Kategoriarkiv: Årshögtider

Se upp!

Utgångspunkten för trettondagens evangelium (Matt 2:1-12) är de vise männen, konungarna som uppmärksammar och ser stjärnan. Men varför var det bara de som såg den kan man undra. Kanske för att vi människor i allmänhet så sällan tittar upp mot himlen, höjer blicken och uppmärksamheten mot det som är ovanför oss. Mycket oftare väljer vi att sänka blicken, titta ner i marken och koncentrera oss på det enbart jordiska.  

De vise männen nöjde sig inte med att bara fokusera på vår vardagliga nivå. De visste att vi för att leva på riktigt behöver ett högt mål och därför inte får förlora förmågan att lyfta blicken. Liksom stjärnan gör för de vise, så är det våra andliga målsättningar som sätter oss i rörelse, befriar oss från förstelnande oro och krampaktig rädsla genom att visa mot ljuset.  För blicken in i den mörka avgruden hör också till människans livsväg. De vise männen möter Herodes men  eftersom de inte förlorat förmågan att höja blicken mot stjärnevärldens glänsande höjder, så har inte mörkrets representant någon makt över dem.

Ivriga och trogna fortsätter de att följa sin ingivelse att finna och hylla den nyfödda konungen. Väl framme känner de igen – i det nyfödda barnets blick –  stjärnljuset de uppmärksammat i himmelshöjderna och får själva en nyfödd blick på livet. Uppfyllda av stor glädje skänker de sina gåvor till den som kommer med en omvälvande och välsignande förnyelse för mänskligheten.

Vi lämnar nu julens högtid bakom oss för att bege oss på en konunga-vandring genom det nya årets höjder och dalar. Den gyllene skriften som under hela jultiden skimrat ovanför altaret när vi lyft vår blick –  har nu försvunnit för våra yttre ögon. Men i vårt inre kan vi låta den glänsande stråla vidare och mana oss att inte glömma bort att se uppåt – framförallt när vi blir oroliga och rädda.  Minnet av de glänsande orden ovanför altaret, ”Uppenbarad vare Gud i höjden”, ger oss modet att inte rygga tillbaka för höga mål och att troget följa glansen av den stora glädjen som vill uppfylla oss, inte bara till jul utan under hela året!

Ylwa Breidenstein

Kronos och kairos

På grekiska finns det två olika ord för tid: kronos och kairos. Kronos står för tiden som vi vanligtvis tänker oss den: kronologisk och mätbar och linjär. En tid som har en början och ett slut, där minuter läggs till minuter, timmar vid timmar, dagar vid dagar och år till år.

Kairos däremot står för en annan sorts tid. Ordagrant betyder det ”det rätta ögonblicket” men brukar även översättas med ”den eviga tiden”. I kairos kan allting hända. Evigheten och nuet möts här i varje enskilt ögonblick. Det är i stunder av kairos som allt faller på plats och det som är oväsentligt suddas ut. Vi släpper taget om det som är bakom  och framför oss. I stället griper vi ögonblicket och ser in i tidens djup. Den här tidskvalitén går inte att stycka upp, ordna eller mäta.

Kronos och kairos står inte i motsats till varandra utan de är beroende av varandra för att kunna finnas till var och en för sig. Vårt liv rör sig i en slags pendelrörelse mellan dessa båda – den ständigt framåtskridande klock-tiden och plötsliga ögonblick av djupgripande omvandling och omskapande.

Begreppet ”tunna ställen” används i den keltiska kristendomen. Kelterna såg det som platser där himmel och jord, ande och materia, kom varandra särskilt nära. Tunna ställen var för dem heliga platser eller stunder där ens sätt att betrakta världen förändras; något ändligt och världsligt blir till ett fönster mot det oändliga och andliga.

