträvansvärd genialitet. August Strindberg längtade ständigt efter Beethovens musik. Den var för honom  ”det högsta uttrycket av mänsklighetens suckan efter befrielse”.

Även den urmusikaliske teologen och ärkebiskopen Nathan Söderblom satte Beethoven högt: ”Vad jag känner inför Beethovens musik är något av vad jag känner inför människolivets djupa erfarenheter och tillvarons mysterium.” Beethoven hade inte bara en orubblig tro på det gudomliga, han betraktade också mänskligheten som helig och värd att kämpa för. Det var det som speciellt tilltalade både August Strindberg och Nathan Söderblom .

Från djupet av sorgens avgrund sjöng han glädjens lov

Ingenting var lätt för Beethoven, varken på det personliga planet eller i det konstnärliga arbetet. Han var en stark och kolerisk individualist som paradoxalt nog trotsade både människor och Gud – även om han samtidigt trodde på dem. Medan han å ena sidan ofta ”förbannade sin Skapare”, som han själv uttryckte det, ville han å andra sidan ”från djupet av sorgens avgrund sjunga glädjens och skapelsens lov.” Hans uttryckliga önskan var ”att den olycklige måtte finna tröst genom att i hans musik finna en annan olycklig som inte ger upp kampen för att bli värdig namnet människa.”

Det stormade rejält i Beethovens liv. Han brottades ständigt med sina demoner och skakade han inte om andra så blev han själv omskakad av svåra ödesslag. Mest våndades han över sitt tilltagande problem med hörseln. Det är inte svårt att förstå tragedin i att en av alla tiders största tonsättare inte kunde höra sina egna kompositioner. Ändå var hans orubbliga övertygelse att Gud aldrig övergav honom. Bland det sista han sa på sin dödsbädd – den 26 mars 1827 – var: ” i himlen kommer jag att höra! ”

Varseblivning av det ohörbara

Men Bethoovens musik går inte att sära från hans dövhet. Den yttre dövheten stegrade det inre lyssnandet till att varsebli det ohörbara, det som lever mellan tonerna. I adventsepisteln i Människovigningens handling beskrivs hur stillhet och tystnad – det ohörbara –  blir till aning om anden. Löftesrikt och tröstande kan vi förnimma andens klanger i själens grund – även om det stormar och viner runt omkring oss.

Beethoven var en ”adventsmänniska” som bejakade det som fick hans liv att skaka och bäva samtidigt som han aldrig slog dövörat till mot det andliga. De omvälvande erfarenheter han därigenom gjorde blev till musik.

I hans verk finns hela spektrumet av musikaliska uttryck. Hans kompositioner uppstår ur växlingar mellan olika stämningar av lugn, ömhet, glädje, humor till mörka och stormiga känsloutbrott hos en plågad själ. Ingen annan tonsättare har så ärligt delat med sig av och låtit lyssnarna uppleva själens kamp för att komma till renhet, stillhet och frid, komma i adventsstämning.

Ylwa Breidenstein

Ljus i mitt dunkel

Vem är du, milda ljus, som strömmar över mig
och lyser upp mitt hjärtas dunkel?
Du är närmare mig än jag själv,
djupare inom mig än mitt innersta väsen,
och ändå är du ogripbar och okänd,
och står över varje namn,
heliga Ande, eviga kärlek.

Edith Stein

En lysande flamma

Herre, var en lysande flamma framför mig,
var en ledstjärna över mig,
var en jämn stig under mig,
var en vänlig herde bakom mig
i dag och alla dagar.

Columba

2:a advent

"Hur skulle du kunna bevara förmågan att höra när du aldrig vill lyssna? Att Gud skulle ha tid med dig anser du visst lika självklart som att du inte kan ha tid med Gud. Ju trognare du lyssnar inåt, desto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig. Blott den som hör kan tala."  - Dag Hammarskjöld

Evighetsaspekten

Profeternas röster hörs inte mer så som det berättas om i Gamla Testamentet. Herren själv talade då ur evigheten genom deras mun och ledde mänskligheten med fast hand tryggt framåt.

Idag lyssnar vi på vetenskapliga prognoser, statistik och analyser när det gäller vår framtida utveckling. De är oftast grundade i gediget och noggrant forskningsarbete och hjälper utan tvekan mänskligheten att komma vidare. 

