1:a advent

Notre-Dame de la Trinité

”Se, jag gör allting nytt”

”Se, jag gör allting nytt!” De här orden står i slutet av bibelns sista bok – Uppenbarelseboken –  och talar om en framtid där Gud ska skapa en ny himmel och en ny jord. 

Allt nytt och fräscht attraherar och lockar oss – något som reklamen utnyttjar hänslynslöst. Den bittra erfarenheten säger dock att mycket av det som kallas nytt många gånger är gamla repriser i ny tappning och snart är föråldrat och gammalt igen. Spontant vill vi gärna ha del i det som är nytt, bara vi får det direkt och som ett tillägg till det liv vi redan har. Men beredskapen att lägga det gamla bakom sig för att skapa plats för något verkligt nytt är inte så självklar. Det skulle inte bara innebära hårt arbete för oss, utan är också förbundet med sorg och lidande. Att inse att tillvaron aldrig mer kommer att bli som den varit är oerhört smärtsamt för människan. 

Jethro Buck, Genesis,

Ändå – det finns en äkta längtan i oss efter förnyelse och pånyttfödelse för världen och människan. Om den längtan handlar adventstiden. Samtidigt riktar den blicken mot de svårigheter vi har framför oss när den gamla tillvaron, den gamla himlen och jorden, ska förgå. Uppmaningen är att se bortom rädslan för det nya och bortom separations-ångesten från det gamla. Det krävs mod att ta steget in i något nytt, att hitta nya vägar och våga lyfta blicken mot stjärnornas värld – där vi finner motivationen och förståelsen för den nya början.

”Se, jag gör allting nytt” är ett löfte som innefattar hela skapelsen. Allting kommer att förnyas och få en ny start, det gäller också oss människor och våra relationer. Och vi behöver inte vänta tills det gamla helt har gått under. Redan nu och varje dag på nytt, kan vi i bön och andakt förbinda oss med den skaparkraft som vill hjälpa oss till förnyelse i våra liv. Den här kraften har sin källa hos Gud som alltid håller ljuset vid liv, förnyar det även i mörkret, som vänder natt till ny dag och som alltid visar på nya vägar och möjligheter när vi tror att vi hamnat i en återvändsgränd. 

Mikalojus Konstantinas Ciurlionis – Creation of the World

Förnyelseimpulsen tändes i oss när Kristus gav mänskligheten ett helt nytt uppdrag, budet att vi ska älska varandra. Genom kärlekens otroliga förnyelseförmåga befrias gemenskaper från föråldrade former och låter oss se varandra med nya ögon. Kärleken är förutsättningen för all ny tillblivelse i himlen och på jorden. Den gör varje människa ny genom att klä och hölja henne i innerlig medkänsla, ödmjukhet, och tålamod. 

De här tankarna kan vi ta med oss in i adventstiden och låta den bli en påminnelse om kärleksbudet och dess uppdrag att klä varandra och jorden med värmande och nyskapande kärlek. 

Ylwa Breidenstein

Det gömda ljuset

När Gud skapade solen lät han den till en början lysa både dag och natt, så att jorden ständigt överflödades av gudomligt ljus. Men så blickade Gud in i framtiden och såg att människan ibland skulle komma att vända sig bort från ljuset för att istället välja den mörka vägen. Då drog Gud tillbaka en del av solens ljus, så att solen bara sken under dagen. Det ljus som på det sättet blev över delade han upp i små, små ljusglimtar som han gömde överallt i världen. Dessa ljusglimtar fick sedan människan i uppgift att söka efter, var och en på sitt eget sätt. Vissa hittar et i form av ett vänligt ord från en vän, andra i en hjälpande gest från en främling och åter andra genom ett mirakel från himlen. Lusglimtarna kommer i olika former, med de finns där – redo att sprida sitt gudomliga ljus till den människa som behöver det.

Okänd författare