Kategoriarkiv: Årshögtider

Mikaelitid

Det gäller att smida medan järnet är varmt och glöder! Det gäller att utnyttja ögonblicken, vägskälen i livet och inte tveka medan vägarna ännu är öppna och välkomnande! Om det handlar Matteusevangeliets 22:a kapitel som inleder Mikaelitiden. (Matt 22, 1-14)

Om och om igen för oss ödet till korsvägar där vi måste fatta snabba beslut. Ja, varje minut, varje timme och varje dag står vi vid sådan vägskäl, även om vi oftast inte är medvetna om det. Vi väljer vilka tankar som vi vill ge företräde i oss, vilka passioner som vi vill tillåta oss att känna och vilka handlingar vi vill verkställa. De här vägvalen som vi gör, är inte bara livsviktiga för oss utan påverkar i det långa loppet också de större skeendena i världen.

Tiden här på jorden är alldeles för värdefull för att slösas bort på självupptagenhet, alldeles för dyrbar för att skjuta upp erbjudna möjligheter till glädje och gemenskap med varandra och med den andliga världen. För plötsligt är det försent, tillfället har gått oss förbi och glöden har slocknat. Av det varma järnet har det blivit kallt stål, som bara duger till vapenskrammel och konflikter med vår omgivning.

Mikaelitiden kommer som ett flammande varningsmärke på vår väg genom året, för att vi inte ska frestas till att välja bort vår kallelse och avvisa Faderns inbjudan till oss att medverka till att himmelsljuset inte slocknar här på jorden.

Mikaelifesttiden vill få våra hjärtan att glöda av iver så att vi modigt griper ögonblicket där situationen kräver det och smider våra tankar, känslor och viljeimpulser efter andliga former och perspektiv.

Ärkeängeln Mikael lägger oss i dessa dagar en festdräkt av gnistrande kärlek varmt om hjärtat. På uppdrag av Fadern erbjuder han varje människa ett sådant hölje. Att bära den är det enda krav som ställs på oss för att vi ska kunna ta del i Faderns fest för Sonen, är förutsättningen för att vi ska kunna ge ett svar i avgörandets stund och behålla vår inre formbarhet och glöd.

Ylwa Breidenstein


DE SOVANDE RIDDARNA I ÅLLEBERGET

Det var en gång en bonde som skulle fara till Falköping och sälja havre. Eftersom han ville komma till staden tidigt på morgonen så åkte han hemifrån mitt i natten. När han kom till ändan av Ålleberg stod där en liten karl i grå kläder och frågade: ”Vill du inte sälja mig din havre?” Bonden tyckte att det var besynnerligt men vågade inte säga annat än ja till den märklige karln. ”Följ då med in i berget, men du får inte röra något alls där inne.” Den grå gubben tog märren i betslet och ledde henne rätt uppför berget medan bonden satt på och åkte. De kom till en järnport som öppnade sig och så körde de rakt in i berget.

Där inne fanns en stor vacker sal full av stora granna hästar. Allihop var betslade och betslen var gjorda av guld och silver.”Hur kan ni få tag på mat till alla hästarna?” Det kunde inte bonden begripa.”Jo”, sa den lille grå, ”Allt som skrapas ihop med orätt på åker och äng, det kommer hit, och det tryter aldrig,” Nej, det kunde bonden tänka sig, för på den tiden var inte gårdarna utskiftade utan låg om vartannat, hur som helst, så det var ingen konst för gårdsbönderna att ta med sig lite grann från sin grannes åkrar.

Bonden gick och stirrade och stirrade i salen. När ögonen började vänja sig såg han inte bara hästarna utan tusentals riddare i full stridsmundering med guldförgyllda hjälmar och sköldar. Det var så oändligt många karlar och hästar och det märkliga var att de allesammans sov. Vilka de tappra stridsmännen var eller varifrån de kom kunde inte ens den lille grå svara på. Men han visste att de alla var beredda att dra ut i kamp och beskydda människorna på jorden då den stora faran kom. 

Och hur det än var så kunde bonden inte låta bli att röra lite vid en häst, för den var så obegripligt grann. Men då rörde hästen på sig så att betslet började skramla och riddarna runt omkring började vakna.”Gäller det nu?” frågade en av dem. ”Nä”, sa den lille grå, ”Inte än.”

Och i detsamma fick bonden en spark så att han flög ut på vägen, för han skulle ju inte få röra vid något där inne. Märren och släden, de stod redan på vägen. Bonden vågade inte se sig om, men han hörde hur den tunga järnporten slog igen bakom honom då han satte sig på kärran och körde hem, så fort hästkraken orkade.

När han kom hem såg han att säckarna var lika fulla som när han farit, men nu var de fulla utav guld istället för havre.

