Kategoriarkiv: Årshögtider

PALMSÖNDAG i stilla veckan

Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”

Att lyssnande närma sig korset

En människas sista ord i livet väger tungt och präglar sig in i vårt minne – många gånger som en dyrbar skatt. Hur värdefulla och kraft-givande är då inte Människosonens avskedsord för oss människor! Vid sju tillfällen under sina sex timmar på korset talade Kristus. De här sista orden i livet, före uppståndelsen, kan ledsaga oss genom Stilla veckan och vara till hjälp om vi lyssnande vill närma oss korset – med början i dag på palmsöndag. Det allra första Kristus uttalar inför avskedet handlar om förlåtelse: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” (Luk 23,34)Det här säger han vid själva korsfästelsen, när de första fasansfulla smärtorna river genom hans kropp och alla hånfulla ord svider i hans själ. Som i en bön uttalar Kristus nu de här orden till Gud.

Utan förlåtelse är världen förlorad

Vem, eller vilka, är det egentligen Jesus ber för? Är det för de romerska soldaterna, som naglat honom vid korset? Eller för de båda förbrytarna som är korsfästa på varsin sida om honom? Ber han för dem som smädat honom och satt en törnekrona på hans huvud? Tänker han kanske på Pilatus eller rent av på sina lärjungar som lovat att dö för honom, men nu flytt eller t o m förnekat honom? Eller ber han kanske för dig och mig? I Kristus ord ”Fader förlåt dem” innefattas vi alla! Kristus ber för mänskligheten. Han vet att utan förlåtelse är världen förlorad. Förlåtelse är det enda som för oss in i framtiden. Det är kärleken till världen som ger Honom kraften att i den här svåra stunden be om förbarmande t o m för sina bödlar.

Konsten att släppa taget

Vi lever mitt i en värld där oförätter, kränkningar och smutskastningar omger oss. Det hör till vardagen att vi utsätts för det – eller att vi själva utsätter våra medmänniskor för det. Men också Kristus lever mitt i den här världen. När en människa såras, såras också Kristus. Han känner med oss, lider med oss. Men han försöker också ledsaga oss, så att vi inte fastnar i en offerroll som gör att vi inte släpper taget om det kors av orättvisor som vi upplever oss fastnaglade vid. Och alla Kristus sju sista ord  –  eller sista sju meningar – på korset ger en god vägledning i just konsten att släppa taget. Kanske gäller det framförallt de här första orden om förlåtelse. Att kunna förlåta och släppa taget, för att sedan försonas både med sina egna och andras otillräcklighet är vår tids utmaning. Att i stället –  för att själv i tid och otid  kräva det sista ordet i en konflikt –  kunna avstå det till vår motståndare är ingen lätt sak. Men det ger oss tid och distans att formulera avslutande ord som inte river upp nya sår. 

Ja, visst kan vi förlåta!

Kristus reagerar på de oerhörda kränkningar han utsattes för, genom att sträcka ut sina armar förlåtande mot hela mänskligheten. Klarar vi av att gå med öppna armar mot våra motståndare i en konflikt?  Ja, visst kan vi förlåta, även om det inte går lättvindigt. Var och en kan förlåta det som åligger honom att förlåta. Vi kan glömma det som är värt att glömmas. Vi kan stryka ett streck över gamla historier. Att förlåta innebär att man lägger ned anklagelsen mot den som handlat kränkande. Man väljer bort rätten att döma, för att i stället ställa fria. Förlåtelse innebär självklart inte att släta över, men att offra sitt minne av en oförrätt. I bland klarar vi inte av att göra det en gång för alla utan måste göra det om och om igen. Förlåtelsens största betydelse ligger i det sociala. Och för att vi ska kunna bli förlåtna så måste vi vara beredda att förlåta andra. ”Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåter dem oss skyldiga är” säger vi när vi ber .

Be om ursäkt eller förlåta?

Det kan vara överraskande att Kristus här på korset förlåter utan att någon bett om det! Vanligtvis ser vi på förlåtelsen som något dubbelt. Det behövs en som ber om förlåtelse och en som ger förlåtelse. Det är just det som gör förlåtelsen så stark och som utgör skillnaden mellan att be om ursäkt eller förlåta. En ursäkt behöver inte innehålla någon ånger, den fokuserar enbart på att någon annan har blivit sårad och det är vad man vill ursäkta. Medan förlåtelse innebär att samtidigt som man ser den som blivit drabbad och vill rätta till det också själv känner ånger och vill medge att man själv gjort fel. Förlåtelsen kommer från hjärtat.

