Alla inlägg av Ylwa Breidenstein

Skönhetens lov

Skönhet finns för dig och mig

Nu till midsommar överväldigas vi av naturens skönhet som omger oss i doft, färg, och klang. Skönhet ger lindrig i krävande tider och är den bästa medicinen mot uppgivenhet och tröstlöshet. Förutom i naturen så finns skönheten både i konst, vetenskap och religion. Den hjälper oss att orka leva, ger tröst i sorgen och bekräftelse i glädjen. Genom det sköna i tillvaron får vi verktyg och kraft att överleva även det fula som drabbar oss. Under historiens gång har de stora konstnärerna, tonsättarna och författarna vetat att våra liv är fulla av kaos och lidande. Men de hade ett botemedel att ge oss: skönhet! Skönhetsbegreppet varierar med tid och kultur, men det finns även en gränslös, evig skönhet som inte låter sig fångas in eller bestämmas av yttre faktorer.

I vår tid är tyvärr skönhet ofta associerad med konsumtion, den missbrukas för att skapa begär att konsumera. Men vad är egentligen skönhet? Skönheten framkallar stämningar som vi inte har till vardags, skapar en ingång till vår själ. Om vi förlorar skönheten förlorar vi samtidigt tillvarons mening och innebörd. Känslan som drabbar oss när vi möter det vackra är svår att beskriva. Den kan leda till en aha-upplevelse som stannar hos oss hela livet. Vi kan också bli så berörda och överväldigade av det sköna vi möter så att vi brister ut i gråt. Skönheten finns för dig och mig, för oss alla, och vi behöver den i sin äkthet mer än någonsin. Oavsett hur vi definierar den, har den ett värde, lika viktigt som sanning och godhet, eftersom den motsvarar ett universellt, djupt mänskligt behov hos oss alla.

Mötet med det sköna kan vi kalla nåd

Skönheten för oss in i ett gränsområde, till något som är större än oss. För korta ögonblick upplever vi det fullkomliga, det gudomliga, vi har en religiös upplevelse. Mötet med det sköna kan vi därför även kalla nåd. För ett kort ögonblick får vi känna närvaron av ett annat medvetande, en annan värld. Vi ges en chans att förstå att vi inte bara är kropp, mat, arbete, konsumtion eller pengar. Skönheten behöver vi som förbindelselänk till en andlig dimension av oss själva. Den gör oss fromma i själen, lär oss att be. För det är inte enbart i lidande och nöd som vi kan vända oss till det gudomliga. I mötet med det vackra kan också ett behov väckas att i glädje och tacksamhet få vända sig till Gud och lovprisa Honom i en bön.

Skönheten i naturen är fullkomlig. Vi kan inte förbättra den, bara öppna oss för den och låta den uppfylla oss. Naturen är en färdig värld, en avslutad gudomlig skapelse. Skönhet i konsten däremot, är människoverk som kommit till genom mänskligt initiativ. Här består skönheten i längtan efter något som ännu inte är helt färdigt eller fulländat. Äkta konst har ett drag av smärta och flyktighet som blir till en impuls att vilja göra om och göra ännu vackrare. I all konstnärlig aktivitet sker en trevande fortsättning på skapelsen, en process som av Gud nu lagts i människans händer.

Människan är som vackrast när hon talar sanning

Men också i människan finns skönheten. När vi ser på ett litet barn kan vi uppfyllas av en beundran och hänförelse för det sköna i människoskapelsen. Och ser vi in i den gamla människans ansikte, där livserfarenhet, sorg och prövningar ristat in fåror, upplever vi det återigen. Rembrandt var en mästare i att lyfta fram åldrandets skönhet i sina målningar.
Det finns också något oändligt vackert i en människa som osminkat står upp för sina gärningar. Ja, människan är kanske aldrig vackrare än just när hon talar sanning – även om innehållet är en skuldbekännelse och handlar om det ofullständiga i oss. Sanningens stund är ett ögonblick av skönhet just därför att den uppenbarar människoväsendet i dess ständiga strävan mot det fullkomliga,. Det ger oss en glimt av det gudomlig jaget i oss som alltid är i rörelse och om vilket Kristus säger ”Jag är vägen, sanningen och livet”.

