2:a advent

Kristus-solen i oss

Publicerat på  

Vi befinner oss nu i årets mörkaste tid. Solen försvinner tidigt bakom horisonten och lämnar rum åt mörkret. Överraskande nog kan vi här lägga märke till andra sorters ljus som milt strålar som från många små solar. Det är ljuset från stjärnorna som tindrar i den mörka natten. När solen drar sig tillbaka och ger mörkret utrymme kan vi se ljuset från stjärnorna.

Ljus och mörker kan vi också uppleva i vår själ. När vi har det svårt, känner vi mörkret i oss samtidig som vi längtar efter ljuset. I våra liv stöter vi ständig på svårigheter och problem. Vi märker vår ofullkomlighet och är inte i samklang med oss själva. Det är mörkt i vår själ och vi känner oss övergivna av ljuset. Mörkret förskräcker oss.

Kan vi trots det vända oss mot mörkret med  förtroende om att också det har ett rum där små ljus tindrar och lyser så kan en stämning av ro börja breda ut sig. Uppmärksamma kan vi lyssnande vända oss mot rummet. I vårt frågande, sökande och famlande kan vi uppleva hur det mörka rummet, som i början kändes trångt och hotande, förvandlar sig, öppnar sig och gör oss mottagliga.

I själens mörkerrum lyser milt och mjukt nya små solar upp. De är vårt hopp, vår förtroende, vår längtan efter att finna oss själva, och ger oss en aning om allt som är i vardande. Vi känner oss uppmuntrade och stärkta. 

Det är Kristus-solen som har förberedd ett rum i mörkret för oss, så att vi kan uppleva att vi bär något av Hans ljus i vår själ. Denna iakttagelsen tar bort ångesten för mörkret och ger oss hopp och förtroende till att vi alltid kan växa och lära i livet.

Ragnhild Nesheim

Andan från Efesos

Att vara Maria, 
att ta i famn, 
att hålla Evigheten
på sin arm. 
O soluppgång 
i denna mörka värld! 

Bo Setterlind

En strof till Guds moders ära

Ur korets framgrund, där i gyllne skålar
de tusen ljus försprida stjärnors dag,
med gudasonen vid sitt sköte, strålar
Guds moders oförgängliga behag
I hennes blick sig himlens kärlek målar,
en morgon gryr varje anletsdrag.
Ack bor en moder ej i stjärneringen,
vad vore Gud och människan och tingen"

Per Daniel Amadeus Atterbom