En process av oavbruten förlåtelse

Nu säger Kristus på korset inte bara ”Fader förlåt dem” – han tillägger ”ty de vet inte vad de gör”. Mycket av det vi ställer till med av förödelse i det sociala beror på okunskap och omedvetenhet. De som korsfäste Jesus hade förmodligen inte heller en tanke på att de egentligen avrättade en Gud. Under hela vårt jordeliv pågår i vårt inre en process av oavbruten förlåtelse, som vi mestadels är omedvetna om. Vårt ”högre jag”, ”Kristus i oss” förlåter oupphörligt vårt lägre, vardags jag, som inte vet vad det gör, som mestadels av oförstånd kränker och sårar oss själva och vår omgivning. Det högre jaget måste förlåta för att kunna stanna kvar hos det lägre och hjälpa det att höja sig över sig själv, istället för att sjunka under sin nivå. Ju mer vi aktiv förbinder oss med den här strömmen av förlåtelse i oss desto närmre kommer vi Kristus. Förlåtelsens inre kraft är ännu svagt utvecklad hos oss – både när det gäller att ge förlåtelse och att ta emot förlåtelse. Vi stärker den moraliska substansen i världen varje gång vi klarar av att förlåta – men också varje gång vi själva står upp och ber om förlåtelse utifrån en insikt om ett felaktiga beteende. Förlåtelsen är en av de viktigaste andligt-moraliska krafterna som måste utvecklas idag. 

Den är avgörande för Kristus-impulsens öde. Utan att kunna förlåta når vi inte mötet med Honom och den andliga verkligheten. Och då handlar det inte om att förlåta vid enstaka tillfällen utan att följa evangeliets (Matt 18,21) uppmaning och förlåta inte sju utan sjutti gånger sju gånger!  

Ylwa Breidenstein

Inför stilla veckan

Passionstiden

Vi är i mitt i passionstiden – fastetiden – och vi upplever den särskilt starkt genom alla händelser och åtgärder som drabbar oss människor världen över. Men märkligt nog, att behöva vara åtskild i det yttre kan förbinda oss desto starkare i det inre. Längtan efter medmänniskan, närheten till henne vaknar i oss alla, just för att vi inte kan vara så nära vi önskar. Skype är då ringa tröst, lite tröstlöst s.a.s. Det är den reala människan, medmänniskan – vår nästa som den kallas i evangeliet – vi längtar till. Det är en slags dödsupplevelse som vi som mänsklighet tydligen måste gå igenom. Vad kan det vara som vill uppstå ur detta?

Under passionstiden upplever vi i våra kyrkor ett svart altare, en sinnebild för Kristi grav. Han sänktes ner i den, som ett frökorn, som vilar och dör. Ur detta frökorn vill nytt liv uppstå men inte bara trettio- sextio- eller hundrafalt som det står i evangeliet, utan så många gånger som det finns människor på jorden som vill bereda boning för honom i hjärtat. Det ÄR en ny livskraft som Kristus vill sänka in i den lidande mänskligheten. Den ska tillfriskna, denna mänsklighet. Lidande och smärta som vi i den här situationen upplever, vill få en framtid, de vill uppstå i Kristus. De vill förvandlas till ny innerlig glädje som förenar oss människor på nytt och på nytt i frid och tillförsikt.

Felix Nieriker

Nattvard utan nattvard

Inledning

På grund av coronaviruset är utdelningen av nattvarden till församlingen under gudstjänsten, Människovigningens Handling, för närvarande inställd i Kristensamfundet. Detta är i och för sig inget ovanligt och förekommer på andra ställen, till exempel vid konfirmationen och midnattshandlingen till jul. Men ändå upplever vi det som något ovanligt, eftersom vi inte är vana vid detta i Kristensamfundets vanliga liv, och jag kan tänka mig att det är några som just nu saknar nattvarden i handlingen.

Men man kan faktiskt säga att nattvarden ändå delas ut i varje handling trots att den inte delas ut i fysisk form till församlingen. Låter det märkligt? Här kommer ett försök till en förklaring.

Vad är en församling?

För att förstå grundfrågan här behöver vi först titta på vad en församling är. En gång besökte Rudolf Steiner en gudstjänst som Friedrich Rittelmeyer höll. Han var en av Kristensamfundets grundare och på den tiden, detta var före Kristensamfundets grundande, en mycket känd präst i Tyskland. Rudolf Steiner beskriver hur han under gudstjänsten upplevde att människorna förenades, blev till en församling. Jag förmodar att vi kan förstå detta så, att Rudolf Steiner såg hur människornas eteriska och själsliga väsensled fogades ihop till en gemensam församlingskropp.

En sida av ett sådant församlingsväsen som uppstår under gudstjänsten beskriver Rudolf Steiner på ett ställe där han talar om gemenskaper. Där beskriver han hur människor som är förbundna i bestämda gemenskaper tillsammans bär varandras karma. Vi är alltså inte bara tillsammans i samma “förening”, eller sitter i samma rum under en viss tid, utan vi är till och med förenade på sådant sätt att vi bär varandras livsöden. Det kan man väl kalla en väldigt intim förbindelse.

Paulus beskriver detta när han talar om församlingen som en kropp:
“Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus …” Romarbrevet 12,4-5. Han talar också om att kroppen har lemmar att handla med. Till dessa lemmar hör prästen och ministranterna när de under gudstjänsten talar och handlar på församlingens vägnar. När det i början av gudstjänsten sägs “Låt oss …” hålla denna handling, så betyder det att alla i församlingen är aktiva gestaltare av gudstjänsten, men det är genom några få, präst och ministranter, som denna aktivitet kommer till uttryck.

