Att leva i en apokalyptisk tid

Vad betyder vår kristna tro i tider av klimatförändringar, coronapandemi och ökade politiska såväl som ekonomiska spänningar? Ger vår tro oss ett verkligt stöd inför de globala utmaningar som mänskligheten står inför idag? Tilltron till vår förmåga att klara dessa utmaningar är inte den bästa. Istället  smyger sig lätt en domedagsstämning över oss som hotande talar om jordens och mänsklighetens undergång. I de här sammanhangen brukar vi säga att det känns ”apokalyptiskt” och menar att det handlar om den yttersta tiden för vår existens.

Apokalypsen synliggör en värld av nya möjligheter

Men ordet apokalyps avser något annat än undergång. Det betyder uppenbarelse, avtäcka eller att göra något synligt. Därför kallas också bibelns sista bok, Johannes Uppenbarelse, för Apokalypsen. Den synliggör en ny värld av möjligheter som närmar sig oss. Samtidigt avslöjar Apokalypsen obarmhärtigt det som i och utanför oss inte längre är fruktbart eller skapande och som därför går sin undergång till mötes. Det är den här framtids-hämmande aspekten i begreppet apokalyps som vi ensidigt satt i förgrunden. Att leva i en apokalyptisk tid, som vi ofta säger att vi gör, handla om vårt förhållande till framtiden. Vår kristna tro kommer här till sin rätt för den innebär att vårda minnet av framtiden! Men kristenheten verkar att ha drabbats av svår minnesförlust när det gäller detta. Förlusten av framtiden är en allvarlig sak därför att vår bild av framtiden formar nuet. De mål vi har i sikte avgör de val vi gör i vår vardag. Vi skapar verkligheten, nuet och framtiden med våra tankar.

”Det finns ingen framtid om man hela tiden skjuter den på framtiden”

Den kristna tron talar om framtiden som Guds rike. Den påminner oss om de erfarenheter och beröringar vi redan haft med vårt mål och ursprung – med Guds rike.  Det är ett rike som inte ligger och väntar på oss i en fjärran framtid utan som vi fått tillträde till redan nu. Framtidens rike existerar paradoxalt nog även i nutid. ”Det finns ingen framtid om man hela tiden skjuter den på framtiden”, som en klok man sa en gång. Vår apokalyptiska tid vill att vi vaknar upp och varseblir framtidens närvaro, avtäcker och synliggör den. Vill vi bereda den en plats i vår tid behöver vi skapa nya värdegrunder där det finns utrymme för broderlighet och empati. Då måste vi kunna vara sårbara och våga se våra egna pinsamheter i ögonen. Först när vi inte gömmer oss bakom förutfattade meningar om oss själva och andra får framtiden ett fäste i vår tillvaro här och nu.

Det apokalyptiska talar inte om förvandling utan sätter punkt

Det apokalyptiska talar till människans dövhet och dumhet, riktar sig mot förhårdnader i våra hjärtan för att ondskan inte ska får sista ordet.  För ingen kan blunda för att vi står inför en avgörande konflikt mellan gott och ont i världen. Men genom att se krisen och erkänna den börjar vi att lösa den. Det apokalyptiska i tillvaron kan vara svårsmält därför att det inte i första hand talar om processer, förvandling eller utveckling så som vi är vana vid.  Istället sätter det punkt, visar på det som definitivt är avslutat. Man kan inte återuppliva det förflutna, det som inte längre är tidsenligt. Men innan elden slocknar flammar de gamla lågorna upp en gång till och kan ställa till med stor förödelse. Det är något som sker i vår tid och som vi lätt misstar och felaktigt tolkar som framtidens röst.

Det kristna yttrar sig i en konstruktiv framtidstro

Allt kristet har sina rötter i framtiden och yttrar sig i  konstruktiv framtidstro.  Även om det också innebär att avstå och offra, att uthärda lidande och svårigheter behåller det kristna i människan sitt trotsiga hopp om att det goda må bestå. Visst upplever vi alla tider när hoppet glöms bort, kommer i kläm, kvävs och t o m går förlorat för en stund. Men vi får också ta emot hoppet på nytt gång efter gång, som gåva av den andliga världen. Vi kan öva oss i att vårda det som något heligt och dyrbart, låta det växa och mogna till tro och kärlek  – utan att det för den skull behöver förlorar sin egna unika identitet.

Optimism har ett dåligt minne

Att ”hoppas”, ”se ljust på framtiden” och att ”vara optimistisk” är uttryck som vi ofta använder för att beskriva detta. Men de här orden uttrycker inte samma sak. Till skillnad från hoppet har optimismen ett dåligt minne och otillräcklig verklighetsprövning. Både den och det positiva tänkandet är viktiga och vi har alla upplevt att det ger resultat. Samtidigt har de den svagheten att misslyckanden lätt glöms bort, att man ”räknar de lyckliga stunderna blott”.  Med hoppet är det annorlunda. Det minns våra skamliga och smärtsamma erfarenheter, ja, det sanna hoppet räknar till och med in motgångar i framtidskalkylen. Det står helt öppet inför framtiden, men lever i kraft av tidigare erfarenheter, då kärleken visade sig starkare än hatet, då livet besegrade döden och då misströstan övergick i tillit. 

Det kristna hoppet väcks genom minnet av mysteriet på Golgata

Det kristna hoppet för framtiden väcks genom minnet av något som redan hänt, nämligen minnet av mysteriet på Golgata. Kristi död och uppståndelse är en händelse som skett i det förflutna samtidigt som det är en gåva från framtiden, från Guds rike. Den fortplantar sig i varje ögonblick av våra liv för att Guds rike ska kunna vara med oss nu och i en evig framtid. Detta är vår kristna tro som hjälpande står vid vår sida i lugna såväl som dramatiska tider!

Ylwa Breidenstein