Kategoriarkiv: Allmänt

Immunförsvar och Jag

Sammanfattning av ett föredrag hållet av Bjarne Edberg i Kristensamfundet, Stockholm

Immunförsvar = Värn av biologisk egenart skriven i varenda cell med DNA-kod. 

Jag = Andlig identitet med ett namn skrivet i himlen.

Kroppen behöver matas; den känner sin egenart och värjer sig mot allt främmande genom metabolism; alltså reducerar till kända/hanterbara delar.

Jaget anar sin egenart och längtar efter att lära känna och förstå allt annat främmande, genom kunskap. 

Hunger och nyfikenhet är syskon, så som vår religiösa förnyelse i Kristensamfundet och antroposofisk andevetenskap är syskon. 

Sakramentets helighet och vår fromhet, kan leva genom att vi inte vill värja oss mot Kristi kropp och blod; tvärtom vi vill lära känna Hans egenart/väsen.

Kristi väsen är kärlek som enar och förbinder oss med allt och alla. 

”Står fridfullt till världen”.

Det nya Jerusalem – staden som byggs ovanifrån

Det nya Jerusalem, Jacob Häne

Som en strålande, glänsande stad beskrivs vår och jordens framtid i Uppenbarelse-bokens 21:a kapitel. Den skildrar en stad som byggs ovanifrån – neråt, bestående av skimrande guld, gnistrande kristaller och lysande ädelstenar.

Ädelstenarna talar om vår väg mot det andliga

Ädelstenar berör oss människor på ett hemlighetsfullt och känslomässigt sätt. Vi upplever dem som fömedlare av dolda budskap och bär dem därför gärna som smycken eller lyckobringare. Det fanns tider då man var övertygad om att dessa glittrande mineraler berättar om mänsklighetens mål och om våra prövningar på vägen dit. Också i Uppenbarelseboken talar ädelstenarna om vår väg från det fysiska mot det andliga. De är en bild för det i oss som arbetar med att lämna tillståndet av mörker och formlöshet bakom sig och i stället erövrar sig förmågan att bli genomlyst och få kristallstruktur.

Vårt uppdrag är att blomma

Formens andar, Rudolf Steiner

Högt stående andliga väsen – Formens andar eller Exusia som de också kallas – står bakom ädelstenarnas tillblivelse. Det är samma väsen som gett människan hennes individualitet, hennes jag. De har förmågan att skapa rum där tidens begränsningar kan befruktas av evighetskrafter så att t o m stenar börjar att blomma och blir till lysande ädelstenar.  Det är en lång och tidvis smärtsam process att bygga på jordens och mänsklighetens framtid – att få den att blomma. Kraften för att genomföra det här byggprojektet som framtiden är, får vi av den själsliga substans och energi som inte slukas upp av jordiska anglägenheter, utan som riktar sig mot det som kommer oss till mötes ovanifrån.  Ädelstenarna påminner oss om vårt uppdrag att få vårt sanna jag att blomma upp samtidigt som vi ska ge jorden hjälp att få stråla ikapp med solen och stjärnorna –  att bli en kristall.

Det som är ovanför vardagen

I Människovigningens handling arbetar vi med just det här. Att ta emot det himmelska Jerusalem som framtiden kallas i Uppenbarelseboken. Tillsammans framför altaret riktar vi uppmärksamheten mot det som är ovanför vardagen – men som ändå är berörande nära. Här sänker sig Kristus kristallklara, lysande blick ner över oss och förädlar vårt innersta väsen. Tillsammans med Honom genomlyser och genomskådar vi vår ofullkomlighet och vårt mörker och bidrar så till att framtiden kan byggas på ädla grundstenar! 

Att leva i en apokalyptisk tid

Vad betyder vår kristna tro i tider av klimatförändringar, coronapandemi och ökade politiska såväl som ekonomiska spänningar? Ger vår tro oss ett verkligt stöd inför de globala utmaningar som mänskligheten står inför idag? Tilltron till vår förmåga att klara dessa utmaningar är inte den bästa. Istället  smyger sig lätt en domedagsstämning över oss som hotande talar om jordens och mänsklighetens undergång. I de här sammanhangen brukar vi säga att det känns ”apokalyptiskt” och menar att det handlar om den yttersta tiden för vår existens.