Midsommar- och Johannitiden handlar om allt detta och uppmanar oss att med alla våra sinnen beundra det sköna och vårda det sanna!

Ylwa Breidenstein

O, vad världen nu är skön

 En psalm med text av Jacob Axel Josephson, musik av Wolfgang Amadeus Mozart

O, vad världen nu är skön,
Klädd i sommardräkten!
Känn i skog, på äng, på sjön
Milda, friska fläkten,
Ljuva dofter, fågelsång —
Mänska, höj ock du din sång!

Jorden, smyckad som en brud,
Högt lovsjunger Herran.
Jubla, lund i vårlig skrud,
Ängder när och fjärran!
Allt hans Ande skapar nytt,
Vinterns tunga välde flytt.

Skulle ej min själ, min mun
Honom offer bringa,
Helig sång av hjärtats grund
Till Guds ära klinga!
Är vår jord så rik på fröjd,
O, hur blir då himlens höjd!

Tröstaren – den helande Anden

Trösten berör oss som en mild fläkt

”Vårt behov av tröst är oändligt”, skrev Stig Dagerman en gång. Trösten är ett behov som finns hos människan hela livet, från det gråtande barnet till den döende människan. Alla har vi känt det. Och har vi själva för stunden inte det behovet, så finns det alltid någon i vår närhet som är i nöd och i akut behov av tröstande ord.

Trösten berör oss som en mild fläkt, sänker sig ned över vår själ, som en läkande kraft och sprider ljus och värme i själsligt mörker. Och ändå är inte allt som ser ut som tröst här på jorden, verklig tröst. Det finns en falsk tröst i världen, som vill hålla oss kvar i gamla vanor och fånga oss i sentimentala känslor. Den ger stenar istället för bröd  därför att den förleder oss att känna tröst, där vi blundar för sanningen och hellre blickar bakåt än bejakar förändringar.

Men den som vill ta emot den hjälp och tröst som pingsten står för, ryggar inte tillbaks för verklighetens fakta och sanningar. Andens tröst når oss först när vi börjar lösa oss från livslögner och halvsanningar, när vi inte bara hjälplöst upplever vår egen och världens sårbarhet utan också är beredda att handlingskraftigt söka efter motåt-gärder. Den här foren av tröst bistår oss när vi inte resignerar, när vi inte enbart längtar tillbaks till den gamla goda tiden.  Där vi vågar trotsa vår tids olika skräckhändelser för att gemensamt stödja och stötta varandra, i tanken, i känslan och genom viljehandlingar – där kan vi vara förvissade om att den äkta Tröstaren i vår jordetillvaro också är närvarande.

Maria och den nya gemenskapen

På grekiska är ordet för tröst, Paraklet, detsamma som används för den heliga Anden. Verbet betyder att kalla någon till sin sida för att få hjälp. Pingst-anden skildras som flamma, som vind och som hjälpare. Tröstaren är en annan viktigt aspekt och benämning av anden, även om den lätt hamnar i bakgrunden. Som Tröstare ställer sig Anden troget på vår sida i vår otillräcklighet och våra misslyckanden och uppmuntrar oss till nya försök, så att vi inte ger upp våra mål. Genom att ge oss insikt i djupare sammanhang låter den ett förklarande, tröstande ljus falla på vårt öde. Som Tröstaren kommer den heliga anden vår själ som allra närmast.

Gamla kyrkmålningar framställde ibland den helige anden i Marias gestalt. I urkristendomen upplevde man ett samband mellan dessa två. Maria uppfattades som den Helige Andens mänskliga uttryck och gestalt, som en inkarnation av den. Så överraskar det inte heller att Maria står i pingstens centrum. Hon är tillsammans med apostlarna när pingstvinden sveper in och lågorna tänds över deras huvuden. Som ett mot ovan öppet hjärta, bildar hon den nya gemenskapens mitt. Så blir pingsten en födelsedags-fest för en helt ny social form som inte är färdig eller sluten, utan som hela tiden bildas och uppstår på nytt!  Den här nya gemenskap står för medmänsklighet och ömsesidig empati. Någon ledare i traditionell mening behöver den inte, därför att alla är villiga att representera helheten och inte bara sig själva. 

