Kategoriarkiv: Allmänt

SYNDEN- två sätt att möta den

En adventsbetraktelse av Lars Karlsson

Det är kanske förmätet att ta upp frågan om synden så här inför julen, oskuldens fest i årsloppet. Det finns ändå en märklig koppling också till adventstiden, julens förberedelsetid. Fenomenet synd är ett centralt begrepp i kristendomen, och på nästan varje sida stöter vi på ordet i bibeln. Ändå är det få som idag ens vill ta ordet i sin mun. Men även om vi inte använder ordet synd överhuvudtaget, så är ju nog alla syndens, skammens och skuldens yttringar och följder väl bekanta för var och en också i dag.

Vi kan säkert enas om att begreppet synd har att göra med vårt allra innersta och innefattar något som leder bort från oss själv, från det vi innerst inne vill. Vi försöker slingra oss ur syndernas grepp med alla medel. Ett enkelt sätt är att förneka deras existens, ett annat att nog ta dem på allvar, men i puritansk iver hela tiden försöka hålla dem på armslängds avstånd, för att inte bli befläckad. I bästa fall tar vi tag i dem och bearbetar dem. Denna oavbrutna kamp och kedjan av nederlag gör att vi lätt tappar livsmodet. Att hela tiden vara på sin vakt tär på krafterna. Inget under att så många helt enkelt vill göra sig av med hela syndabegreppet.

Jag försöker här, utgående från två tideböner i Kristensamfundets gudstjänst, skissa upp två sätt för människan att ta sig an synderna.

Mikaelitidens tidebön berättar om ärkeängeln Mikael, som hjältemodigt strider mot det onda. Med det klara medvetandets ljus och Ordets skarpa svärd visar han hur människan utan rädsla kan gå att möta människans motståndare, som vill fånga henne i syndens garn.

Inledningsbönen i adventstiden öppnar ett helt annat själslandskap. I motetten ”Jesu meine Freude” av Bach ingår ett parti, där endast sopraner, altar och tenorer sjunger, basarna är stilla. Trots att själva orden i stycket är trotsiga, är musiken här som en vaggvisa, den klingar skirt, drömlikt, som en mor som vaggar sitt barn till sömns. Orden god natt återkommer ofta. Stämningen påminner om advent. Vem eller vad är det som här vaggas till sömns? Vem ligger i vår famn? Texten överraskar: ”Gute Nacht, ihr Sünden.” Sångaren önskar alltså sina synder god natt, sov gott!

Våra synder är ju födda av oss, de verkar i världen, de är våra ”barn” – om vi vill det eller inte. Vore det inte bättre att godkänna att de är våra i stället för att låta dem rymma iväg, springa in på grannens gård och ställa till förtret för andra? Kunde vi rent av börja sköta dem som våra egna barn? Med medlidande, värme, med hopp om helande?

I Kristensamfundets adventsepistel får våra fel och brister en kosmisk, oväntad dimension. Den talar om ett i teologisk mening revolutionärt fenomen: om Gud, som är stadd i utveckling. Men denna förvandling hos Gud har en hake: Den kan ske bara om människan själv sätter sig i rörelse först. Gud vill i kärlek ta upp våra synder i sin egen själ, man kunde nästan säga in i sin moderliga famn, ur vilken sedan en ny värld skall gro. Så förvandlas de synder vi bejakat och bearbetat till de viktigaste byggstenarna i den nya världen, det nya Jerusalem. Utan människans medverkan som fullvärdig, myndig aktör i det stora skeendet stampar en hel värld på stället.

Dessa två exempel torde räcka för att visa på två extrema sätt att arbeta med sina synder:

  • Mikaels väg är människans strävan att modigt se sina synder i vitögat och gå till kamp mot dem med Ordets makt.
  • Adventsvägen är människans strävan att se sina synder som sina egna barn och sköta om dem i sin famn så att de förvandlas till byggstenar i en ny värld.