Nyårshelgen kan vara ett sådant tunt ställe där hinnan mellan det jordiska och himmelska blir särskilt genomskinlig. Här blir tiden tunn när vi befinner oss i gränslandet mellan det förflutna och framtiden, mellan tiden och evigheten, mellan kronos och kairos. För ett kort ögonblick får vi skymta avslutets helighet och kan fyllas av andakt inför det nya som väntar oss:

För allt som varit - Tack!
Till allt som ska komma - Ja!
Dag Hammarskjöld

Ylwa Breidenstein

”Salvator Mundi” (Världens frälsare) av Leonardo da Vinci

”Den ena Himlen gick efter den andra”

Jean-Pierre Augier
Flykten till Egypten

Hon sprang in i det egyptiska mörkret
från det större mörkret,
och en filt täckte Barnet
och dolde Ljuset för en tid;
till en viss stund.
Hon bar hela världen
och hennes börda var lätt.
Hon bar med sig Världens Ljus!
Det fanns ingen plats på jorden där folk
väntade Modern; ingen väntade henne.
Ordet, som redan fanns innan världen
skapades, var tyst. Gud var tyst i mörkret.
Modern gick över jorden i tystnad.
Josef gick först i brådskande tystnad.
Genast bakom dem
flög åtta ärkeänglar i tystnad.
Den ena Himlen gick efter den andra.
I sin sömn drömde Barnet
att Hans Moder var Himlarnas Drottning.
Änglaansikten skimrade av ljus och eld
som tiden gjorde i henne och evigheten i Honom. 

Regina Derieva, ur The Pilgrim’s Star (Israel, 1999)
(Översättning från engelska Marie Tonkin Reda)
”Evocation” Odilon Redon

Människan är Guds gåva till världen

På julnatten visar Gud sin kärlek för världen: Han skänker sig själv till skapelsen genom att bli människa i Jesus Kristus.  Medan allt här på jorden verkar följa logiken att ge för att få, kommer Gud till oss villkorslöst. Han ställer inga krav, har inga andra anspråk än att få dela de förutsätt-ningar som vi lever med, den oro och den glädje som det innebär att vara människa .

Genom julnattens händelse blir Gud personligt närvarande i vår jordiska verklighet. En närvaro som inte trycker undan det mänskliga utan istället vill locka fram dess sanna innebörd, det sant mänskliga. Här i vår sanna väsenskärna kan den gudomliga gnistan – som varje jul skänks oss på nytt – flamma upp så att vi själva kravlöst kan börja skänka oss till världen och så omvandlas till en gåva av Gud för de sammanhang vi lever i.

För människan är Guds gåva till världen! Det är det sant mänskliga i oss som ska förvandla livet, förnya historien, befria tillvaron från ondska och skapa fred och glädje. Som Guds gåva är det vi som är kallade att rädda jorden, när det levande i skapelsen hotas och är övertäckt av mörker. Det är vi som med Kristus som förebild ska möta världen med ett varm hjärta. Det är oss det är upp till att göra skillnad i världen genom att inte göra skillnad på människor utan istället skapa hopp för en framtid i gemenskap och mångfald. 

Vi är alla en gåva av Gud  och därför oändligt värdefulla. Så låt oss öppna oss för julen, ta emot födelsen av det sant mänskliga också i oss, genom att hörsamma den heliga nattens rop: Gör som Gud – bli människa!

Ylwa Breidenstein

”Daytime and Night” by Tamekane Yoshikatsu

Hur kan förtroendet växa i oss?

Ur den stora stjärnenatten kom herdarna in i stallet, i fattigdomens boning. Här föll de på knä inför det lilla barnet i krubban. Också vi kommer på juldagsmorgonen ur natten för att i gemenskap välkomna födelsen och ta emot det som är i vardande. 

