Brev från Ukraina 4

                                                                             Kiev, den 31 mars 2022

Kära vänner,

Ännu en vecka av krig är över. Det ovanliga har redan blivit vanligt. Efter Människovigningens handling i tisdags arbetade vi i trädgården. Det var väldigt mycket oväsen. Flera explosioner hördes och var femte minut tjöt sirenerna. Varningsalarmet ljuder väldigt starkt så att alla boende i stadsdelen ska höra det. Det är ett ljud som inte kan ignoreras, det går genom märg och ben. Men ändå så planterade vi blommor. Vi går inte längre till skyddsrummen vid varje alarm och reagerar inte heller på varje explosion.

Men det finns också hela tiden positiva överraskningar. Aldrig tidigare i mitt liv har jag upplevt en sådan broderlig hållning och vilja att hjälpa till. Det händer hela tiden, både i små och stora sammanhang. Alla är beredda att göra det som är bra för den andre. Förtroende till det okända, upplevelsen av andlig vägledning, möjligheten att skänka sin egen kraft till andra, allt detta förvånar och inspirerar. Jag har en känsla av att vi nu har möjlighet att se in i mänsklighetens framtid. Och det är en mycket vacker framtid. 

Ett konkret exempel från förra veckan: familjen beslöt att min mamma, som är gammal skulle flytta till Frankrike. I Kiev hade situationen nu blivit ohållbar för henne. När jag berättat det erbjöd sig på en gång flera personer att hjälpa till. Bara att ta sig från mitt hus till tågstationen är ett äventyr. Av de åtta broar som finns i Kiev är det numera bara två som går att använda. I stället för att ta sig till stationen på 40 minuter måste man nu räkna med fyra timmar. Det är enorma köer vid de olika hållplatserna på vägen dit. Men när volontärerna hör att vi är på väg till centralstationen med en så gammal kvinna låter dem oss gå före i kön och inte en enda människa protesterar. Vid varje av de tre stationerna på vår resa bjöds det på kaffe. Alla kunde äta och dricka gratis så mycket de ville. Även i tågen delade volontärer  ut mat och vatten. 

Likadant var det när vi kom fram till Polen. Allt var förberett, där fanns bord med livsmedel och man hade också tänkt på husdjuren. Många människor satt med sina djur i famnen under tågresan. Det var som om också hundarna och katterna glömde sina problem, när de nu var i samma kupé och de visade inte det minsta tecken på att vilja bråka med varandra.  

Eftersom min mamma inte kan röra sig fritt bar volontärerna henne in och ut ur tågen. Om något hände var i nästa ögonblick alltid någon där och hjälpte. Vi återgäldade det tacksamt med kramar, skratt och goda önskningar om att allt snart skulle ordna sig. På stationerna fanns det många unga människor, kvinnor och män, som  beredvilligt förklarade allt vi undrade över och visade oss till rätta. Jag vet inte hur det fungerar, men alla har blivit mycket starkare genom att de ger sin styrka till andra. Jag upplever det som en Kristus kraft, så man kan säga att Kristus nu är verksam i Ukraina. Han lyser fram i varje människa. Det överraskar, inspirerar och det är något som jag aldrig kommer att glömma.

Bredvid denna ljusa bild vill jag också ställa en mörk sådan. Den kommer jag heller aldrig att glömma. Precis i det ögonblick då vårt tåg passerade en oljedepå träffades den av två raketer. Det var en oerhört kraftig explosion. Träden intill tågspåret förvandlades på ett ögonblick till facklor, detsamma skedde med husen runt omkring. Vårt tåg åkte genom den brinnande skogen och den brinnande staden,  genom elden. Det pågick i ungefär 5 minuter, men allt är fortfarande levande inför mina ögon och öron: barnens skrik, tågvärdarnas skrik…. Det är svårt att hålla dessa båda bilder samman. Den ena så fylld av kärlek och den andra så full av skräck.

En dag senare var jag åter tillbaka i min kära hemstad Kiev. Allt runtomkring är just nu fyllt av ärr och ruiner men också av glädjen i församlingen. Vi upplever alla hur viktigt det är för hela världen att älska, be, vårda och kämpa för varje enskild människas frihet.