Prästen har här en dubbel roll. Ibland vänder sig hen och talar till församlingen, det vill säga talar som språkrör för den andliga världen till den jordiska. Men framför allt, och den allra största delen av tiden, talar prästen som representant för den jordiska församlingen till den andliga världen. Allt som präst och ministranter gör är församlingskroppens, församlingsväsendets handlingar. Detta ses också däri att de inte bär sina personliga kläder utan speciella kläder, dräkter som visar att de handlar på församlingens vägnar.

Nattvarden

Under gudstjänstens sista del, där nattvarden vanligtvis delas ut till församlingen, intar prästen själv nattvarden. Eftersom prästen handlar på församlingens vägnar är intagandet av nattvarden inte enbart personligt: det är framför allt församlingens väsen som då intar nattvarden. Den kraft som lever i nattvarden går alltså in i församlingskroppen och därmed tar alla som är förbundna med församlingens väsen emot nattvardens kraft i detta ögonblick.

Vi avstår alltså inte från att ta emot nattvarden genom att vi inte går fram och tar emot den fysiskt. Vi behöver därför inte leva med en föreställning om att vi går miste om något. Vi kan försöka uppleva hur vi tar emot nattvarden i det ögonblick prästen på församlingens vägnar intar bröd och vin.

Att utforska

Vi lever i en tid där det personliga medvetandet blir allt viktigare, vilket vi kanske också känner till genom antroposofin. Den som önskar utveckla detta personliga medvetande kan ha nytta av att försöka uppleva hur Människovigningens Handling verkar in i det egna livet, in i vår fysiska kropp. Nu, när det inte är möjligt att dela ut nattvarden, har vi en utomordentligt bra möjlighet att utforska, uppleva och kanske bli medvetna om hur nattvarden verkar i oss när den kommer till oss genom församlingens väsen.

Per Andersen

Josa och de tolv vävarna

Barnens tårar är bittra. Jag var rädd den dagen, skrämmande makter tycktes lura bland ormbunkarna. Vindens glada susande i träden och bäckens vänliga porlande hade förvandlats till skräckens röster. Det lugna ljuset i gräset såg ut som flammande eld. Det vilda folket som gömde sig bland skuggorna tittade på min hjälplöshet: när mörkret föll skulle jag dö, tänkte jag, slukas av okända vilda varelser. Varför kom inte mor med sina hjälpande armar, med sina milda ögon som lyste som hemmets trygga lampsken? Men så tystnade mina snyftningar, jag hörde steg. Förskräckt tittade jag upp och såg en lång, smal man med långt hår som föll ned i hans ansikte. Han var blek som en månbelyst hydda ute på ett mörkt kärr och hans röst var mjuk och stilla. Jag såg mors blick i hans ögon när han böjde sig ner och lyfte upp mig. Jag var inte rädd längre och tårarna hade torkad. ” Vad är det du lyssnar till, min pojke? ” frågade han när han såg att jag sträckte på mig för att höra – jag vet inte vad. ”Jag vet inte, jag trodde mig höra en melodi långt inne i skogen” svarade jag. Jag är säker på att jag hörde en underbar sång, som när någon spelar fiol i en dröm. ”Vill du följa med mig i denna nätternas natt, min pojke? ”frågade mannen och hans läppar rörde vid min panna och gav mig ro. ”Det vill jag”, svarade jag och sedan somnade jag.

När jag vaknade hade vi kommit fram till jaktstugan i slutet av den skuggiga ravinen. Där inne stod ett långt, stort bord och till min förvåning såg jag att bordet var dukat med bägare och en stor kanna mjölk, med ett fat med havrekakor och en limpa rågbröd. ”Vet du nu vem jag är?” frågade mannen som bar mig. ”Jag tror att du är en furste” svarade jag blygt. ”Ja, så är det. Jag kallas fredens furste” . ” Vem skall äta allt det här?” frågade jag. ”Det här är nattvarden”, furstens svar kom som en viskning ”för jag dör varje dag och varje kväll bryter de tolv brödet med mig.” Då såg jag att det även stod tolv skålar med soppa på bordet.

  • ”Vad är ditt namn, o furste?”
  • ”Josa”
  • ”Och du bor i det här huset?
  • ”Ja. Men nu, min pojke, skall jag kyssa dina ögon så att du får se vilka som delar måltiden med mig.”

”Då kysste fursten, som kallas Josa mina ögon och jag såg. ”Du kommer aldrig mer att vara helt blind,” viskade han. Det är därför min själ har varit fylld med glädje i alla dessa år. Det jag nu såg var underligt och underbart. Det satt tolv män vid bordet och alla vände sina ögon fulla av kärlek mot Josa. De liknade inte några män jag hade sett tidigare. De var stora och vackra och skrämmande som en morgon i ödemarken – alla utom en, som var mörk och hade en mörk skugga omkring sig och i sina ögon. Det var som om var och en var klädd i en lysande dimma och deras ögon strålade som stjärnor genom dimman. Innan de bröt brödet eller doppade skeden i soppan lade var och en tre vävskyttlar på bordet. Länge tittade jag på männen runt bordet, Josa höll mig i sina armar och jag var inte rädd.

