Till deltagarna i sommarmötet 2020 på Davide, Gotland
Kära vänner
”Utifrån tidens vanmakt…. ” det kunde inte ha varit en bättre titeln på vårt sommarmöte! Vi lever mitt i vanmakten och har gjort det i månader, alla är drabbade. Utifrån den situation som råder just nu vill vi gärna informera er om våra tankar kring sommarens möte. Vår förhoppning är att kunna genomföra mötet i en eller annan form. Vi står i ständig kontakt med varandra för att utvärdera situationen i respektive land. Som ni alla säkert förstår kan vi för närvarande inte säga vad som är möjligt i slutet av juli, eftersom förhållandena och rekommendationerna ofta ändras snabbt. Det som vi utgår ifrån är att vi måste begränsa antalet deltagare. Just nu är bestämmelsen så att högst 50 deltagare är tillåtet. Davides lokaler är heller inte stora nog med tanke på fysisk distansering.
För att kunna få en tydlig överblick över antalet deltagare, vore det bra för oss att få veta om du som anmält dig verkligen tänker komma. Om så inte är fallet kommer konferensavgiften naturligtvis att betalas tillbaka, detsamma gäller även om hela mötet måste ställas in. I slutet på maj eller i början av juni, kommer vi att skicka ut ett nytt e-postmeddelande till alla som har anmält sig, med information om vad som är möjligt att göra utifrån gällande rekommendationer från folkhälsomyndigheten. Hittills har 32 personer anmält sig, förutom de 14 prästerna och 4 medhjälparna.
Så låt oss alla hålla tummarna för att vi till sommaren kommit ur den här vanmakten, åtminstone litegrann!
Eftersom många var väldigt glada för de olika bidragen på YouTube under påskdagarna så kommer detta initiativ att fortsätta. Det blir en kurs om påsktidens händelser, det vill säga det som händer från uppståndelsen påsksöndag fram till Kristi himmelsfärd. Det kommer en ny del på YouTube varje tisdag och det är fritt för alla att delta, man behöver inte anmäla sig och kan se dem enskilda delarna när man vill.
Om man vill kan man också delta interaktivt genom att skicka in frågor och tankar till innehållet vi arbeta med. De behöver jag att få senast lördagen innan tisdagens kurs. Jag bemödar mig att ta upp allt som kommer in, men om de kommer in mycket kan jag behöver att välja vad som kommer med.
Det finns ingen pris på kursen men eftersom Kristensamfundet ska överleva vi tacksamma sa ett bidrag:
Här är frågor som du kan jobba med inför kursen 28 april:
– Bilderna i evangeliet betyder ofta mycket. Det är del av en bild att kvinnorna kommer till graven när solen går upp. Vad betyder det att solen går upp?
– Kvinnorna blir förskräckta över det som de upplever vid graven. Varför blir de förskräckta? Vad är det för skräck som griper tag i de? Var kommer den ifrån?
– Maria från Magdala är den första att möta den uppståndne. Hon känner inte igen honom! Hur kommer det sig att hon inte känner igen honom? Hon har följt med honom i nästan tre år!
Lördagen 2 maj: Deadline för frågor till kursdel 3: Tisdagen 5 maj: kursdel 3:
Denna video kommer att bli tillgänglig från kl 17. Lördagen 9 maj: Deadline för frågor till kursdel 4.
Tisdagen 12 maj: kursdel 4 Denna video kommer att bli tillgänglig från kl 17.
Lördagen 16 maj: Deadline för frågor till kursdel 5. Tisdagen 19 maj: kursdel 5
Denna video kommer att bli tillgänglig kl 17. För kontakt kan ni använda min vanliga e-mail adress eller denna: april.kurs@andersen.cc
Allt väl och många hälsningar, Per Andersen Kristensamfundet i Stockhoml
Eftersom det finns församlingar i Sverige som för närvarande inte får prästbesök och det dessutom finns människor som pga att de hör till en riskgrupp inte kan kan ta del i församlingslivet där det erbjuds, finns nu möjlighet att lyssna på föredrag och läsningar via internet.
Codex purpureus Rossanensis kallas en ovanlig evangelie-handskrift från 500-talet. Den är skriven på purpurfärgade pergamenstblad och texterna är omgivna av unika miniatyr-målningar. Den purpurfärgade bakgrunden gör att det rumsliga i de små konstverken träder tillbaka och man får en upplevelse av något översinnligt och evigt. En av miniatyrerna skildrar den kända liknelsen om den barmhärtige samariten (Luk 10, 25-37). Bilden är mer än bara en illustration och ger liknelsen en ny och djupare innebörd.
