Alla inlägg av Ylwa Breidenstein

Kristensamfundet 100-år

Internationellt Mikaelimöte i Dortmund 7 – 11 oktober 2022

Kristensamfundet har funnits sedan 1922 och vi kommer nästa år att fira vårt 100 års jubileum. Till hösten samma år – 7 -11 oktober – planeras ett stort internationellt Mikaelimöte i Dortmund i Tyskland. Man räknar med att kunna ta emot 2000 deltagare i alla åldrar. Ett ungdomsmöte för 500 deltagare kommer att ingå i konferensen.

Mer än 130 olika evenemang erbjuds under festdagarna, allt ifrån föreläsningar till arbets- och diskussionsgrupper, workshops, utställningar, kulturprogram, diskussionsevenemang och nattcafé!

Människovigningens handling kommer att hållas dagligen vid åtta skilda altare och på många olika språk. På kvällarna erbjuds andakter med predikan också de på olika språk. För barnen kommer det att finnas ett separat program. Generöst tilltagna pauser ger möjlighet till spontana möten och samtal.

De sju sakramenten kommer att vara ett centralt tema. Flera föreläsningar och workshops handlar om just detta. Dessutom kommer varje enskilt sakrament att ha sitt eget ”rum” där man genom utställningar och installationer kan fördjupa sig i dem, förundras över dem och forskande närma sig dem. Ett speciellt inslag blir de prästvigningar som äger rum under mötet.

Vid tre tillfällen kommer alla mötesdeltagare att samtidigt kunna närvara: vid mötets öppnande och avslutning samt på mötets tredje kväll. För att det ska vara möjligt finns ett stort tält på konferensområdet. Övriga evenemang äger rum i salar och andra stora och små rum i Waldorfskolorna i Dortmund.

Planeringen och förberedelserna för mötet är redan i full gång. Man kan läsa mer om det här: LOGOS – Consecrating Humanity på engelska eller tyska. Det finns också en podcast (på tyska) som sänder ett nytt avsnitt den 22 varje månad. Den kan du lyssna på här: LOGOS Podcast.

Ty solen är din

Rättvisans sol, Karen Schröder

Påskdagen

“Som en sol stod Kristus opp
 på den tredje dagen.
 Nu är själens vårtid här, 
 bojan sönderslagen. 
 Vintertiden är förbi,
 synd och sömn till ända.
 Han som uppstått - nu vår  
sorg vill i glädje vända.”

“Dödens portar kunde ej
 hålla honom fången,
 inte vakter och sigill.
 Men i soluppgången kom han, 
 bland de tolv han är.
 Än han ut oss sänder,
 är bland oss och ger den frid
 som ej världen känner.”
 Johannes av Damaskus 700 -t
  

 

Påskdagen är storslagen! Det finns inget att tillägga, så stort är det. Jesus Kristus har segrat över döden! Döden är uppslukad och segern är vunnen. Det är så djupt omvälvande – och också så svårt att klä i ord. Bibeln och urkristendomen använder sig av bilder för att ge oss en aning om påskmysteriet. Solen är den bild som ansågs mest värdig för att beskriva den Uppståndnes härlighet, majestät och kraft. I Uppenbarelseboken står det t ex ”Hans ansikte var såsom solen, när den skiner i sin fulla kraft.”

Många tidiga bildframställningar visar Kristus som solguden i sin vagn. Redan under den först kristna tiden var det vanligt att man i kyrkorna skulle vända sig mot öster, soluppgångens väderstreck, varifrån man också väntade sig Kristi återkomst. Kyrkor anlades ofta därför med altaret mot öster och människor begravdes för att se mot öster. 

Solen har fått representera Kristusväsendet som källan till ljus, liv, sanning och rättfärdighet. Den är segrare över natten och döden, segrare i kampen mellan ljus och mörker, gott och ont, ordning och kaos. Efter sin nattliga färd genom underjorden stiger den varje morgon på nytt upp ur mörkret. 