Vilka är dessa män?” frågade han mig. ”De är Guds söner,” svarade jag utan att veta vad jag sade, för jag var ju bara ett barn. Han log och sade sedan till de tolv männen runt bordet: ”Se, den här lille pojken är visare än den visaste av er!” Då log alla muntert och glatt utom han som var i skuggan. Han tittade på mig och hans ögon påminde mig om två ensliga bergsjöar, svarta av skräck. ”Vilka är dessa män? ”frågade jag medan jag fylldes av bävande vördnad. ”De är de tolv vävare, kära barn.” ”Vad är det de väver?” ”De väver en väv åt min fader och den väven är jag.”Jag såg på fursten men kunde inte se någon väv. ”Är du inte Josa, fursten?””Jag är livets väv,” svarade han. ”Och vad betyder de tre skyttlar som ligger bredvid varje vävare?”Jag vet att dessa skyttlar var levande och underbara när jag såg på dem med mina barnögon.”De kallas skönhet, hemlighet och under”. Nu satte sig Josa och samtalade med de tolv. ”Han kommer att bli en drömmare bland människor”, sade fursten,” så berätta för honom vilka ni är.”

Då såg han som satt vid Josas högra sida på mig och jag böjde mig fram till honom. Jag log av lycka över hans ögon och hans lysande hår och över den flammande blå färgen av hans dräkt. ”Jag är glädjens vävare,” sade han och tog sina tre skyttlar som kallas skönhet, hemlighet och under och vävde en odödlig gestalt som reste sig och gick ut ur rummet, ut i den gröna världen och sjöng en hänförande vacker sång. Sedan såg mannen som satt vid Josas vänstra sida på mig och mitt hjärta tog ett språng. Även han hade lysande hår men i hans ögon fanns en sådan strålglans att jag inte kunde urskilja ögonens färg. ”Jag är kärlekens vävare”, sade han, ”och jag sitter närmast Josas hjärta.” Och han tog sina tre skyttlar som kallas skönhet, hemlighet och under och vävde en odödlig gestalt som reste sig och gick ut ur rummet, ut i den gröna världen och sjöng en hänförande vacker sång. Fast jag bara var ett barn då så ville jag bara se på dessa två. Ingen kunde vara vackrare än glädjens och kärlekens vävare. Men då fylldes mitt öra med en underbar mild röst och en sval, mjuk hand lades på mitt huvud. En man som strålade av stolt skönhet sade: ”Jag är dödens vävare.” Och den som ljuvt hade viskat till mig och vaggat mig till ro sade: ”Jag är sömnens vävare.” Båda vävde med skönhetens, hemlighetens och undrens skyttlar och jag visste inte längre vem av de två som var vackrast. Döden var som kärleken och i drömmens ögon såg jag glädjen. Mina ögon vilade fortfarande på de underbara gestalter som hade skapats av dessa två. Sömnens vävare hade vävt en odödlig gestalt av stjärnögd tystnad och dödens vävare ett djupt mörker med ett hemlighetsfullt glödande hjärta.

Nu hörde jag två andra röster. De lät som skrattet i vinden i säden, som den gyllene glansen på varje korn. ”Jag är lidelsens vävare,” sade den ena. Jag sträckte ut mina händer och tänkte att han var både kärlek och glädje och död och liv. ”Det är kraft jag skänker,” sade han, lyfte upp mig och kysste mig. När Josa höll mig i sina armar igen såg jag att lidelsens vävare vände sig mot den glansen vid hans sida. Josa viskade: ”Han är världens hemlighet och kallas  ”dygdens vävare.” Jag vet inte varifrån eller hur det kom sig. Men när dessa två män tog sina skyttlar av skönhet, hemlighet och under hördes en sång som från himmels alla fåglar. Vävarna vävde en odödlig gestalt och skickade ut den ur rummet ut i den gröna världen där den för all tid och evighet skulle sjunga en hänförande vacker sång i människornas öron.

Josa!” ropade jag,” är alla dessa vävare dina bröder? Alla är ljuvliga som du och i allas ögon brinner samma vita eld som jag ser i ditt hjärta.” Innan han svarade fylldes rummet av musik. Jag darrade av glädje och musiken klingar för alltid i mina öron och kommer aldrig att sluta. Sedan såg jag att sången kom från den sjunde, åttonde, nionde och tionde av dessa stjärnögda tjänare, som Josa kallade de tolv. Deras namn var skrattets vävare, tårarnas vävare, bönens vävare och fredens vävare. Var och en reste sig och kysste mig och sade: ”Vi kommer att vara med dig – ända till slutet”. Jag grep tag i deras händer och bad: ”Ni ädla män, var även med kvinnan, min mor!” Som svar hörde jag tårarnas vävare viska: ”Vi skall!” Sedan såg jag hur han tog skyttlarna, alltid samma och alltid olika och vävde en odödlig gestalt. När denna tårarnas gestalt gick ut ur rummet tänkte jag att det var min mors röst som sjöng den hänförande vackra sången och jag grät. Den vackre odödlige vände sig om, vinkade och suckade som ett sommarregn som faller på träden: ”Jag kommer aldrig att vara långt borta, men nu går jag till mitt hem som är i kvinnornas hjärtan!”

