Kategoriarkiv: Årshögtider

Kom helige Ande!

Veni Creator Spiritus är en pingsthymn från 800-talet, skriven av den tyske benediktinermunken Hrabanus Maurus. Den är en av de få psalmer i den kristna historien som riktar sig direkt till den helige Anden. Hymnen har översatts och omformulerats till flera språk. Den har även tonsatts i många olika variationer – den äldsta kända melodin är från 1000-talet.  

Olaus Petri översatte den till svenska år 1536. Sedan dess har den funnits med i den svenska psalmboken, men omarbetats och nyöveratts vid flertal tillfällen. I Kristensamfundet läses den på pingstdagen för barnen i  en version som bygger på en översättning av J W Goethe. Men också till oss vuxna har den ett budskap. I sju verser skildras hur vi kan uppleva och upptäcka den heliga Andens verksamhet i våra liv.

Broderad mässhake, Frankfurt

Kallad, inbjuden och insläppt

 Kom, helige Ande, du skapande
 Kom, besök de dinas själar
 Med nådens fullhet signe dem
 De bröst, som själv du skapat

Som de flesta böner till den helige Anden börjar även den här med ordet ”Kom”. Det visar på en viktig egenskap hos Anden, nämligen att den kan komma till oss om vi kallar på den!  Vi behöver inte gå ut för att söka efter den utan den besöker oss. Men förutsättningen för att den välsignande ska uppfylla vårt innersta är att den blir kallad, inbjuden och insläppt.

Pingst, katedralen i St Louis, USA

Paraklet

Du kallas tröstar´n, Paraklet
 Den högste Gudens höga gåva
 Livets källa, kärlekens låga
 Och helgande med helig Andes kraft

Den andra strofen skildrar hur den heliga Anden närmar sig oss. Som hjälpare, tröstare eller som ”den kallade” finns den i vår närhet. Det grekiska ordet paraklet samanfattar de här tre egenskaperna som är Guds högsta gåva, beviset på hans kärlek till oss. Tröst, empati och handlande medmänsklighet kommunicerar den helige Anden till oss. Intentionen är att vi inte ska behålla gåvan för oss själva utan förvandla den till praktiserande, brinnande kärlek till Skaparen och skapelsen.

Adams skapelse, Michelangelo

Guds finger i livets spel

Du sjufald gåvors ädla skatt
 Du finger på guds högra hand
 Av honom lovad och utsänd
 Ger strupen stämma, tungan tal

Den helige Anden kommer med gåvor, de s.k. sju nådegåvorna: vishet, förstånd, rådgivning, styrka, kunskap, fromhet och tro. Vi kan be Anden om dessa ädla skatter. Men då måste vi också vara beredda på att låta dem förändra oss och låta Gud ha ett finger med i livets spel. För när Guds finger berör människan blir Skaparanden verksam. Då kan vi ge vår röst till det goda och finna det rätta ordet vid rätt tidpunkt.

Pingstflammor

En glädje som träffar oss mitt i hjärtat

Tänd ljus för våra sinnen klart
 Glatt mod åt våra hjärtan giv
 Att vi i kroppen vandrande
 Till handling eldas och till strid

Det sanna livet börjar när vi öppnar våra sinnen för Guds skapelse samtidigt som vi låter den helige Anden upplysa oss om det fördolda i tillvaron. Då kan vi modigt bryta igenom trångsynt materialism. Vi upptäcker en styrka som träffar oss rätt i hjärtat och helande strömmar vidare in i vår kropp. För det andliga livet handlar även om att kunna hantera det fysiska. Vår kropp är ett tempel för den helande Anden som vill läka våra brister både i det yttre och inre.