Berättelsen i evangeliet utgår från frågan ”vem är min nästa?” På bilden ser man den överfallne mannen liggande på marken. Han är naken och utelämnad. Håret är rufsigt och han blöder. Ögonen är vidgade och uppspärrade. Han har precis sett två människor gå förbi som ignorerade hans nöd. Inte bara hans kropp gör ont, han har också tillfogats en själslig smärta.
Vid den sårade mannens fötter svävar en ängel i skir, ljusblåa dräkt. Dräkten döljer ängelns fötter och händer. Ängelns svallande hölje – som står i skarp kontrast till mannens nakenhet – sänker sig ömt ner mot den överfallne. Genom hela sin kroppshållning uttrycker ängeln sitt deltagande i det som sker och sin beredskap att tjäna. Han bär på en gyllene skål med substanser som ska rena såren och lindra smärtorna.
Vid den nödlidandes huvud står den barmhärtige. Målningen fångar det ögonblick när han med utsträckta händer böjer sig ner mot den sårade för att tröstande beröra honom. Han bär en gyllene mantel ovanpå sin blåa dräkt och utstrålar medlidande och förbarmande. Glorian runt hans huvud har ett kors. Är det Kristus själv som kommer till hjälp och närmar sig den som klagande ligger på marken? I liknelsen är det en samarier som visar medmänsklighet mot sin nästa. Men här i bilden är det Kristus som hjälper den fallne att resa sig upp. Det är ingen motsägelse, för där det sant mänskliga visar sig i sin storhet, där är samtidigt Kristus.
I liknelsen känner vi igen vår tid. Vi känner igen vanmakten, utmattningen och kraftlösheten hos den nödlidande, som inte orkar resa sig. Alla dessa känslor upplever Kristus med oss. Han vill omfamna oss och ge oss kraften att stå upp igen och vandra vidare på våra livsvägar. Men liknelsen om den barmhärtige samariern påminner oss också om tendensen i dag att se förbi en medmänniska i nöd eller betrakta henne som ett hot, en smittobärande fiende. Samtidigt som Kristus är den barmhärtige som hjälper oss att resa oss upp, är han paradoxalt nog också den nödlidande. Vårt lidande har han gjort till sin smärta och identifierar sig med varje enskild nödlidande. Därför kan man säga att Kristus är vår nästa.
Om allt detta berättar den lilla miniatyrbilden från 500-talet som är lika aktuell då som nu. Den lyfter fram passionstidens (fastetidens) budskap: att vara kristen är att öva sig i barmhärtighet och låta det rent mänskliga i oss bli verksamt. Gör vi det kommer änglarna att stödjande bistå oss!
Ylwa Breidenstein
”Det djupast individuella är alltid det vidast universella.”
Diktaren Bertil Ekman studerade i Uppsala ungefär samtidigt som Dag Hammarskjöld och hans tankar kom att sätta djupa spår i Hammarskjölds själ. Här är ett avsnitt (skrivet ca 1917) ur Ekmans ”Strödda blad”:
”När en människa får sin egen tro, då lyftes hon till sitt väsens förklaringsberg och får skåda sin Guds innersta mening med henne. Denna tro är sålunda alltid något som är speciellt hennes, som hon ej delar med andra. Det är därför som det är så svårt för en människa att hjälpa en annan till tro. Hennes tro, det är den glimt av Guds väsen, som hon skall ge ut åt andra och som hon och ingen annan kan uppenbara för världen. ”
”Men tron har även en universell sida. Den, som förnummit Gud i sitt inre, skall även bli lyhörd för Guds närvaro i alla andra väsen, som han möter på sin väg, och kanske mest hos dem, han minst anade att finna något hos. Det djupast individuella är alltid det vidast universella. Guds-upplevelsen står alltid i förening med du-upplevelsen.”
”Nya trosmänniskor, det innebär sålunda ny tro, ett tillskott till den gamla. En äldre generation stirrar sig så lätt blind på sina trosuttryck, att den ej mäktar ana Gud bakom nya. Men är ej kriteriet på graden av livet i en gudstro just förmågan att känna igen de nya glimtarna från en evigt danande Gud?”
”Varför äro alla tider så fattiga på en Simeon, som kan välsignande betrakta den nya tidens Kristus-ande?”
Lars Karlsson
Hur mäter man en maskros skönhet?
Hur mäter man en maskros skönhet? Hur mäter man djupet i ett bra samtal? Hur mäter man glädjen över ett människomöte? Svaret är enkelt: det går inte, det kan vi inte, det vill vi inte. Detta är hjärtats kvaliteter och låter sig inte mätas. Och där har vi ett problem eftersom vi lever i ett samhälle där allt ska mätas och vägas, där kvantitet är viktigare än kvalitet. Ett samhälle som tenderar till att inte värdera det som inte kan uttryckas genom kvantitet!