Nu var bara två kvar av de tolv.  Vilken lätthet och glädje när jag såg på den mannen som hela tiden tittade på Josa, livets furste. Han lyfte sina tre skyttlar som är glädje, hemlighet och under och vävde en regnbågsdimma som fyllde hela rummet. I regnbågens glans såg jag att även den dystre tolfte tittade upp och log. ”Vad är ditt namn?” ropade jag och sträckte armarna mot den stolte, vackre vävaren. Men han hörde inte för han skapade regnbåge efter regnbåge ur glansdimman och skickade ut dem i den gröna världen så att de alltid skulle finnas framför människornas ögon.”Han är hoppets vävare”, viskade Josa ”och alla som är här bär honom i sin själ.

Sedan vände jag mig till den tolfte och sade: ”Vem är du, du stolte man med så mycket skugga i ögonen?” Men han svarade inte och rummet fylldes av tystnad. Alla – från glädjens vävare till fredens vävare – sänkte blicken. Bara hoppets vävare gjorde ännu en regnbåge och lade den i den ensamme vävarens hjärta, han som var den tolfte. ”Vem är den här mannen, Josa? ”viskade jag. ”Svara det lilla barnet!” sade Josa med sorgsen röst. ”Jag är härlighetens vävare”…, började han, men Josa tittade på honom och han tystnade.” Han är den som för alltid förråder mig. Han heter Judas, fruktans vävare”, sade fredens furste. Då tog den bekymrade, skuggögde mannen, han som var den tolfte, upp sina tre skyttlar och jag såg att de var svarta. ”Vad betyder det, Judas?” frågade jag. När han inte svarade lutade sig en av de andra fram och såg på honom. Det var dödens vävare. ”Judas tre skyttlar kallas hemligheten, förtvivlan och graven,” sade dödens vävare. Då reste sig Judas och lämnade rummet, gestalten han hade vävt följde honom som en skugga och de gick ut i den dystra, kalla världen. Skuggan gled in människornas själar och hjärtan och de förrådde Josa, fredens furste.

Efter det reste sig Josa, tog min hand och ledde mig ut ur rummet. När jag vände mig om fanns bara hoppets vävare kvar vid bordet. Han satt och sjöng en vacker och vild sång som glädjens vävare hade lärt honom. Han satt mitt i en dimma av regnbågar och vävde en strålande gloria, bländande ljus som solen.

En keltisk legend, berättad av Fiona Macleod, översättning Katharina Karlsson

MARSBREV

Vem är min nästa?

Codex purpureus Rossanensis kallas en ovanlig evangelie-handskrift från 500-talet. Den är skriven på purpurfärgade pergamenstblad och texterna är omgivna av unika miniatyr-målningar. Den purpurfärgade bakgrunden gör att det rumsliga i de små konstverken träder tillbaka och man får en upplevelse av något översinnligt och evigt. En av miniatyrerna skildrar den kända liknelsen om den barmhärtige samariten (Luk 10, 25-37). Bilden är mer än bara en illustration och ger liknelsen en ny och djupare innebörd.

Berättelsen i evangeliet utgår från frågan ”vem är min nästa?” På bilden ser man den överfallne mannen liggande på marken. Han är naken och utelämnad. Håret är rufsigt och han blöder. Ögonen är vidgade och uppspärrade. Han har precis sett två människor gå förbi som ignorerade hans nöd. Inte bara hans kropp gör ont, han har också tillfogats en själslig smärta.

Vid den sårade mannens fötter svävar en ängel i skir, ljusblåa dräkt. Dräkten döljer ängelns fötter och händer. Ängelns svallande hölje –  som står i skarp kontrast till mannens nakenhet –  sänker sig ömt ner mot den överfallne. Genom hela sin kroppshållning uttrycker ängeln sitt deltagande i det som sker och sin beredskap att tjäna. Han bär på en gyllene skål med substanser som ska rena såren och lindra smärtorna.

Vid den nödlidandes huvud står den barmhärtige. Målningen fångar det ögonblick när han med utsträckta händer böjer sig ner mot den sårade för att tröstande beröra honom. Han bär en gyllene mantel ovanpå sin blåa dräkt och utstrålar medlidande och förbarmande. Glorian runt hans huvud har ett kors. Är det Kristus själv som kommer till hjälp och närmar sig den som klagande ligger på marken? I liknelsen är det en samarier som visar medmänsklighet mot sin nästa. Men här i bilden är det Kristus som hjälper den fallne att resa sig upp. Det är ingen motsägelse, för där det sant mänskliga visar sig i sin storhet, där är samtidigt Kristus. 

I liknelsen känner vi igen vår tid. Vi känner igen vanmakten, utmattningen och kraftlösheten hos den nödlidande, som inte orkar resa sig. Alla dessa känslor upplever Kristus med oss. Han vill omfamna oss och ge oss kraften att stå upp igen och vandra vidare på våra livsvägar. Men liknelsen om den barmhärtige samariern påminner oss också om tendensen i dag att se förbi en medmänniska i nöd eller betrakta henne som ett hot, en smittobärande fiende. Samtidigt som Kristus är den barmhärtige som hjälper oss att resa oss upp, är han paradoxalt nog också den nödlidande. Vårt lidande har han gjort till sin smärta och identifierar sig med varje enskild nödlidande. Därför kan man säga att Kristus är vår nästa.