Pingsten, Ninette Sombart

Inre frid och skydd

Fienden hejda och driva bort
 Att åt din frid vi glädjas må
 Och förda av din trygga hand
 För varje skada säkra gå

De första kristna martyrerna vittnade om hur de upplevde stöd av den helige Anden när de förföljdes. I dag kan vi ana hur Anden ilar oss till hjälp när vi står upp för vår övertygelse och kristna tro, trots förlöjliganden och attacker. Inre frid och skydd står oss till förfogande när vi frimodigt trotsar det som vill hindra oss att nå livglädje.

Treenigheten

Börja förstå det obegripliga

Om Fadern oss din kunskap giv
 Kunskapen om hans Son tillika
 Ty de två i all vår tid
 I tro och bön vi söka

Den helige Ande låter oss upptäcka Fadern och lära känna Sonen. I hjärtat kan vi börja förstå det obegripliga, ana det innerliga sambandet som råder mellan de tre gudomliga personerna i treenigheten. Den är en gemenskapsanda som stålande omfamnar människan när hon bedjande söker efter den och tror på den.

Trinitet, konstnär okänd

Kommer med förändring

Ja, låt oss prisa Fadern Gud
 Hans son från död uppstånden
 Och Parakleten verkande
 Från evighet till evighet 

Den sista strofen i ”Veni Creator Spiritus” mynnar ut i en lovprisning av Fadern, Sonen och den helige Anden. Evigt verksam kommer Parakleten till oss om och om igen med förvandling och förändring, så att vi inte ska fastna på vår väg mot Fadern och Sonen. 

Pingstfestens tre högtidsdagar är nödvändiga flammor för att vår relation till Anden inte ska slockna. Tillsammans med påsken och julen hör pingsten till kyrkans tre största högtider men hotas i dag att falla i glömska. Pingsten har gått från att vara en viktig vårhögtid till en diffus dag i kalendern. Nu ligger ansvaret hos var och en av oss att inte låta vissheten om den helige Anden gå oss förlorad.

Kom, helige Ande! Besök oss! Uppfyll oss!

Ylwa Breidenstein

Pingstflammor, Regine Lehmann
ur Apostlagärningarna 2:1-13

Ty solen är din

Rättvisans sol, Karen Schröder

Påskdagen

“Som en sol stod Kristus opp
 på den tredje dagen.
 Nu är själens vårtid här, 
 bojan sönderslagen. 
 Vintertiden är förbi,
 synd och sömn till ända.
 Han som uppstått - nu vår  
sorg vill i glädje vända.”

“Dödens portar kunde ej
 hålla honom fången,
 inte vakter och sigill.
 Men i soluppgången kom han, 
 bland de tolv han är.
 Än han ut oss sänder,
 är bland oss och ger den frid
 som ej världen känner.”
 Johannes av Damaskus 700 -t
  

 

Påskdagen är storslagen! Det finns inget att tillägga, så stort är det. Jesus Kristus har segrat över döden! Döden är uppslukad och segern är vunnen. Det är så djupt omvälvande – och också så svårt att klä i ord. Bibeln och urkristendomen använder sig av bilder för att ge oss en aning om påskmysteriet. Solen är den bild som ansågs mest värdig för att beskriva den Uppståndnes härlighet, majestät och kraft. I Uppenbarelseboken står det t ex ”Hans ansikte var såsom solen, när den skiner i sin fulla kraft.”

Många tidiga bildframställningar visar Kristus som solguden i sin vagn. Redan under den först kristna tiden var det vanligt att man i kyrkorna skulle vända sig mot öster, soluppgångens väderstreck, varifrån man också väntade sig Kristi återkomst. Kyrkor anlades ofta därför med altaret mot öster och människor begravdes för att se mot öster. 

Solen har fått representera Kristusväsendet som källan till ljus, liv, sanning och rättfärdighet. Den är segrare över natten och döden, segrare i kampen mellan ljus och mörker, gott och ont, ordning och kaos. Efter sin nattliga färd genom underjorden stiger den varje morgon på nytt upp ur mörkret. 

