Brev från Ukraina 3

Ärkeängeln Mikael beskyddar himlen över Ukraina. Bild målad av en liten pojke i församlingen i Kiev.

KÄRA VÄNNER

Det är nu krigets 23:e dag och jag finner det allt svårare att skriva om det som sker. Jag ville egentligen skriva dagligen, men händelserna skenar iväg, skadar och gör så att man förstummar. För att på något sätt kunna hantera all denna förstörelse och död försöker många ukrainare som bor i utlandet att hjälpa till på alla möjliga sätt.  De är inte ensamma i detta arbete. Mängder av hjälpinsatser pågår: donationer, sökande efter boende och skolplatser för barnen, insamling för medicinsk och terapeutisk hjälp, transport av mediciner och mat till den polska gränsen och upphämtning av människor på flykt därifrån. Det är så många underbara människor som man kan möta dessa dagar! Vi kan inte tacka dem nog för det de gör. 

Många människor som är knutna till våra församlingar och waldorfskolor har  öppnat sina hem för familjer med barn från Ukraina. Bara i Polen finns det 200 000 tusen människor som alla har fått bostad i familjer! Efter mer än en veckas resa full av svårigheter, har äntligen den stora familjen från Waldorfskolan i Dnipro anlänt till Kristensamfundets församling i Düsseldorf. Det minsta barnet är åtta månader gammalt, det äldsta är sexton år. Totalt har familjen nio barn men de två äldsta pojkarna (19 och 21 år) fick inte lämna landet p g a krigslagstiftningen. En synskadad, före detta Waldorfelev från Kiev, är äntligen i säkerhet i Köln. Bakom sig hade han flera sömnlösa nätter på tågstationerna i Lviv och Warszawa och ett fysiskt sammanbrott på stationen i Berlin.

En god vän från Kiev kom till oss i Köln med sin 17-åriga son, som också är waldorfelev och körde sedan direkt tillbaka. Hon har sina gamla föräldrar att ta hand om och hennes man behövs i Ukraina. Många av dem som jag känner tar sina barn till Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Schweiz, Frankrike och Nederländerna för att sedan återvända och och göra vad de kan för att landet inte ska kollapsa. Alla som kan bidrar med humanitär hjälp. De tar med sig vatten, bröd, kläder och hämtar människor från de bombade områdena, syr sovsäckar, tält och skyddsvästar. Den är en hoppingivande sammanhållning. 

Men många människor i landet är arga och upprörda över att den ryska armén bombar sjukhus, skolor, förskolor, museer och teatrar – med hundratals kvinnor och barn i källaren. Runt flera av dessa byggnader hade man skrivit ”barn” med ryska bokstäver – men det hindrade ändå inte bombningarna. Det gör människor rasande och vad händer med denna ilska? Kan vi be en mor, som bär sitt döda barn ut ur ruinerna  medan hon skrikande riktar förbannelser mot himlen, att förlåta? Kan vi diskutera bensinpriserna när ett 11-årigt barn ensamt korsar gränsen, gråtande och bärande endast på en plastkasse med sina få tillhörigheter? 

Driven into homelessness Oksana Drachkovska 2022

Dessa dagar tänker jag ofta på en väns lilla brorson, som så gärna ville mata duvor men istället måste sitta i skyddsrummet. Han frågade som ett barn gör: ”Vem ska mata duvorna om jag måste stannar här för alltid?”

Jag hoppas verkligen att vi alla är starka så att vi kan lindra och mildra något. Helst genom handlande och medmänsklig värme. Dina gåvor bidrar till att hjälpa de utmattade människorna med de viktigaste förnödenheterna  när de kommit över gränsen. Det finns också insamlingsställen som konkret stödjer och ger hjälp till flyende barnfamiljer inom Ukraina, framför allt i landets västra delar. Hjälpen handlar inte bara om mat och medicin, utan också om målningsterapi, musikterapi, upplevelsepedagogik eller andra enkla sysselsättningar för barn utan föräldrar.

Många finner också tröst i våra församlingar i Kiev och Odessa. Tatyana (församlingsprästen i Kiev) har nu flyttat in i församlingshuset med sin gamla mor eftersom det blir allt svårare att ta sig från en stadsdel till en annan. Människor stoppas och måste identifiera sig. Vissa vägar är avstängda och man måste ta långa omvägar. Men alla svårigheter bärs utan klagan för alla hoppas bara på en sak: Kiev måste stå stadigt. Kiev får inte falla. 

En gammal judisk kvinna från Kiev sade: ”Jag har redan överlevt de tyska nazisternas belägring av den här staden,  jag såg min familj mördas framför Babij Jar. Nu gör vår granne gör det samma och det är mycket mer smärtsamt.”

I Odessa väntar man dagligen spänt på att bli attackerad från havet och man gör sig redo att försvara sin vackra ”musikaliska” stad med det unika operahuset. Församlingsprästen Andrei gick idag för fösta gången på tre veckor ner till havet. När jag talade med honom i telefon hördes Svarta havets brus blandat med människosorl.  Det lät nästan fridfullt i det ögonblicket. Men ingen vet vad som kan hända i nästa ögonblick. Hur länge kommer Odessa att klara av en belägring utan att kunna få förnödenheter via sin hamn. Hur länge kommer sirenerna att väsnas och husen att darra på grund av beskjutning? Här i Kristensamfundet finner människor inte bara tröst, utan de är själva mycket aktiva och hjälper till där de kan. Alltifrån att ge mat till soldaterna till att erbjuda eurytmi-kurser online för de områden som har det värre. Människovigningens handling hålls fortfarande dagligen, växelvis på ukrainska och ryska. På lördagarna hålls Minneshandling för de avlidna  och i anslutning samtalar man och minns dessa personers  livsöden. Alla som vet något bidrar med sin berättelse i rundan.

Det är svårt att höra om ödet för en 96-årig kvinna som överlevde krigsblockaden i Kiev under andra världskriget, men som omkom i det här kriget. Hon kunde inte räddas i tid från den belägrade staden Irpin. Det är också svårt att höra om en ung flicka på 22 år som kom med mat till ukrainska soldater och som brutalt dödades på gatan, om en världsberömd idrottsman, en världsberömd balettdansös, en världsberömd modedesigner och om tusentals okända människor som dog i källare eller på flykt….. För alla dessa människor men även för de unga ryska soldaterna, ber man i Odessa.

I östra delen av landet, där många människor finns som är förbundna med oss och står oss nära, är det bara en enda mardröm av skräck som inte går att vakna upp ur. Man kan skriva i all oändlighet om de enskilda ödena, det finns väldigt många. Jag hoppas att vi efter kriget kommer att skriva ner en del av dem  för att de inte ska glömmas bort. Jag hoppas också att vi alla kommer att arbeta för försoning när såren väl har omhändetagits. För de är äkta och djupa. Och de blöder.

Människor ber. De hoppas att dessa böner ska leda till en stark andlig sköld över Ukraina – nu när Nato inte stänger himlen. Och vem vet, kanske är det dessa böner som i slutändan kommer att rädda oss alla.

I tacksamhet för allt stöd som kommer från hela världen, för bönerna och allt annat arbete som görs.

YAROSLAVA BLACK