Om allt detta berättar den lilla miniatyrbilden från 500-talet som är lika aktuell då som nu. Den lyfter fram passionstidens (fastetidens) budskap: att vara kristen är att öva sig i barmhärtighet och låta det rent mänskliga i oss bli verksamt. Gör vi det kommer änglarna att stödjande bistå oss! 

Ylwa Breidenstein

”Det djupast individuella är alltid det vidast universella.”

Diktaren Bertil Ekman studerade i Uppsala ungefär samtidigt som Dag Hammarskjöld och hans tankar kom att sätta djupa spår i Hammarskjölds själ. Här är ett avsnitt (skrivet ca 1917) ur Ekmans ”Strödda blad”: 

”När en människa får sin egen tro, då lyftes hon till sitt väsens förklaringsberg och får skåda sin Guds innersta mening med henne. Denna tro är sålunda alltid något som är speciellt hennes, som hon ej delar med andra. Det är därför som det är så svårt för en människa att hjälpa en annan till tro. Hennes tro, det är den glimt av Guds väsen, som hon skall ge ut åt andra och som hon och ingen annan kan uppenbara för världen. ”

”Men tron har även en universell sida. Den, som förnummit Gud i sitt inre, skall även bli lyhörd för Guds närvaro i alla andra väsen, som han möter på sin väg, och kanske mest hos dem, han minst anade att finna något hos. Det djupast individuella är alltid det vidast universella. Guds-upplevelsen står alltid i förening med du-upplevelsen.” 

”Nya trosmänniskor, det innebär sålunda ny tro, ett tillskott till den gamla. En äldre generation stirrar sig så lätt blind på sina trosuttryck, att den ej mäktar ana Gud bakom nya. Men är ej kriteriet på graden av livet i en gudstro just förmågan att känna igen de nya glimtarna från en evigt danande Gud?”

”Varför äro alla tider så fattiga på en Simeon, som kan välsignande betrakta den nya tidens Kristus-ande?”

Lars Karlsson

Hur mäter man en maskros skönhet?

Hur mäter man en maskros skönhet? Hur mäter man djupet i ett bra samtal? Hur mäter man glädjen över ett människomöte? Svaret är enkelt: det går inte, det kan vi inte, det vill vi inte. Detta är hjärtats kvaliteter och låter sig inte mätas. Och där har vi ett problem eftersom vi lever i ett samhälle där allt ska mätas och vägas, där kvantitet är viktigare än kvalitet. Ett samhälle som tenderar till att inte värdera det som inte kan uttryckas genom kvantitet! 

Allt måste kunna mätas och vägas är maximen idag, det gäller också människans värde i samhället. Vårt arbetet är ett bra exempel på detta. Det mätts och vägs bland annat genom den tid vi arbetar, vår effektivitet, hur vi uppfyller alla normer och regler och allt dokumentera ordentligt.

En motsatsen till detta finns i tankarna om medborgarlön, där idéen är att komma bort ifrån att mäta och väga arbetet och sedan betala för kvantiteten. Istället är idén att ge en av arbetet oberoende basinkomst som det går att leva av. Därigenom får människan en kraftfull möjlighet till att göra det som hon känner är värdefullt, meningsfullt, och glädjande – och att bidra till samhället efter förmågan.

Att kvalitet är viktigare än kvantitet hittar vi på en rad olika ställen i våra liv. Bland annat i vårt förhållande till andligt arbete, till meditation och bön. En kort stund med bön eller meditation kan ge en hel dag kvalitet. Att delta i Människovigningens handling kan ge en hel vecka kvalitet.

I evangeliets berättelse om arbetarna i vingården, Matt 20,1-16, verkar vingårdens ägare ha en aning om allt detta. Han ger människorna något meningsfullt att arbeta med, låter dem bidra efter förmåga och betalar dem, oberoende av arbetets kvantitet. Varje arbetare fick det som ansågs nödvändigt för att kunna klara levnadskostnaderna för en dag.

Vingårdsägarens sätt att handla på kan inspirera till tankar kring hur vi inrättar vårt samhälle så det blir mer mänskligt, ett samhälle där vi inte mäter och väger allt och där det är plats för alla. Ett samhälle som är skapat utifrån hjärtats kvaliteter.

Per Andersen

”Vår fysiska kropp består av hopp. Den är inte enbart sammansatt av atomer och molekyler. Ser vi med en fördjupad blick upptäcker vi att vår kropp hålls samman av hoppet!”

Tar vi de här orden av Rudolf Steiner på allvar innebär det att hoppet och förtroendet i tillvarons goda makter är det viktigaste för oss och vår hälsa. De ger oss den motståndskraft vi behöver för att klara tidens prövningar.

Ylwa Breidenstein

TRETTONDAGS HÄLSNING

Den som följer en stjärna vänder inte om

Stjärnornas förhållande till jorden ändrar sig något varje dag. En stjärna som ena dagen är högt uppe på himlen kan nästa dag stå djupt nere vid horisonten för att så småningom försvinna helt ur sikte. Finner vi en stjärna som vi vill vara trogen, måste vi därför vara beredda på att bryta upp och bege oss på vandring – om vi inte vill förlora den ur sikte. Vi måste också vara beredda på prövningar och hinder och inte ge upp om stjärnan inte längre syns. ”För den som följer en stjärna, vänder inte om” sa en gång Leonardo da Vinci.

