Alla inlägg av Ylwa Breidenstein

Mikaelitid

Det gäller att smida medan järnet är varmt och glöder! Det gäller att utnyttja ögonblicken, vägskälen i livet och inte tveka medan vägarna ännu är öppna och välkomnande! Om det handlar Matteusevangeliets 22:a kapitel som inleder Mikaelitiden. (Matt 22, 1-14)

Om och om igen för oss ödet till korsvägar där vi måste fatta snabba beslut. Ja, varje minut, varje timme och varje dag står vi vid sådan vägskäl, även om vi oftast inte är medvetna om det. Vi väljer vilka tankar som vi vill ge företräde i oss, vilka passioner som vi vill tillåta oss att känna och vilka handlingar vi vill verkställa. De här vägvalen som vi gör, är inte bara livsviktiga för oss utan påverkar i det långa loppet också de större skeendena i världen.

Tiden här på jorden är alldeles för värdefull för att slösas bort på självupptagenhet, alldeles för dyrbar för att skjuta upp erbjudna möjligheter till glädje och gemenskap med varandra och med den andliga världen. För plötsligt är det försent, tillfället har gått oss förbi och glöden har slocknat. Av det varma järnet har det blivit kallt stål, som bara duger till vapenskrammel och konflikter med vår omgivning.

Mikaelitiden kommer som ett flammande varningsmärke på vår väg genom året, för att vi inte ska frestas till att välja bort vår kallelse och avvisa Faderns inbjudan till oss att medverka till att himmelsljuset inte slocknar här på jorden.

Mikaelifesttiden vill få våra hjärtan att glöda av iver så att vi modigt griper ögonblicket där situationen kräver det och smider våra tankar, känslor och viljeimpulser efter andliga former och perspektiv.

Ärkeängeln Mikael lägger oss i dessa dagar en festdräkt av gnistrande kärlek varmt om hjärtat. På uppdrag av Fadern erbjuder han varje människa ett sådant hölje. Att bära den är det enda krav som ställs på oss för att vi ska kunna ta del i Faderns fest för Sonen, är förutsättningen för att vi ska kunna ge ett svar i avgörandets stund och behålla vår inre formbarhet och glöd.

Ylwa Breidenstein


DE SOVANDE RIDDARNA I ÅLLEBERGET

Det var en gång en bonde som skulle fara till Falköping och sälja havre. Eftersom han ville komma till staden tidigt på morgonen så åkte han hemifrån mitt i natten. När han kom till ändan av Ålleberg stod där en liten karl i grå kläder och frågade: ”Vill du inte sälja mig din havre?” Bonden tyckte att det var besynnerligt men vågade inte säga annat än ja till den märklige karln. ”Följ då med in i berget, men du får inte röra något alls där inne.” Den grå gubben tog märren i betslet och ledde henne rätt uppför berget medan bonden satt på och åkte. De kom till en järnport som öppnade sig och så körde de rakt in i berget.

Där inne fanns en stor vacker sal full av stora granna hästar. Allihop var betslade och betslen var gjorda av guld och silver.”Hur kan ni få tag på mat till alla hästarna?” Det kunde inte bonden begripa.”Jo”, sa den lille grå, ”Allt som skrapas ihop med orätt på åker och äng, det kommer hit, och det tryter aldrig,” Nej, det kunde bonden tänka sig, för på den tiden var inte gårdarna utskiftade utan låg om vartannat, hur som helst, så det var ingen konst för gårdsbönderna att ta med sig lite grann från sin grannes åkrar.

Bonden gick och stirrade och stirrade i salen. När ögonen började vänja sig såg han inte bara hästarna utan tusentals riddare i full stridsmundering med guldförgyllda hjälmar och sköldar. Det var så oändligt många karlar och hästar och det märkliga var att de allesammans sov. Vilka de tappra stridsmännen var eller varifrån de kom kunde inte ens den lille grå svara på. Men han visste att de alla var beredda att dra ut i kamp och beskydda människorna på jorden då den stora faran kom. 

Och hur det än var så kunde bonden inte låta bli att röra lite vid en häst, för den var så obegripligt grann. Men då rörde hästen på sig så att betslet började skramla och riddarna runt omkring började vakna.”Gäller det nu?” frågade en av dem. ”Nä”, sa den lille grå, ”Inte än.”

Och i detsamma fick bonden en spark så att han flög ut på vägen, för han skulle ju inte få röra vid något där inne. Märren och släden, de stod redan på vägen. Bonden vågade inte se sig om, men han hörde hur den tunga järnporten slog igen bakom honom då han satte sig på kärran och körde hem, så fort hästkraken orkade.