När de första kristna började be den bön som Kristus lärt dem upplevde de snart ett behov att få tacka och prisa Fadern. De ville bekräfta och bekänna sig till orden de uttalade i Fader-vår-bönen. Därför lade de till en mening i slutet av bönen: ”Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.” 

Salvador Dali

Tillägget är som ett tacksamt eko på den värdefulla gåva som bönen är. Det är en lovprisning och hymn som bjuder in ljuset från den Uppståndnes ansikte att återspegla sig i orden. Därför förvånar det kanske inte heller att ordalydelsen i tillägget från början var: ”Ty solen är din”. 

Man avslutade bönen med ett skådande in i det högsta, in i solens rike. Ett rike som enligt kyrkofädrena var genomträngt av tre högtstående änglaväsen: Exusisa – formens andar, Dynameis – rörelsens andar och Kyriotetes – vishetens andar. 

När vi ber Fader Vår lyfts vi upp i den här sfären. Vi bekänner oss till den med det avslutande tillägget: Ty riket (Exusiai) är ditt och kraften (Dynameis) och härligheten (Kyriotetes) och riktar blicken mot den Uppståndnes hemvist: evigheten, soluppgångens källa.

Ylwa Breidenstein

Kristna, kom i morgonljuset,
 solen strålar nu i öst.
 Jesus Kristus är uppstånden,
 sjung hans lov med jubelröst.
 Följ hans glada söndagsbud:
 Låt oss samlas inför Gud.
 

 Kristna, se när dagen vaknar
 upp mot himlens ljusa rand.
 Liksom vi har mänskor samlats
 i Guds hus i fjärran land
 och med jubel sjungit där:
 Jesus Kristus är nu här.
 

 Kristna, sjung i morgonljuset,
 sjung för dem som inte kan,
 sjung för dem som under korset
 vacklar fram i fjärran land.
 Tala, sjung om sant och rätt,
 sjung tills de och vi är ett.
 Eyvind Skeie 2002
Matthias Grünewald

Var var Kristus när han var död?

Mänsklighetsrepresentanten, Rudolf Steiner

Påskafton i stilla veckan

Var var Kristus när han var död? Var var han på påskafton, dagen mellan döden på korset och dagen för uppståndelsen? I de klassiska trosbekännelserna står det att han var ”nedstigen till dödsriket”, i vissa översättningar är det till helvetet som Kristus steg ner. Den sista dagen i stilla veckan går han på djupet med de problem som fängslar människorna vid deras skuggor och ensidigheter, både under jordelivet och i döden. Här i mörkret börjar han frälsningen och uppståndelsen av det livlösa i oss.  

De sista raderna i Fader Vår, så som den är oss given i Matteusevangeliet, lyder ”Inled oss inte i frestelse, utan fräls oss från det onda”. Det är omdiskuterade rader och inte helt enkla att förså. Men nu konfronteras vi med de makter i och utanför oss som vill få oss på fall genom att vända vår blick bort från Fadern. Vi påminns om att vi har en fri vilja som kan handla mot himlen, att vi kan vanhelga varandras och Guds namn, tillbedja materialismen, ruinera riken och ge varandra stenar i stället för bröd. 

Många av de problem och svårigheter vi har beror på våra egna livsval, vår livsstil och vårt tänkande. Men vi ska  inte underskatta att det ytterst sett finns en andlig dimension av en del av de svårigheter vi upplever, att det finns krafter som inte vill oss väl.

Ordet ”frestelse” har med tiden fått en för snäv betydelse. Det betyder inte bara lockelse utan också svårighet eller påfrestning. I bibeln används ordet för stora lidanden som övergår våra möjligheter att klara av själva. Kristus och den tidiga kristendomen var övertygad om att sådana svåra tider skulle komma och ville visa var hjälp fanns att få.  Att bevara Guds Ord i vårt sinne är ett avgörande skydd och frälsning från det onda. Hans ord finner vi i Fader Vår. Kristus uppmanar också uttryckligen sina lärjungarna att vaka och be för att de inte ska falla för frestelser. 

