3:e advent

En stjärna hänger på min ögonfrans

Carl van der Weyden

"En stjärna hänger på min ögonfrans.
Det är ljust - hur ska jag kunna sova!"

”Vaka och be” säger adventsevangeliet när vi befinner oss i årets mörkaste tid. Och poeten Else Lasker-Schüler hänger en stjärna på våra ögonfransar när vi på vår väg genom livet hotas att uppslukas av vårt eget mörker.

Himlen är närmare oss än vi tror – inte bara i advent; men speciellt under advent! Den är oss nära när världen och livet skakas om, när vi människor upplever att vi håller på att förlora fotfästet av rädsla och oro för allt det som sker på jorden. Himlen – den andliga världen –  har inte lämnat oss. Den har kommit oss så nära, att den hänger på våra ögonfransar, lysande som en stjärna!

Och det är inte bara i den mörka natten som vi välkomnas, omsluts och välsignas av den. Nattens stora under, mötet med Kristus, som sker när vi sover, kan även ske när vi är fullt vakna! Det är bönens stora gåva att det är möjligt.  

”Vaka och be!” Det är advent! Vi kan alla höra den kärleksfulla uppmaningen från den andliga världen som vill få oss att lyfta blicken i bön och se stjärnan som vägleder oss mot ett ljusfyllt Kristusmötet dag som natt. 

Direkt framför dörren till vårt medvetande finns den andliga världen och försöker uppenbara sig för oss. Låt oss inte glömma den, låt oss inte lämna den ensam eller slå dövörat till.

” Vaka och be!” Då blir det ljust. Kärleken kommer att komma till världen och det mänskliga i människan kommer att ha en stjärnestrålande framtid!

Det heliga rummet

Isak Åberg, 16 år

Jag valde att i sällskap med ett antal vänner besöka Kristofferuskyrkan. Denna kyrkan är speciell för mig, det är nämligen så att jag är både konfirmerad och döpt där. Det här blev dock första gången som jag var med på gudstjänsten. Kyrkan ligger precis bredvid Saltå Kvarn i Järna, den ligger alltså inte mitt i något samhälle.

När jag gick in via huvudingången så möttes jag av glada präster och medlemmar. Jag hade kommit fram ungefär 30 minuter innan gudstjänsten skulle börja, så jag vandrade omkring lite i kyrkan, på min rundtur så såg jag flera olika rum: Församlingsrummet, två styckna hallar och ett rum där man förvarar döda personer innan de ska begravas. Och det fanns ett till rum, men det visste jag av erfarenhet att man inte ska gå in till, det rummet är sakristian.

Sedan gick jag och satte mig vid ett par bänkar täckta av fårfäll. Bänkarna var placerade runt en julkrubba som var uppbyggd av mossa, stenar och små ylledockor. När jag hade suttit på bänkarna ett tag så kommer det fram en äldre dam och pratar med mig, hon hade varit med oss varje konfirmationsträff.

Jag kände mig väldigt trygg och omtyckt när jag var i kyrkan, en av anledningarna till det kan vara att jag på något vis var bekant med de flesta där. Dofterna och ljusen kändes lite avlägsna, det var inte riktigt något av det som stack ut. Det som stack ut var dock att väggarna till skillnad från de flesta andra kyrkorna var byggda av lera och halm.

När jag väl gick in till rummet där gudstjänsten ägde rum så såg jag ett altare med en triptyk baserat på färgerna rött vitt och blått. Till vänster om altaret står det en stor oklädd gran. Och eftersom det är adventstid så har prästen och ministranterna dräkter som går i blått och vitt. Altaret hade också fått en duk som hade samma blå färg som dräkterna. Rummet var fyllt av stolar som stod i rader. Det var ganska mörkt i rummet, den enda belysningen var ett fåtal stearinljus och två lite mindre fönster i taket. Efter 5 minuter så kom det in en ministrant till rummet och tände stearinljusen vid altaret.

När gudstjänsten var slut så gick jag in till församlingsrummet, där hängde det en stor bild på Kristofferus (narrativa dimensionen). Sedan satte jag mig ner och tog en fika. Där inne var det väldigt socialt, mycket prat och glädje. När jag lämnade kyrkan så märktes det verkligen av att jag nyss hade varit med om något högtidligt.