75 år sedan Hiroshima

Fredsmonumentet i Hiroshima, Atomic Bomb Dome, har bevarats i samma skick som direkt efter bombningarna.

Av Felix Nieriker

Klockan 8.15 den 6 augusti 1945

”Klockan 8.15 den 6 augusti 1945, föll döden från Keiko Oguras himmel. – Jag såg hur allt lystes upp. Jag blev blind, kunde inte se någonting, säger nu 82-åriga Ogura. När ”Little boy” detonerade 2,4 km från barndomshemmet stod lilla Keiko på gatan utanför familjens hus. Strax efter ljusskenet kom tryckvågen, så kraftigt att åttaåringens huvud förvandlandes till en tornado. Hon slogs medvetslös till marken, vaknade med håret klibbigt av svart regn, men överlevde precis som familjemedlemmarna mirakulöst med skrapsår.

Det värsta kom därefter: de ändlösa, spöklika processionerna med överlevare på väg från staden. Brända människorester i söndertrasade kläder, svullna ansikten under förkolnat hår, blodiga gestalter vid dödens rand. – De bad mig om vatten och jag gav dem det, men de dog. Vi visste ingenting om strålning eller att man inte skall ge brännskadade vatten. Jag kände en sådan skuld, säger Ogura.”

Det här berättar Keiko Ogura i en telefonintervju som publicerades i Norrköpings Tidning, den 3 augusti i år. 40 000 människor dog omedelbart, staden Hiroshima raserades till 90% och tillsammans med katastrofen i Nagasaki tre dagar senare tog bombningarna direkt eller indirekt ca. 300 000 människoliv.
                                                                 

Helgedomen Itsukushima utanför Hiroshima

 

Vad var det sista de upplevde?

Ett överjordiskt dån, himlen öppnar porten, välkomnar ömt de oskyldiga. Vad var det sista de upplevde med sinnen och hjärtat? En sista gång det käraste de hade? De andras kval? Samhörigheten med alla, alla? Vi får nog aldrig veta det. Men vi anar: de bär det med jordiska mått ofattbara in i himlens gränslösa godhet. Får de då nya vingar? Vingar som bär dem dit nöden på jorden är som störst? Hur många olyckor har de kunnat mildra, hur många förtvivlade har de kunnat trösta?

För en av dem som överlevde Hiroshima, för Keiko Ogura, blev de en källa till inspiration. I hennes arbete för fred och kärnvapenförbud har hon rest runt i hela världen. Skrämmande, när hon bland amerikanska krigsveteraner träffade flera som var orubbligt trosvissa om det fortsatta behovet av kärnvapen. ”Tusen bomber eller en enda, det är samma sak. Var och en av dem måste bort!” säger Keiko.

Vi har osynliga medmänniskor

Å ena sidan är minnesdagen verkligen en uppmaning till hela mänskligheten att en gång för alla skrota alla kärnvapen. Å andra sidan kan den bli en påminnelse att vi har osynliga med-människor, ganska nära oss, fast på andra sidan. För materialisten finns de inte.

Så här diktar John Berger: ” Alla levande människor de dödas erfarenhet. De var deras yttersta framtid. I sig själva var de levande ofullbordade. Sålunda var de levande och döda ömsesidigt beroende av varandra. Alltid. Först den unikt nutida sortens jagförhärligande har avbrutit denna ömsesidiga avhängighet. Med förfärliga följder för de levande, som nu tänker på de döda som de utplånade.” (Ur 12 teser kring naturens ordning rörande De Döda. Översättn. Einar Heckscher.)

Man kan undra vad som skulle ske när de verkligen ”utplånades”, blir det bland oss människor så som det blir när frostens järngrepp tar allt den kommer över? Gamla Keiko kan vara en lysande förebild med hennes konkreta kärlek till offren från katastrofen. De gav henne handlingskraft för hennes världsomfattande budskap. Det kan motivera oss att aktivt närma oss de som gick före oss, tänka på dem, be för dem och be med dem för de vill närma sig oss. I Människovigningens Handling talas det om deras skyddande kraft.

Enligt en japansk legend ska den som viker 1000 papperstranor se sin högsta önskan slå in. Men trots att Sadako Sasaki vek över 1300 tranor blev hon inte frisk, utan dog den 25 oktober 1955. Hennes kamp och öde har blivit en symbol för atomkrigets grymhet, och hennes minne hedras årligen den 6 augusti.