Tatiana Nechytailo

Odessa den 5 april 2022 

Kära vänner!

Butja….. ska man skrika, vara tysta, eller gråta? Allt det som skett där är bortom vår förmåga att förstå. Hur kan något sådant hända på 2000-talet? Man kan inte se förbi det, får inte titta bort, men man måste också vänta in lugnet för att kunna begripa det ofattbara. Allt jag kan säga nu är att i Butja har ondskan visat sig med en enorm, jaglös kraft: en blandning av våld, hat och lögner. Och det får inte vara så! Tiden för en dom kommer att komma och vi behöver hitta en andlig förståelse. 

Odessa befinner sig fortfarande i en krigssituation, som jag beskrivit i tidigare brev. Tyvärr har förstörelsen blivit värre men lyckligtvis ännu utan människooffer. Vi fortsätter att dagligen hålla Människovigningens handling omväxlande på ukrainska och ryska. På vardagar deltar mellan 5 och 9 personer och på söndagar är det mellan 15 och 20 deltagare. Vi klarar av att se skillnad mellan angriparna och den ryska kulturen. Förra veckan fick jag ett brev av en okänd kvinna från Samara i Ryssland. Hon beskrev det lidande som det innebär för henne och hennes vänner att inte kunna förändra situationen. Det finns många människor där som fördömer kriget, men de är maktlösa och kan inte påverka situationen. Hon avslutar brevet med att önska Ukraina segrar i kriget. Brevet mottogs varmt av församlingen även om vi ännu inte samtalat om det. När jag publicerade brevet på min Facebook-sida uppstod en diskussion mellan en ukrainsk kvinna som hade lidit mycket sedan 2014 och brevets författare, som ställde upp i diskussionen. Och även om de inte kunde enas, så kom de ändå fram till en form av ”eldupphör” i diskussionen. 

Såret är stort och det krävs mycket av oss i framtiden för att det ska kunna läkas. Jag funderar mycket över hur jag ska kunna utveckla kunskapen, språket, själsandan och modet för att kunna klara av detta.

Förra helgen höll vi ett proseminarium i Odessa för studenter och nyexaminerade. Vi började med ett nytt tema nämligen ”Den andliga bilden av Ukraina”. Vi vill utveckla en större medvetenhet om historia, kultur och framtida uppgifter. Två av deltagarna  kom ända från Horodenka i västra Ukraina. Där finns en Waldorfskola och dit har många waldorffamiljer flytt.

Flera av församlingsmedlemmarna föredrar att övernattar i kyrkans församlingslokaler både på grund av den begränsade kollektivtrafiken och på grund av det rådande utegångsförbudet på kvällarna efter kl 21. En kvinna och hennes 11-åriga dotter Aia kommer regelbundet hit för att övernatta. Dottern var väldigt nervös och orolig under de första krigsveckorna. Efter den första natten här i församlingen ringde hon sin pappa som är i armén och berättade att hon nu var på en säker plats. Mamman bekräftade också att flickan blev mycket lugnare när hon fick övernatta i den stillsamma atmosfär som råder här. Vilken underbar uppgift för vår församling! Må den här kraften stråla ut mer och mer i omgivningen! 

På initiativ av min fru har vi startat upp en youtube-kanal där vi publicerar eurytmiövningar och mina predikningar. Varje dag förvånas jag över hur enat Ukraina står mot sina fienden på alla plan – militärt, politiskt och mänskligt . Från vissa platser har vi  till och med kunnat driva bort angriparna. Det framgår tydligt att var och en av eget initiativ hittar sin uppgift för att sedan sträva efter att samordna den med helhetsbilden. En militärexpert sa: ”i den ukrainska armén tänker alla med, både underofficerare och soldater ”. Och det samma kan sägas om praktiskt taget alla medborgare. Jagets kraft uppenbarar sig i överraskande dimensioner. Må den här kraften finna och fullfölja sina uppgifter även under fredliga tider!

Hjärtliga hälsningar från Odessa,

                                                                                    Andrej Ziltsov.