Om allt detta talar epifaniatiden, som inleds med trettondagen och pågår i fyra veckor. Vi påminns om att januari är uppbrottets tid. De tre konungarna bryter upp från sina hemländer. Maria och Josef bryter upp och flyr med det lilla barnet till Egypten. Vi bryter upp från julfirandet, från det gamla året, för att bege oss in i ett nytt okänt år. Epifaniatiden uppmuntrar oss att vara trogna vår övertygelse och följa den väg vi valt att slå oss in på. En väg som vi inte måste vandra i mörker för också vi blir ledsagade. I vårt inre lyser nådestjärnan. Uppmärksammar vi den så hittar vi impulsen och kraften till de uppbrott livet kräver av oss. Vi finner vår frälsnings rätta väg – även i det okända.

Ylwa Breidenstein

Längtan heter min arvedel

”Längtan heter min arvedel….slottet i saknadens dalar”…så börjar en dikt av Erik Axel Karlfeldt – en av många dikter om längtan. Och visst är längtan en viktig del av vårt liv, ja en viktig uppgift i vårt liv! Stjärntydarna, de vise männen som epifaniatiden nu ställer i förgrunden, tog sin längtan på allvar. Vad var det som de längtade efter så starkt att de begav sig iväg på sin långa och dramatiska färd? Frågan är om det inte var samma längtan som vi alla bär på som arvedel. För det finns i oss en hunger som inte kan mättas genom konsumtion av mat, av ägodelar eller av andra människor. Det finns i oss en andlig törst som är något annat än bara suget efter det materiella och sinnliga. Vi hungrar och törstar alla efter sammanhang och mening i våra liv, längtar efter ett djupare svar på dödens –  men också födelsens –  mysterium.

Kanske är det anledningen till att så många människor söker sig till kyrkorna under jultiden? Kanske finns det något i julstämningen som väcker och påminner oss om vår djupa längtan efter andliga kvaliteter? Om det är så, vad gör vi då av vår längtan, ”av slottet i saknadens dalar” när julen är slut? Packar vi bort den med allt julpynt eller låter vi den bli till en milt glittrande ledstjärna som lugnt höjer sig över de vardagliga begärens irrbloss? För som de vise männen kan också vi resa på oss och stå upp för vår längtan. Vi kan följa den ända in i tillvarons hjärta! Genom att följa våra andliga behov och ge oss ut på resor i tanken, i känslan och i viljan –  kommer vi till vår överraskning att hitta den väg som inte leder bort men hem! 

Ylwa Breidenstein

🖨

Kungarnas marsch

1. Kungar tre fick jag på vägen se,
ett praktfullt följe med gyllne vagnar.
Kungar tre fick jag på vägen se,
jag undra' vad det var för kommitté!

De tågar stolta mot Betlehem
och alla spelar på trummor och trumpeter.
De tågar stolta mot Betlehem
och österstjärnan lyser klar för dem.

2. En elefant, ja det är faktiskt sant,
han lunkar sakta bakom fem kameler.
En elefant, ja det är faktiskt sant,
han bär en spira gjord av diamant!

Sist i tåget en dromedar
han vaggar framåt med guld och ädla stenar,
sist i tåget en dromedar
och fridens stjärna lyser underbar!

3. I ett stall, att frälsa världen all,
där låg ett kungabarn i enkel krubba.
I ett stall, att frälsa världen all,
där låg ett barn fast natten var så kall.

Nu öppnar Josef sin dörr på glänt,
ett sådant tåg han aldrig nånsin skådat.
Nu öppnar Josef sin dörr på glänt,
se stjärnan lyser som Vår Herre tänt.

4. Maria ser förundrad vad som sker,
i stallet skimrar det av guld och myrra,
Maria ser förundrad vad som sker,
och trenne kungar böjer knä och ber.

Fridens konung, dröj hos oss kvar,
nu rymden ljuder av änglakörens toner.
Fridens konung, dröj hos oss kvar,
dig hyllar Kaspar, Melchior, Balthasar!

Fransk julvisa

JULBREV till församlingarna

Julhälsning från 1400-talet

Fra Angelico

Med den här julhälsningen, skriven på 1400-talet av munken och renässanskonstnären Fra Angelico, önskar vi präster Kristensamfundets vänner en GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR och tackar för ert stöd under året som gått!

Jag hälsar dig! Jag är din vän och min kärlek till dig är djup. Det finns inget jag kan ge dig som du inte redan har. Men det finns mycket, ofantligt mycket, som du kan få –  även om inte jag kan ge dig det. 

Ingen himmel kan komma till oss om den inte redan bor i våra hjärtan. Ta emot himlen! Ingen frid kan nå oss i framtiden som inte redan nu ligger dold i de små ögonblicken. Ta emot frid!

Tillvarons dysterhet är bara en skugga. Bakom den, inom räckhåll för oss, ligger glädjen. Om vi bara kunde skåda, skulle vi i mörkret finna mod och strålglans. För att se det behöver vi bara noggrant titta efter. 

