Bröd kan vi inte ärva

Skärtorsdag i stilla veckan

Vid fyra speciella tillfällen i Jesu biografi nämns brödet. Första gången är när han strax efter dopet i Jordan frestas av djävulen i öknen. Den här gången avstår han från brödet. Den andra gången är när han undervisar om bönen och ger sina lärjungar Fader Vår. Här ber han om bröd. Nästa gång är vid bespisningsundret, då Jesus mättar 5000 människor. Nu förökar han brödet. Och den sista gången är vid måltiden på skärtorsdagkvällen då han förvandlar brödet och förenar sig med det. Det finns ett djupt släktskap mellan Kristus och brödet – mellan Ordet och brödet. Nattvarden är frukten av brödets väg mot Ordet och föreningen med det.

Att bryta bröd med någon var förr ett tecken på gästfrihet och vänskap. Gemensamma måltider inleddes med att man bröt bröd tillsammans. När man hade brutit bröd med en gäst stod denne under husets beskydd. Vid den sista måltiden på skärtorsdagen bryter Jesus brödet med sina lärjungar. Han förklarar för dem att så kommer även hans kropp att brytas sönder och dödas för att kunna ge alla människors liv evigt beskydd. Detta impulseras på nytt, varje gång vi firar nattvardens sakrament.

Brödet har sen urminnes tider setts som något heligt. Det hamnar inte av sig själv på bordet. Mycket mänskligt arbete är inbakat i det. Men samtidigt är brödet inte helt och hållet vår skapelse. Det är inte vår förtjänst att säden växer, att solsken och regn välsignar grödan. Därför säger vi också ”ge oss idag vårt dagliga bröd” när vi ber Fader Vår.

Franz Kaindl

Vid den här femte meningen i bönen börjar ett inre kors att bildas. Vi har dragit en vertikal linje från himlen till jorden och börjar nu på den horisontella korsbalken när bönen stiger ner från himlen. Jorden överströmmas och bäddas in i himmelskt ljus och gudomlig vilja då vi stiger in i det här femte bönerummet. En aning väcks om att jorden är den plats där den gudomliga viljan vi bett om tidigare, vill uppenbaras. En tacksamhet och kärlek mot jorden kan fylla vårt hjärta när vi vänder uppmärksamheten mot vår blåa planet. För vad vore vi utan den?

Vi ber bara om ett stycke dagligt bröd, varken mer eller mindre. Men det är en färskvara vars livskrafter är nödvändiga för oss. Bröd kan inte ärvas, vi ska inte heller behöva tigga om det, lika lite som vi ska stjäla det. Det är emellertid inte heller mening att vi ska berika oss på det. Vår rikedom bär vi inom oss. Jorden berör vi bara för en dag i taget, sedan återvänder vi till den andliga världen under natten. Varje dag är en ny gåva av Gud, fylld av nya livskrafter för det vi behöver utföra.

Stenkyrka, Gotland

När vi ber om bröd, ber vi inte bara för oss själv. Det heter inte ge mig mitt dagliga bröd, utan ge oss vårt dagliga bröd. När vi uttalar de här orden bjuder vi  – för vårt inre öga –  alla våra medmänniskor till bords att bryta livets bröd med oss. Något liknande sker när vi inför en måltid stannar upp och ber en stilla bordsbön. Då  välkomnar vi Kristus att som osynlig gäst delta i vår måltid och göra den till en mötesplats med det gudomliga, till ett osynligt sakrament.

Ylwa Breidenstein