Än så länge är detta till största del bara ett fjärran framtidsmål. Vi har en väg framför oss att gå innan vi är där. Undervägs har vi möjligheten att förbinda oss med Maria-kvalitéerna och göra dem till våra egna. Hon är en förebild för hur vi kan övervinna sådana polariteter som hindrar den nya sociala formen att förverkligas. Dit hör motsättningar mellan individ och gemenskap, mellan manligt och kvinnligt och mellan det jordiska och det himmelska. Maria-väsendet står för harmoni samtidigt som hon bejakar mångfald och nyansering.

Helig och helande Ande

I Kristensamfundets credo nämns den helige anden två gånger. Först hör vi att ”Jesu födelse på jorden är en verkan av den helige anden”, lite senare säger credot att genom Kristus kan den helande anden verka. Helig ande och helande ande, två sidor av anden lyfts fram, en från det förgångna och en från framtiden.

Ursprungligt verkade den helige anden i den del av skapelsen som inte dragits med in i syndafallet och som vi ännu främst kan uppleva ute i naturen, utanför oss. Den symboliseras av den vita duvan som svävar ovanför marker och inte inkarnerar.

Den från framtiden utsände helande anden verkar inom oss inkarnerade människor, som en läkande kraft sedan den första pingsten. Men den behöver människans vakna medverkan. Då hjälper den oss att hela det som brustit, hela följderna av syndafallet som splittrade oss och skiljde oss från helheten – samtidigt som vi därigenom vann vår frihet. Kristus sände den helande Anden till människorna för att vi aldrig ska vara utelämnade åt tröstlöshet och hopplöshet i lidandet.

Och utan Kristus i våra själar – genom vilken den helande anden verkar –  fortsätter uppsplittringen och sprick-bildningen i det sociala. Anden är alltså inget surrogat för Kristus utan den gör Kristi närvaro ännu mer verklig. När Anden kommer säger den inte: ”Här är jag.” Den säger: ”Här är Kristus”. Den tröstar genom att göra Honom närvarande. Kanske skulle den tröst vi försöker att ge varandra vara effektivare om vi gjorde detsamma!

Ylwa Breidenstein


Hjälparen – den heliga Anden

Vinden är svårfångad

En gång såg jag världens viljor segla.
De höll samma kurs – en enda flotta.
« Vi är skingrade nu. Ingens följe. »
Så säger de vita seglen.

De här orden av Tomas Tranströmer uttrycker vår tids vilsenhet och längtan efter gemenskap och mänsklighetsmål. Till pingst påminns vi om den här längtan när det i apostlagärningarna berättas om hur lärjungarna, uppfyllda av den helige anden, plötsligt kan tala så att alla människor förstår dem. Tranströmers dikt väcker i oss bilden av skepp med fulla segel. Det verkar att vara en hel armada av större och mindre skepp, fyllda med människor som är förenade i en rörelse mot samma mål, som om de alla satt i samma båt! 

Den gamla tidens sjöfarare var helt och hållet beroende av vindens hjälp. Inget var värre än stiltje, det skulle i så fall vara en vild storm. Men vinden är svårfångad, den blåser bara om den vill och då blåser den vart den vill! För sjö-männen fanns det ingen annan väg att komma framåt än att vända sig till Gud och be om en välvillig vind som med lagom styrka skulle blåste åt rätt håll och föra dem tryggt i hamn.