Sägen från Falköping

Skönhetens lov

Skönhet finns för dig och mig

Nu till midsommar överväldigas vi av naturens skönhet som omger oss i doft, färg, och klang. Skönhet ger lindrig i krävande tider och är den bästa medicinen mot uppgivenhet och tröstlöshet. Förutom i naturen så finns skönheten både i konst, vetenskap och religion. Den hjälper oss att orka leva, ger tröst i sorgen och bekräftelse i glädjen. Genom det sköna i tillvaron får vi verktyg och kraft att överleva även det fula som drabbar oss. Under historiens gång har de stora konstnärerna, tonsättarna och författarna vetat att våra liv är fulla av kaos och lidande. Men de hade ett botemedel att ge oss: skönhet! Skönhetsbegreppet varierar med tid och kultur, men det finns även en gränslös, evig skönhet som inte låter sig fångas in eller bestämmas av yttre faktorer.

I vår tid är tyvärr skönhet ofta associerad med konsumtion, den missbrukas för att skapa begär att konsumera. Men vad är egentligen skönhet? Skönheten framkallar stämningar som vi inte har till vardags, skapar en ingång till vår själ. Om vi förlorar skönheten förlorar vi samtidigt tillvarons mening och innebörd. Känslan som drabbar oss när vi möter det vackra är svår att beskriva. Den kan leda till en aha-upplevelse som stannar hos oss hela livet. Vi kan också bli så berörda och överväldigade av det sköna vi möter så att vi brister ut i gråt. Skönheten finns för dig och mig, för oss alla, och vi behöver den i sin äkthet mer än någonsin. Oavsett hur vi definierar den, har den ett värde, lika viktigt som sanning och godhet, eftersom den motsvarar ett universellt, djupt mänskligt behov hos oss alla.

Mötet med det sköna kan vi kalla nåd

Skönheten för oss in i ett gränsområde, till något som är större än oss. För korta ögonblick upplever vi det fullkomliga, det gudomliga, vi har en religiös upplevelse. Mötet med det sköna kan vi därför även kalla nåd. För ett kort ögonblick får vi känna närvaron av ett annat medvetande, en annan värld. Vi ges en chans att förstå att vi inte bara är kropp, mat, arbete, konsumtion eller pengar. Skönheten behöver vi som förbindelselänk till en andlig dimension av oss själva. Den gör oss fromma i själen, lär oss att be. För det är inte enbart i lidande och nöd som vi kan vända oss till det gudomliga. I mötet med det vackra kan också ett behov väckas att i glädje och tacksamhet få vända sig till Gud och lovprisa Honom i en bön.

Skönheten i naturen är fullkomlig. Vi kan inte förbättra den, bara öppna oss för den och låta den uppfylla oss. Naturen är en färdig värld, en avslutad gudomlig skapelse. Skönhet i konsten däremot, är människoverk som kommit till genom mänskligt initiativ. Här består skönheten i längtan efter något som ännu inte är helt färdigt eller fulländat. Äkta konst har ett drag av smärta och flyktighet som blir till en impuls att vilja göra om och göra ännu vackrare. I all konstnärlig aktivitet sker en trevande fortsättning på skapelsen, en process som av Gud nu lagts i människans händer.

Människan är som vackrast när hon talar sanning

Men också i människan finns skönheten. När vi ser på ett litet barn kan vi uppfyllas av en beundran och hänförelse för det sköna i människoskapelsen. Och ser vi in i den gamla människans ansikte, där livserfarenhet, sorg och prövningar ristat in fåror, upplever vi det återigen. Rembrandt var en mästare i att lyfta fram åldrandets skönhet i sina målningar.
Det finns också något oändligt vackert i en människa som osminkat står upp för sina gärningar. Ja, människan är kanske aldrig vackrare än just när hon talar sanning – även om innehållet är en skuldbekännelse och handlar om det ofullständiga i oss. Sanningens stund är ett ögonblick av skönhet just därför att den uppenbarar människoväsendet i dess ständiga strävan mot det fullkomliga,. Det ger oss en glimt av det gudomlig jaget i oss som alltid är i rörelse och om vilket Kristus säger ”Jag är vägen, sanningen och livet”.

Midsommar- och Johannitiden handlar om allt detta och uppmanar oss att med alla våra sinnen beundra det sköna och vårda det sanna!

Ylwa Breidenstein

O, vad världen nu är skön

 En psalm med text av Jacob Axel Josephson, musik av Wolfgang Amadeus Mozart

O, vad världen nu är skön,
Klädd i sommardräkten!
Känn i skog, på äng, på sjön
Milda, friska fläkten,
Ljuva dofter, fågelsång —
Mänska, höj ock du din sång!

Jorden, smyckad som en brud,
Högt lovsjunger Herran.
Jubla, lund i vårlig skrud,
Ängder när och fjärran!
Allt hans Ande skapar nytt,
Vinterns tunga välde flytt.

Skulle ej min själ, min mun
Honom offer bringa,
Helig sång av hjärtats grund
Till Guds ära klinga!
Är vår jord så rik på fröjd,
O, hur blir då himlens höjd!

Tröstaren – den helande Anden

Trösten berör oss som en mild fläkt

”Vårt behov av tröst är oändligt”, skrev Stig Dagerman en gång. Trösten är ett behov som finns hos människan hela livet, från det gråtande barnet till den döende människan. Alla har vi känt det. Och har vi själva för stunden inte det behovet, så finns det alltid någon i vår närhet som är i nöd och i akut behov av tröstande ord.