Med gudomligt förtroende kom Jesusbarnet till jorden och mänskligheten. Han kom för att lysa upp jorden och med kärlekens värme förvandla all smärta och lidande.  Sedan dess lever också i ordet en framtidskraft som bär på just denna möjlighet, att förvandla det som är svårt att bära i våra liv. De ord som herdarna uttalar i stallet tar Maria upp i sitt hjärta. Hon bär dem förtroendefullt med sig och låter dem få den plats barnet haft i henne, vid hennes hjärta. Det är som om hon blir havande på nytt med dessa ord.

Hur kan förtroendet växa i oss? Vart kan vi vända oss? Kanske inåt till vår egen stjärnhimmel och vårt eget stall. Här kan vi i andakt närma oss världsordet för att värna om det och ge det rum och framtid. Varje jul läggs det i våra hjärtan som ett frö, som ett ord av förtroende som vill växa och varda – då är Bethlehem i dig och i mig.

Carl van der Weyden

Christrose, Jürgen Kadow

4:e advent

Det är i mötet med ett Du som Jag blir till

Hur underbart kan inte ett besök vara, så underbart att något hoppar till av glädje i oss! Dagens evangelium (Lukas 1, 39-56) skildrar skönheten i ett sådant varmt människomöte när Maria kommer på besök till Elisabeth. De omfamnar varandra, uppskattar varandra och stöder lyhört varandra.

Men inte alla besök leder till sådana här känslor av samhörighet. Människomöten kan också vara smärtsamma, sårande och kalla. Det anar vi redan i barnens lek och tonåringens protester, men också i kollegers motstånd eller livspartnerns oförstående. 

I varje möte lever en längtan efter att tillhöra, bli sedd, bli medbjuden, efter att ta i famn och att tas i famn. Och ingenstans blottställs våra svagheter och ensidigheter så tydligt som i mötet med en annan människa.

Filosofen Martin Buber menade att det som gör livet väsentligt är mötet. Det är i mötet med ett Du som Jag blir till och som mänskligheten och det mänskliga formas. Möten gör livet verkligt och kärleken är här den viktigaste verklighetsgörande faktorn. Alla kärleksfulla möten med vår omvärld är dessutom en väg till Gud.

Möten bjuder in till dialog och samtal. Så kan man också säga att ett möte innebär att bli tilltalad och min uppgift är att svara eller att tilltala. Då jag ger mitt svar tar jag an-svar för livet. Det kan vara  så enkelt som att svara på en idé eller tanke som talar till mig t ex om att söka upp någon jag inte träffat på länge. I stället för att slå dövörat till kan jag svara med att bryta upp, skynda iväg och ha överseende med det som kanske varit obekvämt i ett tidigare möte. Men för att mötet ska bli verklighet och lyckas måste motparten göra detsamma, inte stå stilla utan med öppenhet komma till mötes. 

Så länge vi människor svarar varandra med besök och äkta möten kan evangeliet glädjebudskap spritta till i oss, fortsätta att beröra, omfamna oss och förnya oss. För i varje äkta människomöte besöker Gud oss. När vi pratar, gråter och skrattar tillsammans – tar en liten bit av himlen form mitt ibland oss. Människomötets mysterium är en kraft att förlita sig på. Den kan till och med övervinna döden.

Så är det kanske också den viktigaste önskan inför den stundande julhelgen: att vi ska ge och få lyckliga möten, besök som berör och väcker något i oss. Möten som andas empati och välkomnar himlen att besöka oss!

Ylwa Breidenstein

Maria bröt upp och skyndade sig i väg för att söka upp sin släkting Elisabeth.
 ”När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande”. 
Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? 
Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.”
”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”
Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig.
Maria stannade hos henne omkring tre månader och återvände sedan hem.” 

3:e advent

En stjärna hänger på min ögonfrans

Carl van der Weyden

"En stjärna hänger på min ögonfrans.
Det är ljust - hur ska jag kunna sova!"

”Vaka och be” säger adventsevangeliet när vi befinner oss i årets mörkaste tid. Och poeten Else Lasker-Schüler hänger en stjärna på våra ögonfransar när vi på vår väg genom livet hotas att uppslukas av vårt eget mörker.