Allt måste kunna mätas och vägas är maximen idag, det gäller också människans värde i samhället. Vårt arbetet är ett bra exempel på detta. Det mätts och vägs bland annat genom den tid vi arbetar, vår effektivitet, hur vi uppfyller alla normer och regler och allt dokumentera ordentligt.
En motsatsen till detta finns i tankarna om medborgarlön, där idéen är att komma bort ifrån att mäta och väga arbetet och sedan betala för kvantiteten. Istället är idén att ge en av arbetet oberoende basinkomst som det går att leva av. Därigenom får människan en kraftfull möjlighet till att göra det som hon känner är värdefullt, meningsfullt, och glädjande – och att bidra till samhället efter förmågan.
Att kvalitet är viktigare än kvantitet hittar vi på en rad olika ställen i våra liv. Bland annat i vårt förhållande till andligt arbete, till meditation och bön. En kort stund med bön eller meditation kan ge en hel dag kvalitet. Att delta i Människovigningens handling kan ge en hel vecka kvalitet.
I evangeliets berättelse om arbetarna i vingården, Matt 20,1-16, verkar vingårdens ägare ha en aning om allt detta. Han ger människorna något meningsfullt att arbeta med, låter dem bidra efter förmåga och betalar dem, oberoende av arbetets kvantitet. Varje arbetare fick det som ansågs nödvändigt för att kunna klara levnadskostnaderna för en dag.
Vingårdsägarens sätt att handla på kan inspirera till tankar kring hur vi inrättar vårt samhälle så det blir mer mänskligt, ett samhälle där vi inte mäter och väger allt och där det är plats för alla. Ett samhälle som är skapat utifrån hjärtats kvaliteter.
Per Andersen
”Vår fysiska kropp består av hopp. Den är inte enbart sammansatt av atomer och molekyler. Ser vi med en fördjupad blick upptäcker vi att vår kropp hålls samman av hoppet!”
Tar vi de här orden av Rudolf Steiner på allvar innebär det att hoppet och förtroendet i tillvarons goda makter är det viktigaste för oss och vår hälsa. De ger oss den motståndskraft vi behöver för att klara tidens prövningar.
Konstnären Joseph Beuys tankar om Kristus. Utdrag ur ett samtal som han förde med den katolske prästen och teologen Friedhelm Mennekes, den 30 mars 1984. Översatt från tyska av Jürgen Vater.
De gamla troskrafterna
De gamla troskrafterna är inte längre tidsenliga. Människan behöver aktivera helt andra kunskapskrafter, helt andra sanningskrafter. Utan den kristna substansen, utan livets och andens element, utan imagination, inspiration och intuition är en positiv medvetenhetsutveckling inte möjlig.
Joseph Beuys, uppståndelse 1958
Kreativitet
Den här gången går det inte längre att Gud hjälper människan som genom Mysteriet på Golgata, utan nu måste uppståndelsen åstadkommas genom människan själv. Ur det här perspektivet är det ganska intressant att åter betrakta uttalandet om att ”Gud är död”. Han är död så till vida att han aldrig mer kommer av sig själv för att på något sätt stödja människan. Det gör han inte – därför att allt redan finns inuti människan. Hon måste så att säga själv rycka upp sig tillsammans med sin Gud. Hon måste göra vissa rörelser, speciella ansträngningar för att upprätta en kontakt med sig själv. Och det är ju den sanna vetenskapliga meningen av ordet kreativitet.
Joseph Beuys 1950
Sakramentet
Att skilja mellan Kristus och Jesus är helt avgörande. Hade inte Jordandopet ägt rum hade vi haft att göra med en stor historisk personlighet. Men det hade inte blivit Kristus, det vill säga den spirituella substansen, sakramentet, det konkreta som förändrar hela världen ända in i materien. Det hade inte tilldragit sig.
Joseph Beuys pieta 1952
Lidandet och träden
Lidandet är naturligtvis en viss klang i världen. Det är hörbar. Kanske ser man det också. Om man anstränger sig att varsebli sådana saker ser man i lidandet en ständig källa till förnyelse. Det handlar om en källa av kostbar substans som lidandet ger in i världen. Man ser att det finns en synlig-osynlig sakramental substans. I dag är det inte så ofta människorna, utan träden som lägger märke till detta. Det är därför jag planterar träd. När vinden susar i kronorna handlar det samtidigt om den substans som de lidande människorna har gett till världen. Träden har varseblivit det för länge sedan. Och de befinner sig också i ett tillstånd av lidande. De är rättslösa, och de vet det mycket väl. Även djuren är berövade sina rättigheter. Jag vill ge träden och djuren deras rättigheter tillbaka. Det är människans självklara förpliktelse. Om hon uppfyller sina uppgifter enligt den sanna kristendomen, alltså enligt sakramentet som susar genom trädkronorna, måste hon bete sig på ett motsvarande sätt.