Apokalypsen synliggör en värld av nya möjligheter

Men ordet apokalyps avser något annat än undergång. Det betyder uppenbarelse, avtäcka eller att göra något synligt. Därför kallas också bibelns sista bok, Johannes Uppenbarelse, för Apokalypsen. Den synliggör en ny värld av möjligheter som närmar sig oss. Samtidigt avslöjar Apokalypsen obarmhärtigt det som i och utanför oss inte längre är fruktbart eller skapande och som därför går sin undergång till mötes. Det är den här framtids-hämmande aspekten i begreppet apokalyps som vi ensidigt satt i förgrunden. Att leva i en apokalyptisk tid, som vi ofta säger att vi gör, handla om vårt förhållande till framtiden. Vår kristna tro kommer här till sin rätt för den innebär att vårda minnet av framtiden! Men kristenheten verkar att ha drabbats av svår minnesförlust när det gäller detta. Förlusten av framtiden är en allvarlig sak därför att vår bild av framtiden formar nuet. De mål vi har i sikte avgör de val vi gör i vår vardag. Vi skapar verkligheten, nuet och framtiden med våra tankar.

”Det finns ingen framtid om man hela tiden skjuter den på framtiden”

Den kristna tron talar om framtiden som Guds rike. Den påminner oss om de erfarenheter och beröringar vi redan haft med vårt mål och ursprung – med Guds rike.  Det är ett rike som inte ligger och väntar på oss i en fjärran framtid utan som vi fått tillträde till redan nu. Framtidens rike existerar paradoxalt nog även i nutid. ”Det finns ingen framtid om man hela tiden skjuter den på framtiden”, som en klok man sa en gång. Vår apokalyptiska tid vill att vi vaknar upp och varseblir framtidens närvaro, avtäcker och synliggör den. Vill vi bereda den en plats i vår tid behöver vi skapa nya värdegrunder där det finns utrymme för broderlighet och empati. Då måste vi kunna vara sårbara och våga se våra egna pinsamheter i ögonen. Först när vi inte gömmer oss bakom förutfattade meningar om oss själva och andra får framtiden ett fäste i vår tillvaro här och nu.

Det apokalyptiska talar inte om förvandling utan sätter punkt

Det apokalyptiska talar till människans dövhet och dumhet, riktar sig mot förhårdnader i våra hjärtan för att ondskan inte ska får sista ordet.  För ingen kan blunda för att vi står inför en avgörande konflikt mellan gott och ont i världen. Men genom att se krisen och erkänna den börjar vi att lösa den. Det apokalyptiska i tillvaron kan vara svårsmält därför att det inte i första hand talar om processer, förvandling eller utveckling så som vi är vana vid.  Istället sätter det punkt, visar på det som definitivt är avslutat. Man kan inte återuppliva det förflutna, det som inte längre är tidsenligt. Men innan elden slocknar flammar de gamla lågorna upp en gång till och kan ställa till med stor förödelse. Det är något som sker i vår tid och som vi lätt misstar och felaktigt tolkar som framtidens röst.

Det kristna yttrar sig i en konstruktiv framtidstro

Allt kristet har sina rötter i framtiden och yttrar sig i  konstruktiv framtidstro.  Även om det också innebär att avstå och offra, att uthärda lidande och svårigheter behåller det kristna i människan sitt trotsiga hopp om att det goda må bestå. Visst upplever vi alla tider när hoppet glöms bort, kommer i kläm, kvävs och t o m går förlorat för en stund. Men vi får också ta emot hoppet på nytt gång efter gång, som gåva av den andliga världen. Vi kan öva oss i att vårda det som något heligt och dyrbart, låta det växa och mogna till tro och kärlek  – utan att det för den skull behöver förlorar sin egna unika identitet.