När de första kristna började be den bön som Kristus lärt dem upplevde de snart ett behov att få tacka och prisa Fadern. De ville bekräfta och bekänna sig till orden de uttalade i Fader-vår-bönen. Därför lade de till en mening i slutet av bönen: ”Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.” 

Salvador Dali

Tillägget är som ett tacksamt eko på den värdefulla gåva som bönen är. Det är en lovprisning och hymn som bjuder in ljuset från den Uppståndnes ansikte att återspegla sig i orden. Därför förvånar det kanske inte heller att ordalydelsen i tillägget från början var: ”Ty solen är din”. 

Man avslutade bönen med ett skådande in i det högsta, in i solens rike. Ett rike som enligt kyrkofädrena var genomträngt av tre högtstående änglaväsen: Exusisa – formens andar, Dynameis – rörelsens andar och Kyriotetes – vishetens andar. 

När vi ber Fader Vår lyfts vi upp i den här sfären. Vi bekänner oss till den med det avslutande tillägget: Ty riket (Exusiai) är ditt och kraften (Dynameis) och härligheten (Kyriotetes) och riktar blicken mot den Uppståndnes hemvist: evigheten, soluppgångens källa.

Ylwa Breidenstein

Kristna, kom i morgonljuset,
 solen strålar nu i öst.
 Jesus Kristus är uppstånden,
 sjung hans lov med jubelröst.
 Följ hans glada söndagsbud:
 Låt oss samlas inför Gud.
 

 Kristna, se när dagen vaknar
 upp mot himlens ljusa rand.
 Liksom vi har mänskor samlats
 i Guds hus i fjärran land
 och med jubel sjungit där:
 Jesus Kristus är nu här.
 

 Kristna, sjung i morgonljuset,
 sjung för dem som inte kan,
 sjung för dem som under korset
 vacklar fram i fjärran land.
 Tala, sjung om sant och rätt,
 sjung tills de och vi är ett.
 Eyvind Skeie 2002
Matthias Grünewald

Var var Kristus när han var död?

Mänsklighetsrepresentanten, Rudolf Steiner

Påskafton i stilla veckan

Var var Kristus när han var död? Var var han på påskafton, dagen mellan döden på korset och dagen för uppståndelsen? I de klassiska trosbekännelserna står det att han var ”nedstigen till dödsriket”, i vissa översättningar är det till helvetet som Kristus steg ner. Den sista dagen i stilla veckan går han på djupet med de problem som fängslar människorna vid deras skuggor och ensidigheter, både under jordelivet och i döden. Här i mörkret börjar han frälsningen och uppståndelsen av det livlösa i oss.  

De sista raderna i Fader Vår, så som den är oss given i Matteusevangeliet, lyder ”Inled oss inte i frestelse, utan fräls oss från det onda”. Det är omdiskuterade rader och inte helt enkla att förså. Men nu konfronteras vi med de makter i och utanför oss som vill få oss på fall genom att vända vår blick bort från Fadern. Vi påminns om att vi har en fri vilja som kan handla mot himlen, att vi kan vanhelga varandras och Guds namn, tillbedja materialismen, ruinera riken och ge varandra stenar i stället för bröd. 

Många av de problem och svårigheter vi har beror på våra egna livsval, vår livsstil och vårt tänkande. Men vi ska  inte underskatta att det ytterst sett finns en andlig dimension av en del av de svårigheter vi upplever, att det finns krafter som inte vill oss väl.

Ordet ”frestelse” har med tiden fått en för snäv betydelse. Det betyder inte bara lockelse utan också svårighet eller påfrestning. I bibeln används ordet för stora lidanden som övergår våra möjligheter att klara av själva. Kristus och den tidiga kristendomen var övertygad om att sådana svåra tider skulle komma och ville visa var hjälp fanns att få.  Att bevara Guds Ord i vårt sinne är ett avgörande skydd och frälsning från det onda. Hans ord finner vi i Fader Vår. Kristus uppmanar också uttryckligen sina lärjungarna att vaka och be för att de inte ska falla för frestelser. 