Vilka verktyg ger månne de övriga årstiderna i vårt arbete med synden?

Den andra sidan

Jan de Kok

”Gående hänvisas till andra sidan”, så brukar det stå på skyltar när den ena sidan av vägen inte längre är framkomlig. Med en suck sneddar vi då över gatan och byter sida för att kunna komma vidare.

Kanske sker något liknande när vi dör? Kanske blir vi också då vänligt men bestämt anvisade att gå över till andra sidan, när den sida vi befinner oss på inte längre är framkomlig? Säkerligen undgår vi inte heller här att dra en djup suck innan vi korsar vår livsväg och växlar sida. Men snart märker vi att sidbytet inte är ett hinder för vår intention att komma framåt och nå våra livsmål. För sidbytet förvisar oss inte bort från från livet. Tvärtom, att befinna sig på livets andra sida skänker oss nya insikter och perspektiv, både om den väg vi har bakom oss och den som ligger framför oss.

Allhelgona öppnar upp vårt medvetande om döden som livets andra sida. Vi påminns om det storslagna i att oavsett vilken sida vi befinner oss på så behöver vi inte förlora kontakten med våra nära och kära som befinner sig på motsatt sida. Subtilt och finstämt kan vi kommunicera med varandra genom en bön, ett minne, en kärleksfull tanke eller genom att uttala den andres namn.

Sida vid sida fortsätter vi vår väg tillsammans med dem som ligger oss nära om hjärtat. Den här vandringen genom livet är skiftande. Vissa sträckor är raka och breda, där råder ingen trängsel. Var och en koncentrerar sig på sina steg och de som går på andra sidan kan då ibland kännas som ganska  långt borta. Andra avsnitt är mer utmanande. Här koncentrerar sig livsvägen, blir krokig och smalnar av. Då kan vi för korta ögonblick nästan snudda vid den som går jämsides med oss och räcka fram eller ta emot en hjälpande hand från den andra sidan.

Den här förbindelsen mellan livets två sidor – den jordiska och den himmelska –  möjliggjordes genom Kristi död och uppståndelse. Korset blev övergångsstället som sedan dess ger oss modet att byta sida när det är dags, ger oss kraften att gå längre än våra fötter bär oss. I spåren av Kristus fotsteg finner vi övergången till den andra sidan och en framkomlig väg till vårt livsmål – det eviga livet.

Ylwa Breidenstein

Iris Sullivan
Vem går vid min sida

Om jag går vid min sida
vem går vid min sida
var är vännen som såg mig gå
du som såg mig gå
dit jag längtar så

Om jag går tätt intill mig
trygg tätt intill mig
när jag går dit jag måste gå
när jag måste gå
för jag längtar så

Om jag följer min längtan
rädd med min längtan
om jag går dit min längtan går
om jag måste gå
för jag längtar så

Kristina Lugn
David Newbatt
Alltid vid min sida du går
Du går vid min sida nu
jag vägrar se det på annat sätt
som att du skulle vara borta?
när det känns precis som förut
att du går vid min sida
följer mina steg
liksom jag följer dina 
att vi finns för varandra
precis som tidigare
hur du svarar
när jag frågar
och hur du lyfter
allt till en annan nivå
bara genom att vara
den du är
jordnära och seende
du såg mig
MIG
när jag behövde
och du älskade mig
för att jag var
inte för att du behövde
Du följer varje mitt steg
jag känner det
du är nära
du är här
ja, du är

Poesia
okänd konstnär

Vad hände när ingenting hände?