Optimism har ett dåligt minne

Att ”hoppas”, ”se ljust på framtiden” och att ”vara optimistisk” är uttryck som vi ofta använder för att beskriva detta. Men de här orden uttrycker inte samma sak. Till skillnad från hoppet har optimismen ett dåligt minne och otillräcklig verklighetsprövning. Både den och det positiva tänkandet är viktiga och vi har alla upplevt att det ger resultat. Samtidigt har de den svagheten att misslyckanden lätt glöms bort, att man ”räknar de lyckliga stunderna blott”.  Med hoppet är det annorlunda. Det minns våra skamliga och smärtsamma erfarenheter, ja, det sanna hoppet räknar till och med in motgångar i framtidskalkylen. Det står helt öppet inför framtiden, men lever i kraft av tidigare erfarenheter, då kärleken visade sig starkare än hatet, då livet besegrade döden och då misströstan övergick i tillit. 

Det kristna hoppet väcks genom minnet av mysteriet på Golgata

Det kristna hoppet för framtiden väcks genom minnet av något som redan hänt, nämligen minnet av mysteriet på Golgata. Kristi död och uppståndelse är en händelse som skett i det förflutna samtidigt som det är en gåva från framtiden, från Guds rike. Den fortplantar sig i varje ögonblick av våra liv för att Guds rike ska kunna vara med oss nu och i en evig framtid. Detta är vår kristna tro som hjälpande står vid vår sida i lugna såväl som dramatiska tider!

Ylwa Breidenstein

Glimtar från vänskapsmötet

Glimtar från de svenska församlingarnas vänskapsmöte i Kristensamfundets kyrka i Norrköping 30/10 -31/10

Så styrde vi färden mot Norrköping. Bråviken låg där som en fridsam vy sedd från Kolmårdens vilda natur. Men nere i dalen trafikleder i alla riktningar. Var åker man av farleden? Och naturligtvis för tidigt och fick vända men hamnade ändå i ett gytter av verkstäder, plåtlador och förråd.

Med GPS-hjälp fördes vi i en helt annan riktning än vi hade tänkt oss och till slut – en trafikskylt på snedden och som pekade åt höger: Kristensamfundet. In i en liten idyllisk bostadsgränd med små täta enplansstugor på rad. På en liten kulle vid Helgeandsgatan fann vi den låga gula tegelbyggnaden. Trots att där saknades både kyrktorn, namnskylt och anslagstavla.

Bakom en liten grind stod en liten pojke med stora runda ögon som frågade ”Vad heter du”. – Jag heter Per och har just kommit fram till målet efter en lång resa och söker efter friden. Den finns väl här?

PER ERIK

Friden – var finns den?

Årets vänskapsmöte 2020 ägde rum i Norrköpingförsamlingens fina kapell. Det ligger ganska nära det ståtliga Ståthöga, som har historiken att vara platsen för flera Rudolf Steiner-besök, och som nu är Waldorfskola.

Ett 25-tal församlingsmedlemmar från Göteborg, Stockholm, Järna, och Norrköping samlades nu för att mötas, lära känna varandra, bygga vänskapsband. Hälsningar förmedlades från många som inte kunde närvara.

Ett för alla gemensamt ”Kristensamfundet i Sverige”, som varje självständig församling skall kunna ansluta sig till, är nu bildat. En juridisk registrering återstår. Därför blev detta vänskapsmöte alldeles särskilt viktigt som ett frö till framtiden.

Temat för mötet var Friden. Vi samlades till Människovigningens Handling och samtalade kring frid, fred, inre ro, frihet och våra döda. Hur är det på andra sidan? Hur finner jag Kristus, där, här? Konstnärligt övande på temat i form av sång, eurytmi och målning. Lyssnade på musik. Före den kultiska avslutningen på lördagskvällen samlades alla utomhus för att tända ett stort antal levande ljus formade som ett solkors. Norrköpingsförsamlingen bjöd generöst på god organisation, trevlig samvaro, övernattning. Det serverades god mat, nyttigt bröd, efterrätter, kaffe med hembakt.

Kapellet och dess lokaler har anpassats till att även inrymma en Waldorfförskola med tre småbarnsavdelningar. Församlingens lokaler har minskat till ytan. Det var därför intressant att se hur snabbt och smidigt det växlade från kultrum till kaffebord, till samtalscirkel och åter till kultrum.

Glädjande var att möta en liten församling som gror och spirar med tillförsikt och framtidstro!

INGEGERD