När han kom hem såg han att säckarna var lika fulla som när han farit, men nu var de fulla utav guld istället för havre.

Sägen från Falköping

Öppna dig!

Vår längtan efter under är stor, kanske större än någonsin – och förhoppningsvis då inte bara för egen del utan i första hand för nödlidande medmänniskor. I Markusevangeliet (7:31-37) berättas om när Jesus botar en dövstum man genom att uttala ordet ”Effata” som betyder öppna dig. Som genom ett under blir mannen helad.

Kristus uppsöker ett främmande område där människor lever som är uteslutna ur samhällets gemenskap, människor som man inte har någon högre tanke om. Han vandrar in i ett område där man inte förväntar sig någon gudomlig närhet. Redan det kan väcka en tröstande förundran i oss. Kristus söker upp oss och vill vår närhet även när vi är långt ifrån oss själva, från det vi tror på och egentligen vill! Är inte det ett under så säg?

Man kommer till honom med en dövstum som är helt beroende av främmande hjälp. Det är medmänniskor som hört sig för i hans ställe, medmänniskor som ber för den som själv inte kan uttala sig. Därför att någon annan lider vaknar i dem längtan efter ett under. Och så vänder de sig till Kristus och ber om hjälp för sin nödställda broder. Ja, också det är ett under när vi människor kan umgås så med varandra!

Kristus tar den dövstumme åt sidan, går bort ett stycke med honom innan uppmaningen kommer: ”Effata – öppna dig!”. Detsamma önskar han göra med var och en av oss. För ett kort ögonblick vill han föra oss bort från det ytliga och högljudda tyckande i tillvaron, från det som gör oss döva för livets väsentligheter. Han vill föra oss undan från allt det som överröstar vår egen stämma och gör oss stumma. Först då detta skett och vi öppnar oss kan undret, helandet äga rum.

Det är en tröst att veta att Gud söker upp dem som har det svårt. Men under sker först när också vi ser, hör och ropar på hjälp för vår nödställda medmänniska. Där vi inte är blinda, stumma eller döva. Låt oss därför bli medsystrar och medbröder som inte bara längtar efter under utan också öppnar oss för deras verkställande!  Då kan vi – inför den rådande nöden i vår tid – med en helt annan styrka vädja och be:

Gud, låt ett under ske!

Ylwa Breidenstein

Förvandlingens ord

Förvandlingens ord skall komma på tankens vingar med lösningar och fynd.

En gång finner världen den formel som öppnar de roterande bokstävernas lås.

Då hör alla, ja de som är födda inne i låsen hör nyckeln komma.

De hör klingande solars klara tal.

En gång ljuder Effata.

Harry Martinson

Berättelsen om Solrosen

Många träd är så stora att de med sin krona nästan krockar med molnen och med sina rötter söker sig många av dem lika djupt ned i jorden. Det finns även blommor och örter som växer djupt ner i den mörka mullen och nästan alla blommor längtar efter att få sträcka sig mot himlen och ljuset.

En av blommorna greps en gång av övermod och sade: ”Jag vill inte vara så här liten utan jag vill bli lika stor som ett träd. Jag vill växa och jag kommer nog finna någon som hjälper mig”. Blomman var missnöjd med den form och storlek som den hade skapats till. 

När den såg sig omkring efter en hjälpare frågade den först den vackra morgonstjärnan. Men morgonstjärnan sade: ” Det du vill göra kallar jag för olydnad och jag kan inte hjälpa dig med något sådant.” Även hennes stjärnsystrar vägrade att hjälpa.

Blomman fortsatte och tjatade och tjatade – och till slut så gick månen med på att hjälpa till. Månen hämtade några moln och nu skulle ni ha sett hur fort det gick när månen, vattnet och blomman arbetade tillsammans. Varje natt – växter växer ju mest på natten – sträckte stängeln sig en bra bit uppåt. Bladen blev stora och breda, stängeln lika kraftfull och stark som stammen på en liten björk. Stängeln var som en stege som bladen klättrade upp på. Den hade redan blivit väldigt hög och mängder av blombarn svävade runt den växande plantan. Varje blombarn måste nämligen hitta ett blad att sätta sig på, som på en liten stol. Alla hade redan valt sitt blad och om några dagar skulle växten bli stor som ett träd.

Allt hade gått så fort att moder sol inte hade märkt det. Skaparen själv hade nämligen gett henne i uppdrag att hålla ordning och vaka över växterna. När hon nu såg att en av blommorna nästan hade blivit så stor som ett träd blev hon förskräckt. Men moder Sol kom på hur hon kunde ordna upp det hela. 

