Alla inlägg av Ylwa Breidenstein

Den förlorade Fadern

”Den förlorade sonen” av Torolf Engström


Han sade: ”En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far.

Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.

Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’” Luk 15:11-32

Det är märkligt hur en så enkel liknelse som den om den förlorade sonen förmår gripa oss varje gång vi hör den. Liknelsen handlar om oss alla, för alla har vi någon gång förlorat en kär människa och vet hur det känns.

Liknelsen är tidlös men genom århundradenas lopp har perspektivet på det förlorade växlat.”Jag hade levat som den förlorade sonen och hade som han kommit i nöd. Men när jag likt honom sökte mig hem igen –  var fadern borta.”  Så beskriver huvudpersonen i boken ”Den förlorade fadern” av Arne Garborg sin moderna livssituation. Han tycker att han förlorat den himmelske Fadern, som han en gång haft och just nu skulle behöva så väl. 

Vår tids utmaning att förverkliga och finna oss själva, bär på faran att vi förlorar något annat på vägen –  nämligen Fadern, kontakten med Gud.  Det är en förlust som oundvikligt leder till ensamhet, mörker och elände om vi inte kan lyfta blicken och känna igen Faderguden, när han målmedvetet kommer oss till mötes från framtiden med utbredda armar.

Fadersrollen – även den jordiska –  vill i dag uppstå i ny gestalt. Men så länge vi håller fast i den gamla versionen av en enbart auktoritär, dömande, sträng och gammal-testamentlig fader, blir det svårt att finna honom i en tidsenlig uppenbarelse. I stället känner vi oss övergivna och drabbade av en svår förlust. På mer eller mindre lyckade sätt försöker vi då kompensera den frånvarande Fadern.

Här kan liknelsen i Lukasevangeliet hjälpa oss vidare. Den berättar om en Fadergud som tröstar moderligt och med kvinnlig omsorg ser till att sonen får både mat och kläder. Det påminner oss om att Gud skapade både kvinna och man efter sin avbild och att varken han själv eller människan därför går att fånga i en ensidig eller stel definition av det som är manligt eller kvinnligt.

”Kom till ditt andliga hem, där din Faders hjärta längtar efter att moderligt ta dig i sin famn!” lyder liknelsens dolda budskap. Med denna insikt kan vi varje dag på nytt återförenas med vår förlorade Fader. Och även vid varje Människovigningens handling får vi återvända till Gudfaders hus –  där han  tar fram den finaste dräkten åt oss, sätter ringen på handen och för oss till det dukade nattvardsbordet, där vi i stor glädje återförenas med alla dem som vi trott gått oss förlorade.

Ylwa Breidenstein

Att bli bekräftad i sin identitet är livsviktigt

Hur definierar vi vår identitet? Kanske kan den beskrivas som en inre känsla av att ha en egen unik personlighet. En personlighet som uttrycker sig i vårt utseende, men också i våra tankar, känslor och handlingar. I det yttre ger vår identitet oss rätt till ett namn, en nationalitet och en familj. Men förutsätter då att vi kan bevisa vem vi är, styrka vår identitet och göra den legitim.

Både i det yttre och inre bygger vår identitet på hur vi blir behandlade och sedda av andra. Att bli bekräftad i sin identitet är livsviktigt. Det gör underverk med oss, gör oss gladare, modigare och snällare. Utan en bekräftad identitet försvinner däremot vår känsla av att vara behövd och värdefull. De intentioner vi kommit med till jorden förlamas och hindras i sin utveckling.

Sällan tänker vi på att de egenskaper vi bygger vår identitet på är i ständig förvandling och utveckling. Därför borde vi kanske lite oftare ompröva vår syn på oss själva och våra medmänniskor – bli lite rörligare i vår omdömesbildning.

Så är det också när lärjungarna och Kristus är på väg, är i rörelse, som Kristus ställer frågan om sin identitet (Markus 8, 27-38): ”Vem säger människorna att jag är? Vem säger ni att jag är?” Svaret som följer: ”Du är Messias”, är en förutsättning för att Kristus ska kunna fullföra sitt uppdrag på jorden. Också han behöver bli bekräftad i sin identitet – varje dag på nytt. Vi kan göra det genom att låta hans fråga eka vidare varje gång vi möter en annan människa. När vi sedan kärleksfullt bekräftar vår medmänniskas unika individualitet och ser Kristus i vår nästa, stärker vi Hans läkande gärningar för mänskligheten och jorden.