Evangelium och ömma fötter

av Lars Karlsson

Alla som gillar spänning borde läsa Egil Skallagrimssons Saga. Vikingen Egil kastar sig från det ena äventyret i det andra, eftersom han har ett hetsigt temperament och ofta måste fly från någonting. Det som händer dit han kommer är ganska enahanda; det slutar oftast med att någon blir ihjälslagen. Mellan eskapaderna konstaterar berättaren kort: ”Och sedan seglade de till England”, eller ”Så for han till Island”. Den vådliga färden över stormiga hav nämns liksom i förbifarten, som en bagatell. Vi moderna människor skulle gärna allra helst höra vad Egil eller besättningen upplevde på havet, men det får vi aldrig veta. Egentligen borde vi segla sträckan själv för att riktigt fatta vad det är fråga om. 

I evangelierna vandras det mycket. Vandraren Kristus och hans lilla skara dyker oväntat upp bland människorna, vid en strand, på en landsväg, eller mitt i stadens vimmel.  Vi känner många av scenerna, för de står ju i vår bibel. Starka, dramatiska bilder som finns på pränt och som traderats till oss genom århundradena. Scenerna inleds ofta med korta meningar som ”han steg upp på berget”, eller ” sedan kom de till Jeriko”. Bergsvandringen tog säkerligen timmar och färden till Jeriko kanske dagar, men de kvitteras med en kort mening. Har vi någonsin frågat oss vad som hände innan målet var nått, då man ännu var på vandring? Vad skedde egentligen på vägen?

Den som vandrat långa sträckor tillsammans med andra vet ungefär hur det går till: Hur långt skall vi gå i dag? Någon måste skaffa mat och dryck, utrustningen ses över. Någon är en van vandrare och erbjuder sig att bära en annans packning. En annan är orolig och  tänker med saknad på sin sjuka mor som han inte sett på månader. En tredje ifrågasätter hela företaget och skulle helst ge upp, axlarna värker. Under rasterna samlar man krafter, ser över skavanker, äter, dricker, någon gnolar en sång, galghumorn frodas.

Evangelierna berättar ingenting om skavsår eller om rasten där vandrarna drack friskt vatten en bäck medan fåglarna kvittrade i träden. Vi hör inte en enda lustig historia berättas, fastän alla vet att det alltid finns åtminstone en vitsmakare som håller humöret uppe när krafterna tryter. Helt säkert åt man någonting också, kanske fisk, och hur var det med nattkvarter, sov man på bara marken emellanåt? 

Virginia Woolf tyckte inte att det räcker att läsa en bok för att förstå den, läsaren måste göra annat också: ”spatsera, prata om ditt och datt, plocka de vissnade bladen av en ros, sova. Och plötsligt…kommer boken tillbaka, fastän annorlunda. Den stiger upp till medvetandets yta som en helhet, och boken som helhet är något annat än boken i etapper ”. 

Evangelierna fungerar nog lika. Innan vi störtar oss över guldkornen ”på berget” borde vi ge oss ut på  vandring själva, ta vägen uppför sluttningen. För inte kan det väl endast ha varit fråga om transportsträckor? Vandringen färgar ju alltid av sig på det som sedan berättas.

Egentligen är det så att vi inte alls borde ha rätt att höra allt det om hände uppe på berget förrän vi vet hur skavsår känns. Eller bli vittne till det som skedde vid Jeriko innan vi värmt oss vid lägereldar under kyliga nätter och somnat in till vitsberättarens aldrig sinande ordsvall. 

Kristendomen hade nog aldrig nått människornas hjärtan om dess ambassadörer hade bestått av en surmulet målmedveten  trupp som med stål i blicken tågat in i byarna med sin nya fantastiska lära.En lärarinna vet att hon når sina elever lättare om hon inte bara talar om Viktiga Saker utan också om hur man söker sig fram, hur man finner vägen till allt det viktiga. Och allra bäst når hon eleverna om hon dessutom berättar hur hon själv vandrat vägen, ställt egna frågor, gått vilse, sökt nya stigar och vandrat vidare. 

När vi öppnar vår själ för vågornas brus, fåglarnas sång och vandrarnas steg klingar redan de första tonerna av ett femte evangelium.