Profeten Jesaja

Otryggheten inför en oberäknelig framtid

Men här talar inga profetiska röster ur evigheten. För vetenskaplig kunskap bygger vanligtvis på erfarenheter man skaffat sig här på jorden, bygger på iakttagelser man har gjort. Lite förenklat kan man därför säga att den orienterar sig efter det som varit, det förgångna. Det gör att vi trots stora vetenskapliga framsteg ändå känner oss otrygga och ängsliga inför en oberäknelig framtid. Något i oss anar att vi inte kan fatta våra stora livsbeslut enbart från ett jordiskt eller historiskt perspektiv. Evighetsaspekten fattas oss. 

Frågan är då hur vi kan få med ett evigt, andligt perspektiv när profeterna förstummat och vetenskapens röst inte är tillräckligt övertygande? Ordet som tidigare talades genom enskilda profeters mun har sedan Gamla Testamentets tid inkarnerat, själv stigit ner till jorden och blivit människa. I evangelierna kan vi lyssna till det, i nattvarden –  men också i vårt tänkande och i vårt hjärta –  kan vi kommunicera med det. Att vi inte missar denna samtalsmöjlighet är avgörande för vår tid.

Bönen är hoppets språk

Advent påminner oss om det varje år på nytt. Jungfru Marias möte med ängeln Gabriel  (Luk 1, 26-38) är ett samtal, inte ett enkelriktad  budskap från den andliga världen. Maria visar på människans förmåga att kunna lyssna inåt mot evigheten för att sedan själva tala utifrån lyssnandet. 

Det sättet att samtala med det eviga i tillvaron kallar vi också för bön. Bönen är hoppets språk där vi i gemenskap med den andliga världen samtalande skapar vår framtid. Bedjande hittar vi motivationen och modet att gå även en oberäknelig framtid tillmötes.

Ylwa Breidenstein

"Mitt i en mänsklighet vars drömmar är fyllda av ångest,
och som frågar sig vart allting ska leda,
vill vi vara en stilla skara, som vet vad som ska komma.
En skara som vet Vem det är som kommer.
Och när Han kommer, så må lugnt allt annat också komma!"
- Emil Bock (19/5 1895 - 6/12 1959)

        

En saga i Advent

För mycket länge sen förberedde sig Jungfru Maria för den första julen. Det var dags att väva en dräkt åt Jesusbarnet som snart skulle födas.

Hon vandrade bland stjärnorna och de gav henne strålande trådar av kristall till barnets dräkt. Hon gick till månen och den gav henne silvertrådar. Solen gav henne trådar av glimmande guld  Och Jungfru Maria samlade ihop alla trådar och började väva. Men trådarna gled isär och kunde inte vävas samman.

”Kära stenar och kristaller”, sa Jungfru Maria. Kan ni hjälpa mig att väva ihop dessa trådar till en dräkt åt Jesusbarnet? ””Nej, Jungfru Maria. Vi kommer att visa dig vägen till stallet och ge dig en stadig grund att gå på, men vi kan inte hjälpa dig väva dina trådar. ”

”Kära växter”, sa Jungfru Maria. Kan ni hjälpa mig att väva ihop dessa trådar till en dräkt åt Jesusbarnet? ””Nej, Jungfru Maria. Vi ger dig en trädgård där julrosen kan blomma. Vi ger dig halm att vila på när du kommer fram efter din långa resa. Vi ger dig äpplet med löftet om stjärnan som ska lysa över barnet, Vi ger dig det stjärnbelysta trädet som får ditt barn att le men vi kan inte hjälpa dig väva dina trådar.”

”Kära djur”, sa Jungfru Maria, Kan ni hjälpa mig att väva dessa trådar till en dräkt åt Jesusbarnet? ””Nej, Jungfru Maria. Vår broder Åsnan kommer att bära dig på din långa resa. Djuren i stallet kommer att värma honom med sin andedräkt och mjuka päls men vi kan inte hjälpa dig väva dina trådar. ”

Nu visste Jungfru Maria inte längre vart hon skulle vända sig för att få hjälp att väva sina trådar.  Då kom en ängel till henne och talade mjukt och sade: ”Jungfru Maria, du måste be barnen om den kärlek de bär i sina hjärtan. När jordens barn sänder sin kärlek, då kommer du att kunna väva Jesusbarnets dräkt. ”