Himlen är närmare oss än vi tror – inte bara i advent; men speciellt under advent! Den är oss nära när världen och livet skakas om, när vi människor upplever att vi håller på att förlora fotfästet av rädsla och oro för allt det som sker på jorden. Himlen – den andliga världen –  har inte lämnat oss. Den har kommit oss så nära, att den hänger på våra ögonfransar, lysande som en stjärna!

Och det är inte bara i den mörka natten som vi välkomnas, omsluts och välsignas av den. Nattens stora under, mötet med Kristus, som sker när vi sover, kan även ske när vi är fullt vakna! Det är bönens stora gåva att det är möjligt.  

”Vaka och be!” Det är advent! Vi kan alla höra den kärleksfulla uppmaningen från den andliga världen som vill få oss att lyfta blicken i bön och se stjärnan som vägleder oss mot ett ljusfyllt Kristusmötet dag som natt. 

Direkt framför dörren till vårt medvetande finns den andliga världen och försöker uppenbara sig för oss. Låt oss inte glömma den, låt oss inte lämna den ensam eller slå dövörat till.

” Vaka och be!” Då blir det ljust. Kärleken kommer att komma till världen och det mänskliga i människan kommer att ha en stjärnestrålande framtid!

Det heliga rummet

Isak Åberg, 16 år

Jag valde att i sällskap med ett antal vänner besöka Kristofferuskyrkan. Denna kyrkan är speciell för mig, det är nämligen så att jag är både konfirmerad och döpt där. Det här blev dock första gången som jag var med på gudstjänsten. Kyrkan ligger precis bredvid Saltå Kvarn i Järna, den ligger alltså inte mitt i något samhälle.

När jag gick in via huvudingången så möttes jag av glada präster och medlemmar. Jag hade kommit fram ungefär 30 minuter innan gudstjänsten skulle börja, så jag vandrade omkring lite i kyrkan, på min rundtur så såg jag flera olika rum: Församlingsrummet, två styckna hallar och ett rum där man förvarar döda personer innan de ska begravas. Och det fanns ett till rum, men det visste jag av erfarenhet att man inte ska gå in till, det rummet är sakristian.

Sedan gick jag och satte mig vid ett par bänkar täckta av fårfäll. Bänkarna var placerade runt en julkrubba som var uppbyggd av mossa, stenar och små ylledockor. När jag hade suttit på bänkarna ett tag så kommer det fram en äldre dam och pratar med mig, hon hade varit med oss varje konfirmationsträff.

Jag kände mig väldigt trygg och omtyckt när jag var i kyrkan, en av anledningarna till det kan vara att jag på något vis var bekant med de flesta där. Dofterna och ljusen kändes lite avlägsna, det var inte riktigt något av det som stack ut. Det som stack ut var dock att väggarna till skillnad från de flesta andra kyrkorna var byggda av lera och halm.

När jag väl gick in till rummet där gudstjänsten ägde rum så såg jag ett altare med en triptyk baserat på färgerna rött vitt och blått. Till vänster om altaret står det en stor oklädd gran. Och eftersom det är adventstid så har prästen och ministranterna dräkter som går i blått och vitt. Altaret hade också fått en duk som hade samma blå färg som dräkterna. Rummet var fyllt av stolar som stod i rader. Det var ganska mörkt i rummet, den enda belysningen var ett fåtal stearinljus och två lite mindre fönster i taket. Efter 5 minuter så kom det in en ministrant till rummet och tände stearinljusen vid altaret.

När gudstjänsten var slut så gick jag in till församlingsrummet, där hängde det en stor bild på Kristofferus (narrativa dimensionen). Sedan satte jag mig ner och tog en fika. Där inne var det väldigt socialt, mycket prat och glädje. När jag lämnade kyrkan så märktes det verkligen av att jag nyss hade varit med om något högtidligt.