Ett sådant förhållningssätt ger vår identitet en ny dimension, ger oss en kristen identitet. Istället för att bygga vår självbild på subjektiva egenskaper identifierar vi oss med Kristus och vårdar så en levande relation till Honom. En relation där vi i ödmjukhet dagligen kan ställa frågan också till Honom: ”Vem säger Du att jag är?”

Vår kristna identitet för oss framåt i livet och håller oss i rörelse och utvecklng. Det är också en identitet som ger oss trygghet och förvissning om att vi från det andliga verkligheten alltid är sedda, bekräftade och älskade.

Ylwa Breidenstein

Sommarfestival: Ljusklang över Östersjön 6-12 juli

Vi bjuder dig till Gotland. Till Davide Gård. Till den lilla internationella sommerfestivalen Ljusklang över Östersjön!

Om du är spontan självständig, initiativ, i hjärtat ung, gillar att sjunga, spela och att vara ute i naturen, vill uppleva inspirerande möten med andra och deras musikaliska kultur och ej förväntar dig för mycket lyx, utan hjälper gärna till så att allting lyckas – kom med oss!

Här kan du – utöver körövningarna ute på förmiddagarna – komma tillsammans med deltagare från andra Östersjöländer i instrumentala eller a capella-ensembler och få hjälp från erfarna musiker när du vill. Vi ser fram emot ett levande utbyte i vårt gemensamma själsspråk musik.

Ljusklang över Östersjön! pågår från den 6 till den 18 juli 2021. Utöver musiken blir det fina utflykter till hela ön, konstnärliga och idrottsinitiativ, eld vid stranden, fina möten och samtal och kanske i slutet en musikalisk picknick fest med vår publik och våra grannar på Davide gården.

I de bifogade filerna (klicka här!) hittar du all nödvändig information om Ljusklang över Östersjön! samt vår affisch, som vi ber dig skriva ut och sätta upp – tillsammans med filen ”infotext”– var du än tror att det finns människor som älskar havet, sommaren och levande musik så som du själv.

Det är dags att höra av dig till oss, om du vill vara med – vi sätter fart om bara tre veckor. Skriv ett kort mejl och glöm inte att sätta in ditt bidrag till kontot: D. Plum, IBAN: SE 1950 0000 0005 2010 3864 69, BIC Code: ESSESESS, hos SEB Stockholm.

Låt oss tillbringa tolv oförglömliga dagar tillsammans på Davide, bara ett stenkast från stranden!

Vi ses!

David och Kathrin

PS: Gotland har för närvarande tre personer på sjukhus p.g.a. vård efter en COVID 19 infektion och det sker genomsnittligt tre infektioner på en vecka på ön. Det verkar vara en av de säkraste platserna i Europa.

Ny ledare för Kristensamfundet

João Torunsky.

Torsdagen den 3 juni fick Kristensamfundet en ny ledare (Erzoberlenker på tyska). På den internationella prästsynoden i Berlin överlämnade Vicke von Behr – som haft ämbetet under 16 år – uppdraget till João Torunsky.

João Torunsky föddes 1956 i Brasilien och utbildade sig först till dataprogrammerare och ingenjör. 1977 lärde han känna antroposofin och strax därefter mötte han Kristensamfundet. 1985 prästvigdes han i Stuttgart och arbetade sedan i olika tyska församlingar. De sista sju åren har han varit lenker i Sydamerika.

Här kan du läsa en intervju med honom antingen på tyska eller engelska.

Kom helige Ande!

Veni Creator Spiritus är en pingsthymn från 800-talet, skriven av den tyske benediktinermunken Hrabanus Maurus. Den är en av de få psalmer i den kristna historien som riktar sig direkt till den helige Anden. Hymnen har översatts och omformulerats till flera språk. Den har även tonsatts i många olika variationer – den äldsta kända melodin är från 1000-talet.  

Olaus Petri översatte den till svenska år 1536. Sedan dess har den funnits med i den svenska psalmboken, men omarbetats och nyöveratts vid flertal tillfällen. I Kristensamfundet läses den på pingstdagen för barnen i  en version som bygger på en översättning av J W Goethe. Men också till oss vuxna har den ett budskap. I sju verser skildras hur vi kan uppleva och upptäcka den heliga Andens verksamhet i våra liv.

Broderad mässhake, Frankfurt

Kallad, inbjuden och insläppt

 Kom, helige Ande, du skapande
 Kom, besök de dinas själar
 Med nådens fullhet signe dem
 De bröst, som själv du skapat

Som de flesta böner till den helige Anden börjar även den här med ordet ”Kom”. Det visar på en viktig egenskap hos Anden, nämligen att den kan komma till oss om vi kallar på den!  Vi behöver inte gå ut för att söka efter den utan den besöker oss. Men förutsättningen för att den välsignande ska uppfylla vårt innersta är att den blir kallad, inbjuden och insläppt.