Hon hämtade en liten grön korg och befallde sina tjänarinnor ljusstrålarna att sätta alla blombarn i den. Ljusstrålarna tog korgen och satte fast den högst uppe på stängeln för att stoppa växandet. Sedan fångade de in alla blombarn som dansade högt i luften för att kunna sätta sig så högt uppe som möjligt. En efter en fick de nu snällt sätta sig i korgen. Hur många de var och hur högt blomman hade tänkt bli kan ni se när ni räknar blombarnen i korgen eller alla solrosfrön senare på hösten. 

De små solstrålarna gjorde ett väldigt fint arbete. De packade in blombarnen en efter en i korgen, så noga att de tillsammans bildade en snäckform, en spiral utifrån och in.

Men när blombarnen sedan ville öppna sina blomblad så hade de inte lika mycket plats som när de satt på en bladstol för sig själva. Bara de som satt ytterst kunde få stora guldgula blomblad, de andra fick nöja sig med väldigt små.  Men korgen var så fin och det var så mysigt att sitta där nära varandra att alla var nöjda. Det dröjde inte länge förrän också andra blommor ville ha sådan små korgar. Några fick det och dessa blommor kallas än idag korgblommiga växter.

När solens tjänarinnor, solstrålarna var färdiga med arbetet och alla blombladen hade lagt sig tillrätta då såg alla att blomman såg ut som en sol. Därför heter den än idag Solros. Ofta blir det stekande hett där högst uppe i den lilla korgen så blombarnen blir alldeles brunbrända av värmen.

Så lyckades solrosorna att bli störst bland alla blommor. Men vi kan se att något inte stämmer: solrosen var så ivrig att växa uppåt och använde så mycket kraft till det att den glömde bort sina rötter. Solrosens rötter är små och svaga och om det blåser hårt så faller den omkull. Det blev inget träd i alla fall, för trädens rötter står fast i blåsten.

När solrosbarnen märkte hur lätt det var för vinden att blåsa omkull deras ståtliga blomma så sade de: ” Så bra att vi solrosor inte blev lika höga som träd. Då skulle vi ju gunga fram och tillbaka vid minsta vindpust. Sån tur att solen hjälpte oss!”

Men solen sade: ”Jag ber er att ni alltid ser på mig och lyssnar noga till allt jag kommer att berätta!” Och sedan den dagen gör solrosorna det. Från soluppgång till solnedgång tittar de upp mot solen. 

Berättelsen finns i samlingen ”Von Pflanzen und Tieren, Steinen und Sternen” av Elisabeth Klein

Översättning: Katharina Karlsson

75 år sedan Hiroshima

Fredsmonumentet i Hiroshima, Atomic Bomb Dome, har bevarats i samma skick som direkt efter bombningarna.

Av Felix Nieriker

Klockan 8.15 den 6 augusti 1945

”Klockan 8.15 den 6 augusti 1945, föll döden från Keiko Oguras himmel. – Jag såg hur allt lystes upp. Jag blev blind, kunde inte se någonting, säger nu 82-åriga Ogura. När ”Little boy” detonerade 2,4 km från barndomshemmet stod lilla Keiko på gatan utanför familjens hus. Strax efter ljusskenet kom tryckvågen, så kraftigt att åttaåringens huvud förvandlandes till en tornado. Hon slogs medvetslös till marken, vaknade med håret klibbigt av svart regn, men överlevde precis som familjemedlemmarna mirakulöst med skrapsår.

Det värsta kom därefter: de ändlösa, spöklika processionerna med överlevare på väg från staden. Brända människorester i söndertrasade kläder, svullna ansikten under förkolnat hår, blodiga gestalter vid dödens rand. – De bad mig om vatten och jag gav dem det, men de dog. Vi visste ingenting om strålning eller att man inte skall ge brännskadade vatten. Jag kände en sådan skuld, säger Ogura.”

Det här berättar Keiko Ogura i en telefonintervju som publicerades i Norrköpings Tidning, den 3 augusti i år. 40 000 människor dog omedelbart, staden Hiroshima raserades till 90% och tillsammans med katastrofen i Nagasaki tre dagar senare tog bombningarna direkt eller indirekt ca. 300 000 människoliv.
                                                                 

Helgedomen Itsukushima utanför Hiroshima

 

Vad var det sista de upplevde?