Joseph Beuys, förlösaren, 1961
Helt nära
Och inför det inre ögat visar sig vad Kristi uppståndelse har förändrats till. Han har ju inte gått upp i ånga eller dunstat bort på något sätt. Den som försöker se med det inre ögat upptäcker att han för länge sedan har kommit tillbaka. Inte längre i någon fysisk form men i den rörliga formen av en substans som är osynlig för det fysiska ögat. Det vill säga att han substantiellt fläktar genom vartenda rum och vartenda tidselement. Han är alltså helt nära. Tröskeln för att kunna nå in till människan har aldrig varit så låg. Men ännu saknas den öppna hänvändelsen till den här upplevelsen för att sedan som människa förändras i grunden.
Joseph Beuys 1961
Jag vill beröring – vill du?
Ett av Michelangelos mest kända verk är Adams skapelse. Målningen visar Gud omhöljd av en väldig mantel. Han räcker sin hand mot människan som han just skapat. Och människan svarar med att sträcka ut sin hand till mötes. Deras fingrar berör nästan varandra. Det är som om Skaparen inte vill släppa sitt mest värdefulla verk – människan. Och inte heller människan vill släppa sitt upphov och ursprung.
Under Adam ser man jordens rundning. Den som ska vara det säkra och stadiga under våra fötter. Att vara hållen ovanifrån och buren underifrån det har varit människans grundstämning och trygghet i långa tider. Men i dag är den upplevelsen inte lika övertygande och självklar längre. ”Det finns ingen gud i rymden, jag såg ingen” säger en astronaut. ”Jorden och materien är inte det vi trodde att den var” säger vetenskapen. ”Den består av atomer”.
När himlen är tom och jorden vacklar, vad återstår då för människan? När det inte finns något som från ovan håller oss och som underifrån ger stöd då måste vi söka en ny hållpunkt: MITTEN. Och mittens väsen är redan här! Han som skapade Adam efter sin bild sände sin son mitt ibland oss människor. Sonen lämnade den gamla himlen och kom till den gamla jorden för att förvandla dem båda och ge oss en ny himmel och en ny jord. Vårt engagemang är efterfråga, ja nödvändigt i den här förvandlingen som har sin utgångspunkt i varje människas mitt. Vi gör Sonens sak till vår när vi räcker ut vår hand för att möta hans hand – som alltid är utsträckt mot oss med frågan: ”jag vill beröring – vill du?”
Ylwa Breidenstein
Kristensamfundet i Litauen bjuder till invigningsfest!
Människovigningens handling hölls į Vilnius för första gången sommaren 2001. Församlingen har utvecklats steg för steg under årens lopp, ledsagad av många prästbesök. Sedan 2017 förrättas sakramenten på litauiska och i september 2019 utsändes Rasa Kabailaite som präst.
Med en stor fest förbereder vi nu grundandet av Kristensamfundet i Litauen 16-18 oktober 2020. Alla, från när och fjärran, är hjärtligt välkomna!
När ett barn föds hälsar vi det välkommen på jorden. I dopet samlas människor som är beredda att som faddrar bära och ledsaga bar nets utveckling. Till festen nu i oktober vill vi bjuda in människor från hela Kristensamfundet som med glädje firar tillsammans den stora händelsen. Vi vill ge uttryck för beredskapen att ledsaga och understödja den vardande församlingen. Känn er hjärtligt välkomna!
Platsen: Ramen för vårt program och för måltiderna utgörs av konferenscentret Hotel Pa- norama i Vilnius, som har plats för 200 gäster. Där har det reserverats 50 enkel- och dubbelrum. Dessutom har det förbokats ett antal hotellrum i den närmaste omgivningen.
Språket:Tyska och litauiska kommer vara huvudspråk, men det kommer att översättas till andra språk, t.ex. skandinaviska. Då kan det uppstå ”språkprassel” i salen som vi hoppas ni kan ha överseende med.
Hälsningar: Vi skulle bli mycket glada över hälsningar eller små bidrag från våra gäster. För att kunna gestalta tiden som är avsedd för detta ber vi er vänligen att anmäla era bi- drag (med namn och kontaktinfo på anmälningsblanketten).