Nedstigen i dödsriket, Jean Delville

Även om det inte är Gud som leder oss i frestelsen, är det inte heller alltid hans vilja att bespara oss från konfrontationer med motståndarmakterna. Men med ett aktivt böneliv kan vi lära oss att hantera sådana påfrestningar när de kommer i vår väg. Därför ber vi inte heller om att vi inte ska frestas utan att vi inte ska falla och besegras av frestelsen. 

Möten med frestelser och ondska är en stor och ansträngande utmaning i vår biografi. De kräver ett hårt inre arbete av oss, som  samtidigt gör att vi kan växa som andliga människor. Och vi är aldrig ensamma i den här kampen.

Påskaftonen var ingen vilodag för Kristus utan en intensiv konfrontation med allt det som vill hindra oss att bli sanna människor. Han gick som segrare ur den kampen och står oss sedan dess hjälpande vid vår sida. 

Ylwa Breidenstein

Vad är jag skyldig mig själv?

Långfredag i stilla veckan

På långfredag kommer vi fram till korset, den kristna trons kärna. Vi kommer så nära att vi kan höra orden från korset. ”Fader, förlåt dem ” Kristus första ord från korset är en bön om förlåtelse. Korset är mysteriets och förlåtelsens plats, det är här vi kan finna den. Här och ingen annan stans.

”Förlåt oss våra skulder, så som ock vi förlåter dem oss skyldiga  är”, ber vi i Fader Vår. Vi kommer inte vidare i bönen om vi inte tar oss igenom det här nålsögat. De första meningarna i Fader Vår vänder sig till himlen, de följande mot jorden och nu är vi framme vid människan själv. Vår försoningsvilja ställs på prov. Besitter vi det mod som krävs för att be om förlåtelse och för att själva kunna förlåta? Vid den här korspunkten i Fader Vår visar det sig obönhörligt hur starkt vi förbundit oss med Kristus.

Måste man alltid förlåta? Det är lätt att svara ”ja” men det är inte lätt att göra det.  Vi behöver idag få ett nytt och friare förhållande till det här begreppet som blivit så nedtyngt av plikt och moral. Kanske är det en hjälp att börja hos sig själv och utgå från frågan vad är jag skyldig mig själv? Vad bär jag på för skulder? När jag ser mig själv i ögonen och erkänner det som ännu är bristfälligt, väcks mitt högre jag. Det bär på mina ideal och mål, på min gudomliga gnista och kan därför förlåtande uppmuntra mitt vardagsjag till bättring utan att lägga sten på börda.

Att vara skyldig är ett mänsklighetsöde – ingen är helt oskyldig. Lösningen är förlåtelse, att förlåta sin nästa. Då tar vi ansvar för våra relationer och drar oss inte undan konsekvenserna av vårt eget handlande. Vågar jag fråga mig vad min andel är i en annan människas skuld? I Faderns och Kristus rike bär vi varandras skulder. Sann gemenskap visar sig där förlåtelse förvandlar skuld till kärlek.

Förlåtande är ett kännetecken för Gud. Men det är också en handling som  människan kan utföra, något som vi därför har gemensamt med Gud. ”Förlåt oss våra skulder så som ock vi förlåter ”. Den ström av förlåtelse som vi själva dagligen får ta emot från himlen kan vi pröva att skänka vidare till våra medmänniskor.

Förlåtelse är inte bara att dra ett sträck över det som skett. Det är en process som får ta tid. En rörelse mot ett mål som vi vill försöka uppnå. Det är inget vi behöver klara av en gång för alla, utan något vi kan öva på varje dag på nytt. Genom att göra det tränger vi djupare och djupare in i korsets och förlåtelsens mysterium.

Ylwa Breidenstein