Trösten berör oss som en mild fläkt, sänker sig ned över vår själ, som en läkande kraft och sprider ljus och värme i själsligt mörker. Och ändå är inte allt som ser ut som tröst här på jorden, verklig tröst. Det finns en falsk tröst i världen, som vill hålla oss kvar i gamla vanor och fånga oss i sentimentala känslor. Den ger stenar istället för bröd  därför att den förleder oss att känna tröst, där vi blundar för sanningen och hellre blickar bakåt än bejakar förändringar.

Men den som vill ta emot den hjälp och tröst som pingsten står för, ryggar inte tillbaks för verklighetens fakta och sanningar. Andens tröst når oss först när vi börjar lösa oss från livslögner och halvsanningar, när vi inte bara hjälplöst upplever vår egen och världens sårbarhet utan också är beredda att handlingskraftigt söka efter motåt-gärder. Den här foren av tröst bistår oss när vi inte resignerar, när vi inte enbart längtar tillbaks till den gamla goda tiden.  Där vi vågar trotsa vår tids olika skräckhändelser för att gemensamt stödja och stötta varandra, i tanken, i känslan och genom viljehandlingar – där kan vi vara förvissade om att den äkta Tröstaren i vår jordetillvaro också är närvarande.

Maria och den nya gemenskapen

På grekiska är ordet för tröst, Paraklet, detsamma som används för den heliga Anden. Verbet betyder att kalla någon till sin sida för att få hjälp. Pingst-anden skildras som flamma, som vind och som hjälpare. Tröstaren är en annan viktigt aspekt och benämning av anden, även om den lätt hamnar i bakgrunden. Som Tröstare ställer sig Anden troget på vår sida i vår otillräcklighet och våra misslyckanden och uppmuntrar oss till nya försök, så att vi inte ger upp våra mål. Genom att ge oss insikt i djupare sammanhang låter den ett förklarande, tröstande ljus falla på vårt öde. Som Tröstaren kommer den heliga anden vår själ som allra närmast.

Gamla kyrkmålningar framställde ibland den helige anden i Marias gestalt. I urkristendomen upplevde man ett samband mellan dessa två. Maria uppfattades som den Helige Andens mänskliga uttryck och gestalt, som en inkarnation av den. Så överraskar det inte heller att Maria står i pingstens centrum. Hon är tillsammans med apostlarna när pingstvinden sveper in och lågorna tänds över deras huvuden. Som ett mot ovan öppet hjärta, bildar hon den nya gemenskapens mitt. Så blir pingsten en födelsedags-fest för en helt ny social form som inte är färdig eller sluten, utan som hela tiden bildas och uppstår på nytt!  Den här nya gemenskap står för medmänsklighet och ömsesidig empati. Någon ledare i traditionell mening behöver den inte, därför att alla är villiga att representera helheten och inte bara sig själva. 

Än så länge är detta till största del bara ett fjärran framtidsmål. Vi har en väg framför oss att gå innan vi är där. Undervägs har vi möjligheten att förbinda oss med Maria-kvalitéerna och göra dem till våra egna. Hon är en förebild för hur vi kan övervinna sådana polariteter som hindrar den nya sociala formen att förverkligas. Dit hör motsättningar mellan individ och gemenskap, mellan manligt och kvinnligt och mellan det jordiska och det himmelska. Maria-väsendet står för harmoni samtidigt som hon bejakar mångfald och nyansering.

Helig och helande Ande

I Kristensamfundets credo nämns den helige anden två gånger. Först hör vi att ”Jesu födelse på jorden är en verkan av den helige anden”, lite senare säger credot att genom Kristus kan den helande anden verka. Helig ande och helande ande, två sidor av anden lyfts fram, en från det förgångna och en från framtiden.

Ursprungligt verkade den helige anden i den del av skapelsen som inte dragits med in i syndafallet och som vi ännu främst kan uppleva ute i naturen, utanför oss. Den symboliseras av den vita duvan som svävar ovanför marker och inte inkarnerar.

Den från framtiden utsände helande anden verkar inom oss inkarnerade människor, som en läkande kraft sedan den första pingsten. Men den behöver människans vakna medverkan. Då hjälper den oss att hela det som brustit, hela följderna av syndafallet som splittrade oss och skiljde oss från helheten – samtidigt som vi därigenom vann vår frihet. Kristus sände den helande Anden till människorna för att vi aldrig ska vara utelämnade åt tröstlöshet och hopplöshet i lidandet.

Och utan Kristus i våra själar – genom vilken den helande anden verkar –  fortsätter uppsplittringen och sprick-bildningen i det sociala. Anden är alltså inget surrogat för Kristus utan den gör Kristi närvaro ännu mer verklig. När Anden kommer säger den inte: ”Här är jag.” Den säger: ”Här är Kristus”. Den tröstar genom att göra Honom närvarande. Kanske skulle den tröst vi försöker att ge varandra vara effektivare om vi gjorde detsamma!

Ylwa Breidenstein