Pingst, katedralen i St Louis, USA

Paraklet

Du kallas tröstar´n, Paraklet
 Den högste Gudens höga gåva
 Livets källa, kärlekens låga
 Och helgande med helig Andes kraft

Den andra strofen skildrar hur den heliga Anden närmar sig oss. Som hjälpare, tröstare eller som ”den kallade” finns den i vår närhet. Det grekiska ordet paraklet samanfattar de här tre egenskaperna som är Guds högsta gåva, beviset på hans kärlek till oss. Tröst, empati och handlande medmänsklighet kommunicerar den helige Anden till oss. Intentionen är att vi inte ska behålla gåvan för oss själva utan förvandla den till praktiserande, brinnande kärlek till Skaparen och skapelsen.

Adams skapelse, Michelangelo

Guds finger i livets spel

Du sjufald gåvors ädla skatt
 Du finger på guds högra hand
 Av honom lovad och utsänd
 Ger strupen stämma, tungan tal

Den helige Anden kommer med gåvor, de s.k. sju nådegåvorna: vishet, förstånd, rådgivning, styrka, kunskap, fromhet och tro. Vi kan be Anden om dessa ädla skatter. Men då måste vi också vara beredda på att låta dem förändra oss och låta Gud ha ett finger med i livets spel. För när Guds finger berör människan blir Skaparanden verksam. Då kan vi ge vår röst till det goda och finna det rätta ordet vid rätt tidpunkt.

Pingstflammor

En glädje som träffar oss mitt i hjärtat

Tänd ljus för våra sinnen klart
 Glatt mod åt våra hjärtan giv
 Att vi i kroppen vandrande
 Till handling eldas och till strid

Det sanna livet börjar när vi öppnar våra sinnen för Guds skapelse samtidigt som vi låter den helige Anden upplysa oss om det fördolda i tillvaron. Då kan vi modigt bryta igenom trångsynt materialism. Vi upptäcker en styrka som träffar oss rätt i hjärtat och helande strömmar vidare in i vår kropp. För det andliga livet handlar även om att kunna hantera det fysiska. Vår kropp är ett tempel för den helande Anden som vill läka våra brister både i det yttre och inre.

Pingsten, Ninette Sombart

Inre frid och skydd

Fienden hejda och driva bort
 Att åt din frid vi glädjas må
 Och förda av din trygga hand
 För varje skada säkra gå

De första kristna martyrerna vittnade om hur de upplevde stöd av den helige Anden när de förföljdes. I dag kan vi ana hur Anden ilar oss till hjälp när vi står upp för vår övertygelse och kristna tro, trots förlöjliganden och attacker. Inre frid och skydd står oss till förfogande när vi frimodigt trotsar det som vill hindra oss att nå livglädje.

Treenigheten

Börja förstå det obegripliga

Om Fadern oss din kunskap giv
 Kunskapen om hans Son tillika
 Ty de två i all vår tid
 I tro och bön vi söka

Den helige Ande låter oss upptäcka Fadern och lära känna Sonen. I hjärtat kan vi börja förstå det obegripliga, ana det innerliga sambandet som råder mellan de tre gudomliga personerna i treenigheten. Den är en gemenskapsanda som stålande omfamnar människan när hon bedjande söker efter den och tror på den.

Trinitet, konstnär okänd

Kommer med förändring

Ja, låt oss prisa Fadern Gud
 Hans son från död uppstånden
 Och Parakleten verkande
 Från evighet till evighet 

Den sista strofen i ”Veni Creator Spiritus” mynnar ut i en lovprisning av Fadern, Sonen och den helige Anden. Evigt verksam kommer Parakleten till oss om och om igen med förvandling och förändring, så att vi inte ska fastna på vår väg mot Fadern och Sonen. 

Pingstfestens tre högtidsdagar är nödvändiga flammor för att vår relation till Anden inte ska slockna. Tillsammans med påsken och julen hör pingsten till kyrkans tre största högtider men hotas i dag att falla i glömska. Pingsten har gått från att vara en viktig vårhögtid till en diffus dag i kalendern. Nu ligger ansvaret hos var och en av oss att inte låta vissheten om den helige Anden gå oss förlorad.

Kom, helige Ande! Besök oss! Uppfyll oss!

Ylwa Breidenstein

Pingstflammor, Regine Lehmann
ur Apostlagärningarna 2:1-13