Livet är en frikostig givare. Men vi bedömer dess gåvor utifrån höljet och slänger dem som vore de något fult, hårt eller tyngande. Ta bort skalet, så kommer du därunder att hitta en levande härlighet, vävd av kärlek och visdom och kraft. Välkomna den  – och du rör vid ängelns hand som skänkt dig den!

Allt vi kallar en börda, en sorg, en plikt, tro mig, är från ängelns hand. Det är undret av en beskyddande närvaro. Detsamma gäller livets fröjder. Vi ska inte bara se dem som glädjeämnen, för även de gömmer gudomliga gåvor!

Livet är så fullt av mening och ändamål, så fullt av skönhet bakom sin täckmantel. Du kommer att finna jorden som omsluter din himmel!  Det enda som krävs är modet att lyfta på höljet, det är allt! Men modet har du och kunskapen om att vi är pilgrimer som vandrar genom okänt land, på väg hem.

Och så vid denna jultid hälsar jag dig, inte som en världslig julhälsning, utan med djup aktning och bön om att  för dig –  nu och alltid –  dagen må bryta in och skuggorna fly bort!

Fra Angelico

All vår ingång signe Gud

Från framförande av Julspelet från Oberufer i Kristofferuskyrkan

Till julen hänger vi gärna en krans på dörren. Den gör ingången mer välkomnande. Men framförallt får den oss att för bråkdelen av en sekund stanna till och vakna upp framför tröskeln i stället för att med tanken redan vara inne i rummet. Julkransen på vår dörr hjälper oss att uppleva ingången som om det vore den allra första gången vi gick igenom den. För oftast passerar vi en ingång med slutna sinnen, utan att lägga märke till den gräns vi överskrider.

 ”All vår ingång signe Gud” heter det i inledningssången i det medeltida julspelet från Oberufer. Sången avslöjar en hemlighet för oss. Den berättar att varje ingång bär på en välsignelse och en ny början! Även de portar som vi dagligen går igenom är alltid en öppning mot något nytt. Frågan är bara om vi är tillräckligt öppna för att ta emot välsignelsen och nåden som varje ny början bär på?

Nu slås julens port upp för mänskligheten och blir en välkomnande ingång till det heliga rum som jultiden innebär. Vi samlas gärna i kyrkan för att i gemenskap och medvetenhet gå över den här tröskeln. Altaret – ingången till den andliga världen – är hos oss i Kristensamfundet till julen smyckat på ett annat sätt än under det övriga året. Gyllene bokstäver välver sig i en båge över altaret och får oss att lyfta blicken och vidga våra sinnen. Också den gyllene skriften på duken framför altaret, vill hjälpa oss att uppleva julen som om det vore den allra första gången och tona ner upplevelsen av att ”nu är det jul igen…”

Så som himmelsporten, ingången till den andliga världen, slogs upp för herdarna den allra första julnatten och skänkte dem insikten om en omvälvande, välsignande förnyelse för mänskligheten, vill varje julnatt skänka oss en nyfödd blick på livet. Julens högtid vill hjälpa oss att vakna upp ur vårt medvetenhetsmörker, så att vi sedan kan börja uppmärksamma vardagens alla välkomnande öppningar och ingångar mot det andliga, mot Kristus. 

Ylwa Breidenstein

Juergen Kadow

Två dagboksanteckningar av Dag Hammarskjöld från julen 1955:

”Så gick jag i drömmen med Gud genom väsensdjupet: vikande väggar, öppnade portar, sal efter sal av tystnad och mörker och svalka – av själars företrogenhet och ljus och värme – tills omkring mig var gränslösheten i vilka vi alla flöt samman och levde vidare som ringarna efter fallande droppar på vida, lugna, mörka vatten.”

”Alltid: här och nu – i den frihet som är ett med distans, i den tystnad som föds ur stillhet. Men  – denna frihet är en frihet under handlande, denna stillhet är en stillhet bland människor. Mysteriet är ständig verklighet hos den som i världen är fri sig själv, verklighet i lugn mognad under bejakelsens mottagande uppmärksamhet. Vägen till helgelse går i vår tid med nödvändighet genom handling.”

Michael Buthe

För barnen:

Den lilla granen

Den natt då Kristus föddes, samlades allt levande  –  både växter och djur – för att hylla den nyfödde konungen. Olivträdet bar fram sina frukter som gåva, spindeln spann ett vackert nät och koltrasten sjöng en sång. Men det lilla granträdet hade ingenting att bära fram och det var så utmattat efter den långa färden fram till stallet att det inte orkade hålla emot när de större träden knuffade undan det. Till slut hamnade det längst bak, där det inte ens kunde se Jesusbarnet.

Men en ängel fick fick syn på granen, såg hur sorgsen den var över att inte få vara med och hylla Jesusbarnet. Därför tog ängeln en handfull stjärnor och strödde ut över granens grenar, så att den började glittra vackert i mörkret. När Jesus fick syn på den lilla, glimmande granen längst bak, sträckte han ut armarna och log. Då fick granen äntligen komma fram till krubban och hälsa på Jesusbarnet.

Och i himlen bestämdes det att från denna stund skulle granen varje jul bära ljus och tindra för att glädja jordens alla barn!

Författare okänd

🖨