Tro, hopp och kärlek

Lika lite som över vinden har vi makt över den helige Andens inspiration. Vi kan inte förfoga över den efter våra egna premisser, även om Gud skänkt oss den som hjälpare på vår livsresa. Men genom inre hänvändelse och bön får vi ändå hoppas på att den heliga Anden gör så att vi får vind i seglen och inte behöver uthärda för långa stillestånd i vår utveckling. I gengäld förväntas det av oss att vi klarar av att rigga seglen!

De tre nödvändiga seglen för att  kunna fånga Anden är: tro, hopp och kärlek. Utan tro på andens realitet kommer vi inte långt. Hoppet ger oss orientering och riktning så  att vi kan finna vår hamn. Kärleken slutligen, som är det största och starkaste av seglen, ger oss kraften att hålla ut i livets vilda stormar och att inte ge upp även om vinden blåser i en annan riktning än vi önskar.

När pingstdagen kom var alla lärjungar församlade i gemenskap och bön. ”Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt,” står det i Apostlagärningarna. Det som lärjungarna gått igenom under de femtio dagarna från påsk till pingst gör dem mottagliga för den heliga anden. Tillsammans har de hissat sina segel av orubblig tro, aktivt hopp och glödande kärlek och fylls nu av andens inspiration, som ett svar på den gemensamma bönen de varit försjunkna i.

Ett svar till en bedjande gemenskap

Så kan man beskriva pingsten som ett eko från den andliga världen, ett svar till en bedjande gemenskap. Därför ser man också den här högtiden som kyrkans födelsedag. Sedan annandag pingst ströks ur den sekulära kalendern så har pingsten blivit mer anonym och förminskats i sin betydelse. Vi behöver hjälpas åt att lyfta upp den i vårt gemensamma medvetande igen.  För pingsten är påskens fullbordan, en himmelsgåva så stor att vi behöver inte två utan tre hela pingstdagar för att kunna ta emot den. Den är den högtid som infriar det löften som Kristus gav om att ge mänskligheten en hjälpare. 

Men än så länge är gåvan oförstådd och inte uppskattad i  sitt verkliga värde. I stället upplever vi vanligtvis både pingsten och Anden som diffusa och svårgripbara och går så miste om värdefull hjälp. Det är bra mycket mer ansträngande att ro än att segla på livets hav. Hur ofta låter vi inte förslavade tankar och ofria föreställningar sitta vid rodret på vår livsfärd – som i en galär – istället för att fylla våra tre segel med pingstens fria ande.

”Hjälparen, den heliga Anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er” säger Kristus i Johannesevangeliet. Anden – hjälparen – vill vara en pålitlig vägledare och vardagshjälpare för oss. Med andens hjälp klarar vi av att genomtränga vårt många gånger så röriga tankeliv och att sam-ordna våra olika viljeimpulser, ge dem en gemensam riktning.

Medmänskligheten driver vind för våg

Värme och luft är andens element och samtidigt något som den splittrade mänskligheten lider brist av i dag. I stället för att låta pingstflammorna värma vårt blod dominerar allt för ofta känslokyla och kallt beräknande i samhället.  Dessutom håller luften på att gå ur oss och vi känner en uppgivenhet och kvävande ångest inför framtiden. Corona-pandemin som nu gjort sig bred i världen handlar mycket om just vårt förhållande till luften. 

Det gör även den här pingstens händelser. ”I can´t breath”, ”Jag kan inte andas” är tre ord som spritt sig som en löpeld genom världen de sista dagarna. Det här nödropet från en man, som kvävs genom övervåld av en polis i USA, är ytterligare ett tecken på hur vår medmänsklighet driver vind för våg. ”Vi är skingrade nu, ingens följe” skrev Tranströmer om mänsklighetens och världens viljor.

Därför är det hög tid för människan att finna den gemensamma kursen, ge sig en riktning igen och släppa in pingstens helande vindar, ända in i våra djupaste andetag.  Det är dags att erkänna att vi alla sitter i samma båt, hör till samma flotta och bara med förenade viljor kan hissa våra vita segel av tro, hopp och kärlek för att låta dem fyllas av den helige Andens läkande vind och inspiration för en mänsklig framtid.

Ylwa Breidenstein