Ett överjordiskt dån, himlen öppnar porten, välkomnar ömt de oskyldiga. Vad var det sista de upplevde med sinnen och hjärtat? En sista gång det käraste de hade? De andras kval? Samhörigheten med alla, alla? Vi får nog aldrig veta det. Men vi anar: de bär det med jordiska mått ofattbara in i himlens gränslösa godhet. Får de då nya vingar? Vingar som bär dem dit nöden på jorden är som störst? Hur många olyckor har de kunnat mildra, hur många förtvivlade har de kunnat trösta?

För en av dem som överlevde Hiroshima, för Keiko Ogura, blev de en källa till inspiration. I hennes arbete för fred och kärnvapenförbud har hon rest runt i hela världen. Skrämmande, när hon bland amerikanska krigsveteraner träffade flera som var orubbligt trosvissa om det fortsatta behovet av kärnvapen. ”Tusen bomber eller en enda, det är samma sak. Var och en av dem måste bort!” säger Keiko.

Vi har osynliga medmänniskor

Å ena sidan är minnesdagen verkligen en uppmaning till hela mänskligheten att en gång för alla skrota alla kärnvapen. Å andra sidan kan den bli en påminnelse att vi har osynliga med-människor, ganska nära oss, fast på andra sidan. För materialisten finns de inte.

Så här diktar John Berger: ” Alla levande människor de dödas erfarenhet. De var deras yttersta framtid. I sig själva var de levande ofullbordade. Sålunda var de levande och döda ömsesidigt beroende av varandra. Alltid. Först den unikt nutida sortens jagförhärligande har avbrutit denna ömsesidiga avhängighet. Med förfärliga följder för de levande, som nu tänker på de döda som de utplånade.” (Ur 12 teser kring naturens ordning rörande De Döda. Översättn. Einar Heckscher.)

Man kan undra vad som skulle ske när de verkligen ”utplånades”, blir det bland oss människor så som det blir när frostens järngrepp tar allt den kommer över? Gamla Keiko kan vara en lysande förebild med hennes konkreta kärlek till offren från katastrofen. De gav henne handlingskraft för hennes världsomfattande budskap. Det kan motivera oss att aktivt närma oss de som gick före oss, tänka på dem, be för dem och be med dem för de vill närma sig oss. I Människovigningens Handling talas det om deras skyddande kraft.

Enligt en japansk legend ska den som viker 1000 papperstranor se sin högsta önskan slå in. Men trots att Sadako Sasaki vek över 1300 tranor blev hon inte frisk, utan dog den 25 oktober 1955. Hennes kamp och öde har blivit en symbol för atomkrigets grymhet, och hennes minne hedras årligen den 6 augusti.

Resor hör sommaren till!

Resor hör sommaren till! Vare sig det är små utflykter i närområdet eller större utlandsresor så berikar de oss och vi delar gärna med oss av reseupplevelserna till andra, genom foton och berättelser. Också människolivet brukar beskrivas som en resa. Man kan se på det som en seglats över ett stort hav. Vi stiger ombord på skeppet och sänds iväg mot mer eller mindre okända mål. Och när vi till slut åter igen stiger i land på den andra sidan havet, kan vi se tillbaka på en mängd upplevelser och erfarenheter som vi gjort under resans gång.

Hur har du löst din uppgift?

Vi begav oss iväg på vår livsresa med en uppgift, men utan några färdiga hjälpmedel – för vi kom nakna till världen. Och när vi når den andra stranden i slutet av vårt jordeliv,  lägger vi av de höljen och ägodelar vi skaffat under resans gång och blir återigen –  nakna. Här – på den andra stranden –  ställs vi inför frågan: hur har du löst din uppgift? Vad har du uträttat under färden? Vad lärde stormarna dig? Hur tog du vara på tiderna av stiltje? 

Vår resa på livets hav gör oss trötta och hungriga

För varje människa har sin egen uppgift att lösa under resan, samtidigt som vi alla också har ett gemensamt uppdrag: att söka Kristus och bli hans medarbetare för mänsklighetens och jordens framtid. Genom att dela med oss till varandra av vår olika livserfarenheter kommer vi tillsammans framåt på vår färd. Vår resa på livets hav gör oss trötta och hungriga och det betyder mycket att veta var gästhamnar finns, där man kan kasta ankare eller förtöja båten en stund och komma till nya krafter. 

Vår osynliga färdkamrat

En sån möjlighet ger oss Människovigningens handling och de olika sakramenten. Här kan vi, under färden genom vår biografi, se över vårt förråd av färdkost, uppdatera oss om resans ursprung och mål. Om och om igen kan vi här framför altaret påminnas om och bekänna oss till vår osynliga färdkamrat –  Kristus – som outtröttlig och kärleksfullt vill ge oss orientering och beskydd.

Ylwa Breidenstein