Nedstigen i dödsriket, Jean Delville

Även om det inte är Gud som leder oss i frestelsen, är det inte heller alltid hans vilja att bespara oss från konfrontationer med motståndarmakterna. Men med ett aktivt böneliv kan vi lära oss att hantera sådana påfrestningar när de kommer i vår väg. Därför ber vi inte heller om att vi inte ska frestas utan att vi inte ska falla och besegras av frestelsen. 

Möten med frestelser och ondska är en stor och ansträngande utmaning i vår biografi. De kräver ett hårt inre arbete av oss, som  samtidigt gör att vi kan växa som andliga människor. Och vi är aldrig ensamma i den här kampen.

Påskaftonen var ingen vilodag för Kristus utan en intensiv konfrontation med allt det som vill hindra oss att bli sanna människor. Han gick som segrare ur den kampen och står oss sedan dess hjälpande vid vår sida. 

Ylwa Breidenstein

Vad är jag skyldig mig själv?

Långfredag i stilla veckan

På långfredag kommer vi fram till korset, den kristna trons kärna. Vi kommer så nära att vi kan höra orden från korset. ”Fader, förlåt dem ” Kristus första ord från korset är en bön om förlåtelse. Korset är mysteriets och förlåtelsens plats, det är här vi kan finna den. Här och ingen annan stans.

”Förlåt oss våra skulder, så som ock vi förlåter dem oss skyldiga  är”, ber vi i Fader Vår. Vi kommer inte vidare i bönen om vi inte tar oss igenom det här nålsögat. De första meningarna i Fader Vår vänder sig till himlen, de följande mot jorden och nu är vi framme vid människan själv. Vår försoningsvilja ställs på prov. Besitter vi det mod som krävs för att be om förlåtelse och för att själva kunna förlåta? Vid den här korspunkten i Fader Vår visar det sig obönhörligt hur starkt vi förbundit oss med Kristus.

Måste man alltid förlåta? Det är lätt att svara ”ja” men det är inte lätt att göra det.  Vi behöver idag få ett nytt och friare förhållande till det här begreppet som blivit så nedtyngt av plikt och moral. Kanske är det en hjälp att börja hos sig själv och utgå från frågan vad är jag skyldig mig själv? Vad bär jag på för skulder? När jag ser mig själv i ögonen och erkänner det som ännu är bristfälligt, väcks mitt högre jag. Det bär på mina ideal och mål, på min gudomliga gnista och kan därför förlåtande uppmuntra mitt vardagsjag till bättring utan att lägga sten på börda.

Att vara skyldig är ett mänsklighetsöde – ingen är helt oskyldig. Lösningen är förlåtelse, att förlåta sin nästa. Då tar vi ansvar för våra relationer och drar oss inte undan konsekvenserna av vårt eget handlande. Vågar jag fråga mig vad min andel är i en annan människas skuld? I Faderns och Kristus rike bär vi varandras skulder. Sann gemenskap visar sig där förlåtelse förvandlar skuld till kärlek.

Förlåtande är ett kännetecken för Gud. Men det är också en handling som  människan kan utföra, något som vi därför har gemensamt med Gud. ”Förlåt oss våra skulder så som ock vi förlåter ”. Den ström av förlåtelse som vi själva dagligen får ta emot från himlen kan vi pröva att skänka vidare till våra medmänniskor.

Förlåtelse är inte bara att dra ett sträck över det som skett. Det är en process som får ta tid. En rörelse mot ett mål som vi vill försöka uppnå. Det är inget vi behöver klara av en gång för alla, utan något vi kan öva på varje dag på nytt. Genom att göra det tränger vi djupare och djupare in i korsets och förlåtelsens mysterium.

Ylwa Breidenstein